Sedan jag började forska om magiska föreställningar under reformationstiden har jag förnekat den gamla antropologiska idén att magi är den primitiva människans sätt att motverka sin underkastelse under Ödet, nyckfulla gudar eller naturens krafter.
Inte heller har jag, som Bronislaw Malinowski, betraktat magins funktion som ett sätt att hantera situationer "varhelst människan når ett oöverstigligt hinder, en lucka i sin kunskap eller i sin förmåga till faktisk kontroll, och ändå måste fortsätta sin strävan".
Jag tror helt enkelt inte på idén om den 'primitiva' människan som en intellektuellt outvecklad barnvarelse i relation till den moderna, 'rationella', företrädesvis västerländska människan av hankön. 1500-talets människor trodde på magi, därför att det fanns goda skäl till det, och därtill en väl utvecklad vetenskaplig teori.
Fast igår, när jag betraktade min dotter E, började jag undra. Hon har, som väl alla svenska barn, fått lära sig att smärta lindras bäst genom att man blåser på det onda stället. Eller smärta och smärta förresten: sorg och nedstämdhet botas på samma sätt, så när trollet Ludenben ätit upp Petters getter, måste man blåsa på Petter för att han ska bli lite gladare.
Nå, igår bet E sig själv i tungan (jag kunde riktigt se hur ont det gjorde), vilket rimligtvis borde åtgärdas med att hon sträcker ut tungan för att låta närvarande förälder blåsa på den. I stället sträcker ungen fram sin gaffel för att jag ska blåsa på den, för att sedan stoppa den i munnen - som om blåsandets magiska kraft på något fördolt sätt skulle överföras till tungan genom gaffelns metall, vilket väl snarast skulle kunna liknas vid teorierna för Paracelsus vapensalva.
Eller så är det kanske bara jag som är miljöskadad av mina doktorandstudier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar