fredag 31 augusti 2007

Om Kosovos självständighet och etnisk rensning

Malcolm Dixelius skriver i dagens SvD en läsvärd debattartikel om frågan om Kosovos självständighet. Med de gängse pro-argumenten i bakhuvudet - Kosovos befolkning bör ha suveränitet att själva bestämma över sin nationstillhörighet, Serbiens anspråk är ideologiskt dunkla och Rysslands stöd för Serbiens linje speglar bara rädsla för egna självständighets-rörelser - slår han fast att ett helt självständigt Kosovo inte är någon bra idé.

"Serbiens uttalade vilja att ge Kosovo vidgad självständighet [inom ramen för den serbiska staten] måste prövas till det yttersta. I Belgrad finns en betydande rädsla för att ett självständigt Kosovo inte klarar av säkerheten för de serber som fortfarande bor där. Än mindre för dem som flydde området under inbördeskriget och vill tillbaka. Idag kan Kosovos regering inte klara den uppgiften utan FN-trupper. Det betyder i princip att regeringen inte kontrollerar sitt eget territorium och sin egen befolkning. Då borde inte självständighet stå på dagordningen."
Det har varit alltför lätt för omvärlden att dela in serberna och kosovoalbanerna i orsaksmänniskor och verkansmänniskor, förövare och offer. Men etnisk rensning är etnisk rensning, vem som än begår den. Europa behöver inte mer chauvinistisk nationalism, vare sig serbisk eller kosovoalbansk, vilket riskerar att bli resultatet.

Kompromissen och strävan till samexistens måste ha företräde, också framför viljan hos en majoritet av Kosovos befolkning.

Läs också Richard Schwartz analys, Kosovo arena för stormaktspolitik.

torsdag 30 augusti 2007

Fler dystra nyheter..

Till rågaeländet får jag med morgontidningen ett reportage om Uppsalas nya stolthet, Konserthuset eller Musikens hus som snart ska vara klart för storståtlig invigning, där kommun-pamparna ska få manifestera sig själva och sitt idiotiska skrytbygge.

Visserligen bor jag inte i Uppsala längre, men det är ändå mina gamla kvarter de har förstört med en obeskrivligt ful koloss. Uppenbarligen har inga lärdomar från 50- och 60-talens rivningar fastnat hos dagens politiker: i kvarteret Gerd, där Musikens hus nu står, fanns för bara en kort tid sedan gammal bebyggelse som hade kunnat rustas för en spottstyver av vad det nuvarande projektet kostat och ge plats för bostäder och butiker - och därigenom kunde man ha skapat en mer levande stadsdel. Musikens hus - som i och för sig inte fyller någon funktion - hade man med fördel kunnat placera i stadsparken.

Men det hade förstås inte gått ihop med betongpamparnas politiska intentioner: "Huset ska fyllas med musik, men också överbrygga gränser i staden. Nu knyts det 'fina' Uppsala ihop med arbetarnas och torghandlarnas kvarter." Jo tjena - den gränsen finns inte längre. Det var längesedan Fålhagen kunde kallas för arbetarnas kvarter. För övrigt är hela intentionen korkad och skvallrar om förakt för det akademiska och en von oben-attityd gentemot det ickeakademiska.

Finn fem fel: Musikens hus mot Carolina Rediviva

Projekt avreagering

Varför finns det inget vaccin mot dumhet? I morse upptäckte jag att jag lyckats ladda ned min gamla backup på hårddisken. Två dagars arbete har på fem sekunder förintats i den digitala sopförbränningsstationen.

tisdag 28 augusti 2007

Riksåklagaren och sanningsministeriet

I Ryssland har åtal väckts mot fyra personer, alla tjetjener, misstänkta för mordet på Anna Politkovskaja. "Bland de övriga som är gripna för inblandning i mordet finns Pavel Rjaguzov, säkerhetstjänsteman i FSB med överstelöjtnants grad, samt fyra poliser."

Den ryske riksåklagaren hävdar att mordet begåtts av "personer som vill misskreditera Ryssland och president Vladimir Putin". I förtäckta ordalag anklagas den landsflyktige Boris Berezovskij för att ha beordrat mordet på en regimkritiker, enkom för att misskreditera samma regim.

Det börjar lukta natt klockan tolv på dagen.

Dags för revidering av en klassiker?

Det har tydligen gjorts ett diamantfynd utöver det vanliga i Sydafrika. "Afrikas stjärna kan slänga sig i väggen".

Nå, de brittiska kronjuvelerna blir väl knappast mindre intressanta för Towerns besökare bara för att de inte längre har världens största diamant att stoltsera med - men jag undrar om det kanske är dags att Alga reviderar den här gamla klassikern.

Medan vi är inne på det här spåret, kanske vi skulle kunna kräva att få tillbaka det gamla Sjöfartsspelet från 40-talet, där man kunde få Vasaorden genom att kryssa mellan Nordsjöns grund och smuggla krigsmateriel och kontraband till de allierade - eller till tyskarna om de gav bättre betalt.

söndag 19 augusti 2007

Att se den andra sidan - Ulf Jonsson om Richard Dawkins

Pater Ulf Jonsson kommenterar Richard Dawkins "The God Delusion" i dagens understreckare, Gud finns inte och Dawkins är hans profet.*

Att fader Ulf som romersk-katolsk präst ifrågasätter Dawkins argumentation är kanske inte förvånande, men det som gör texten spännande är att han faktiskt försöker förstå den andra ståndpunkten, och att han också direkt rekommenderar till läsning av Dawkins bok: "Den lämnar en inte oberörd om man är minsta intresserad av religion."

Visst kan det ses som ett retoriskt knep, gammalt som Cicero, att först rada upp motståndarens argument för att sedan smula sönder dem - men det är ett knep som tvingar debattören att åtminstone visa vilja att förstå. Det är en vilja som Dawkins tycks sakna:


"Han delar upp världen i två läger: goda, toleranta ateister som håller på vetenskapen och onda, intoleranta troende som motarbetar vetenskapen. De som inte passar in i det schemat har ingen plats i hans världsbild. Därmed underminerar han sina möjligheter att få en konstruktiv dialog med sina meningsmotståndare, som upplever att han inte gör dem rättvisa eller inte ens försöker att förstå dem. I en värld där vi mer än någonsin behöver en sansad dialog mellan olika kulturer och livsåskådningar, präglad av respekt och vilja att förstå motparten, tar Dawkins sin tillflykt till stereotyper och provokationer. I sin iver att befria världen från alla fundamentalister och intoleranta dogmatiker balanserar han på gränsen till att själv förvandlas till en av dem."

Detta är givetvis Ulf Jonssons bild, och det är fullt möjligt att jag skulle uppfatta Dawkins argumentation annorlunda. Men citatet pekar på det faktum att det alltid finns en risk att vi blir så övertygade om vårt eget tänkesätts förträfflighet att vi upphör att visa tolerans mot det vi uppfattar som intolerant. Det är en farlig position - farlig och kontraproduktiv.

* Jag skulle tro att rubrikssättaren missat att titeln på artikeln var tänkt att travestera den muslimska trosbekännelsen, "Det finns ingen gud utom Gud etc.". Det var för övrigt ett skämt i Uppsala redan på 50-talet: "Det har kommit en ny religion till stan - Det finns ingen Gud och Hedenius är hans profet"

fredag 17 augusti 2007

Om Orlando di Lasso, finkultur och oanständiga skämt

Matona mia cara är en klassisk madrigal av den flamländske tonsättaren Orlando di Lasso (ca. 1530-1594) och - dessvärre - ett älsklingsstycke för många körer. Det är inte det att den skulle vara dålig, tvärtom: om den sjungs väl är den ett litet mästerverk. Problemet är att om den inte sjungs väl - vilket ofta är fallet - så blir den lätt en katastrof. Här ett exempel på det senare:

Körsång är ingen enkel sak - jag har själv sjungit i alltför många amatörmässiga sammanhang för att veta hur svårt det är att få en samstämmig kör som håller takt och ton. Det finns betydligt värre exempel ute på YouTube. Men man ska likafullt undvika att framföra Lasso på det här sättet - hastigt och forcerat, och samtidigt med en överdriven vördnad för musiken, såsom varande ett utslag av finkultur, utan att ha den minsta aning om vad det är man sjunger.

För Matona mia cara är en skämtvisa, och en oanständig sådan.

Lasso var verksam i Italien större delen av sitt liv, ett krigshärjat land som sedan slutet av 1400-talet varit scenen för utdragna konflikter mellan Europas stormakter.

När Niccolò Machiavelli (1469-1527) i slutkapitlet av "Fursten" uppmanar Lorenzo di Medici dy. att med våld befria Italien och driva ut barbarerna ur landet är det de utländska furstarna han tänker på - men också deras soldatesk av lanzi, tyska, spanska och franska legoknektar som misshandlade både italienarna och deras språk.

Machiavelli ogillade legoknektar - med goda skäl.

Matona mia cara är skriven på bruten italienska som avser att härma och driva med de tyska knektarnas sätt att tala. Det finns fler exempel på liknande stilgrepp. I den anonyma karnevalssången Canto di lanzi venturieri från tidigt 1500-tal bräker de tyska lyckoriddarna fram sitt skrytsamma tal om hur djärva krigare de är, samtidigt som de föredrar att sticka sina motståndare i ryggen:

Men scenen i Matona mia cara är en annan: en främmande knekt sjunger under ett fönster ett försök till en smäktande serenad till en italiensk skönhet. Han sjunger väl, men kan inte formulera konstfulla fraser; han säger sig inte förstå sig på Petrarca eller Helicons källsprång - "Petrarca mi non saper, ne fonte d'Helicon" - men problemet är snarare att han inte förstår sig på språket. Han kan nog med italienska för att göra sina intentioner tydliga, men det är också allt: "jag vill sång att sjunga/under ert fönster, Lanzi glad gamäng/för mig tycks du god som kapunen för greken".

Mannakraft däremot, det kan han uppvisa - med sin falk lovar han sin dam att fånga henne morkullor, "feta som njurar". Han är ingen feg eller lat pultron, han backar inte för erövringar av något slag utan säger sig vara en outtröttlig älskare.

Det sista säger han i osminkat ekivoka ordalag, och jag tänker inte berätta vad "mi ficcar tutta notte, urtar come monton" betyder. För den som (i likhet med mig själv) inte är någon hejare på italienska finns tolkningar av texten på nätet. Om inte annat lyckas Hilliard Ensemble förmedla det skabrösa budskapet rätt väl i sin version:


Och vill man ha en mer harmonisk och exakt, men också något snällare och tråkigare version finns ju alltid King's Singers.

Matona mia cara är ett bara ett av många exempel på att nutida distinktioner mellan finkultur och vulgaritet inte existerade i slutet av 1500-talet. Idag kan det tyckas att texten lämpar sig bäst för en lätt berusad manskör som genomför kravallsjungning en sen natt på Uppsalas gator - men så tror jag inte Orlando di Lasso hade tänkt sig det hela. Men inte ens han hade kommit på tanken att framföra den i en kyrka på det sätt som kören ovan gör.

För övrigt är det symptomatiskt på ett metaroligt sätt att den stackars kören ovan har så extremt svårt med det italienska uttalet...

lördag 11 augusti 2007

Om laglösa och historiens gråzoner

Det är onekligen något skumt med historien om Edward Teach, även känd som kapten Svartskägg (ca. 1680-1718). Hans verksamma tid som ledare för en mindre piratflotta sträckte sig över två korta år. Ändå har han blivit urbilden av hur vi tänker oss en pirat.

Till viss del var det medvetet. Teach var mån om sitt skräckinjagande rykte och gjorde sina kapningar till spektakulära föreställningar i syfte att skrämma sina offer att ge sig utan strid. Den samtida pressen - inte minst i Daniel Defoes gestalt - var inte sen att förstärka legenden. Att skilja myt från fakta i fallet Svartskägg är omöjligt; i stort sett finns bara myten kvar.

Svensk TV sänder i dagarna en brittisk miniserie med anspråk på att berätta den "sanna" historien om Svartskägg. Det är givetvis en grov överdrift, och man kan diskutera det etiska i att kalla en produkt som så uppenbart är fiktion för en dokumentär, eller ens en dramadokumentär. Men trots sina brister innehöll den första delen ett par intressanta iakttagelser.

Att föra fram ett segelfartyg var inte en lätt sak. Piratoperationer i äldre tid byggde i hög grad på disciplin, utvecklat sjömansskap, logistik och militärt och taktiskt kunnande. Piraterna var proffs, och som framhålls i serien var de flesta piratkaptener före detta kapare i officiell tjänst, med lagligt utställda kaparbrev - de hade alltså givits rätten att i krigstid attackera och plundra fiendens fartyg.

Det var först när deras tjänster inte efterfrågades längre som kaparna plötsligt förvandlades till laglösa pirater. Det motiv som oftast anförs är att kaparkaptenerna var ovilliga att lägga av sin lukrativa verksamhet, men förmodligen fanns också andra, mer akuta motiv. De brödraskap och egalitära piratsamhällen som bland annat skildras i Marcus Redikers bok ”Pirater” - som recenserades i SvD i maj i år - var knappast något annat än avdankade sjömän och legoknektar som slöt sig samman för att säkra sin överlevnad.

I den traditionella fiktionen om Svartskägg, liksom i TV-serien, görs gränsdragningen mellan kaparen och piraten tydlig. Teach stod under kaparen Benjamin Hornigolds befäl under spanska tronföljdskriget, och följde honom när han efter fredsslutet 1714 gick över till piratverksamhet.

Teach ska alltså vid en bestämd tidpunkt ha korsat en definitiv gränslinje som skiljde den reguljäre kaparen från piraten - men frågan är om den skillnaden alls existerade i sinnevärlden. Inte sällan beskyddades piratkaptenerna av mindre nogräknade guvernörer, och det namn Teach gav sitt flaggskepp - Queen Annes' Revenge efter den sista regenten av huset Stuart - tycks tyda på att han själv fortfarande betraktade sig som kapare, om än inte i tjänst hos den nya dynastin.

Ett ännu tydligare exempel på den suddiga gränsen mellan kaparen och piraten är den oförtjänt beryktade kapten William Kidd (ca. 1645–1701). Trots att Kidds namn förknippats med pirater i mer än trehundra år, har det med fog hävdats att hans dödsdom och avrättning för sjöröveri var ett politiskt motiverat justitiemord och inget annat.

Howard Pyles porträtt av William Kidd med tydlig skurkfysionomi, i färd att gräva ner sin oärligt förtjänta skatt har föga med den så kallade verkligheten att göra.

Frågan om kaparna och laglöshetens gränsmarker illustrerar något som bidrar till att göra historieämnet så fascinerande. I historiens ljus kan kontraster slipas av, och det som uppfattas som självklara gränsdragningar mellan kategorier visar sig vid ett närmare studium vara knappt urskiljbara skillnader mellan olika gråtoner.

USA årtiondena efter inbördeskriget på 1860-talet - de laglösas guldålder - kan visa många exempel.

Vad skiljde egentligen Billy the Kid - som under "the Cattle wars" i Lincoln County, New Mexico, deltog i ett uppbåd för att jaga fram och döda dem som mördat deras arbetsgivare - från de medborgare som massakrerade Daltonbrödernas liga i Coffeyville, Kansas 1892?

Skiljeväggen mellan lagens väktare och den laglöse var i Daltons fall tunn - bröderna Grattan, Bob och Emmet Dalton hade alla varit vicesheriffer, och deras äldre bror Frank hade dödats i tjänsten som deputerad marshal.


Det makabra fotot av Bill Powers, Bob Dalton, Grattan Dalton och Dick Broadwell togs sedan de dödats under rånförsöket mot två banker i Coffeyville 5 oktober 1892.

Jesse James (1847–1882) hade under inbördeskriget kämpat i vad som betraktades som ett gerillaförband på den konfedererade sidan i Missouri - en mordliga förvisso, men knappast värre än de många irreguljära styrkor som slogs för unionen. Men när blev Jesse James egentligen laglös? Var det när Robert E. Lee kapitulerade, eller när Jefferson Davis, de konfedererades president arresterades efter sammanbrottet 1865? Eller var det när hans gamla gerillakamrater rånade sin första bank året därpå? Eller var han det under hela sin verksamma tid? Problemet är då vad man ska kalla de nordstatspartisaner som inte agerade mindre brutalt än Jesse James, men som hade stöd från Washington.

Det har sagts att Jesse James tillhörde en grupp män som hade svårt att anpassa sig till ett liv i fred efter inbördeskrigets slut. Men frågan är om detta inte är segrarens bild, och om han själv någonsin upphörde att se sig själv som gerillasoldat i kamp mot vad som - med visst fog - kunde kallas för en ockupationsmakt. I vilket fall var det så han beskrev sig själv i appeller riktade till allmänheten. Helt klart bidrog denna bild till den oförtjänta legendstatus han fick som Amerikas Robin Hood, och som fortfarande går igen i den amerikanska folkloren - här i en känd ballad, i en version av The Pogues:

Skurk eller hjälte - eller bara en människa som andra. Frågan gäller Jesse James i lika hög grad som Svartskägg - eller för den delen Robert Maynard, officeren som ledde den eskader som slutligen uppbringade Svartskäggs slup i november 1718. Den gäller också de överlevande från Svartskäggs besättning som hängdes för sjöröveri av samma brittiska myndigheter som en gång givit dem rätten att plundra.

fredag 3 augusti 2007

Det kejsaren tillhör

Kazimiera Ingdahl skriver i dagens understreckare om politiseringen som hotar klyva kyrkan i Polen.

"Under kommunismen fungerade kyrkan som frihetens oas. Den var den enda kraften i samhället i stånd att skapa en verkningsfull och sammanhållen opposition av arbetare, bönder och intelligentia, av troende och ateister, och uppbåda motstånd mot den totalitära staten."

Nu är det inte så längre.

Felet kyrkan gör i Polen är detsamma som alltid - hon har låtit sig frestas av den världsliga makten och försöker påtvinga människor en tro och ett ideal, istället för att vara världens salt och genom sina gärningar och sin förkunnelse visa på att det hon står för bär frukt.

Nyinflyttade i Springfield

Urbarnsligt, visst, och sponsrat av den näst ondaste multinationella hamburgerkedjan i världen. Men hustrun och jag kunde ändå inte låta bli att simpsonisera ossDet här skulle alltså vara undertecknad. Tyvärr fick man inte välja pipa som attribut...
...och det här skulle alltså vara fru L.

Äsch, förresten, vad har man bildbehandlingsprogram till? Nu stämmer det bättre...

onsdag 1 augusti 2007

Om magi på Hogwarts - och i verkligheten

Vad är det för fel på Harry Potter?

Inget alls i strikt mening. Jag har just läst ut den sista delen och har inga omedelbara invändningar. Rowling skriver kanske inte direkt virtuost eller konstnärligt, men hon är en god dramaturg och förstår väl att använda cliffhangers utan att det blir irriterande. Hon vet med andra ord att bygga en spännande historia, och hon kan dessutom den svåra konsten att predika moral utan att moralisera.

Heinrich Cornelius Agrippa von Nettesheim (1486-1535). Magiker som i princip inte har med Harry Potter att göra.


Men genom
att fälla i stort sett samma omdöme - att de gillar Harry Potter, men inte fantasy i gemen - har ett par mig närstående damer fått mig att börja fundera. Min allrakäraste gudsvägerska Miriam skriver med anledning att hon aldrig läst fantasy:

"Jag klarar liksom inte tomtar och troll för vuxna. Men det är annorlunda med Harry - förmodligen för att fantasyn är blandad med relativt realistisk utvecklingsroman och mycket engelska miljöer."

Hustrun har uttryckt sig på liknande sätt, när hon säger att hon inte klarar av fantasy, eftersom det hon läser måste ha verklighetsanknytning. Men Harry Potter går bra.

I och för sig kan det hävdas att reduceringen av tomtar och troll till motiv för barnsagor är en parantes i litteraturhistorien. När jag nu plöjt igenom halva Beowulf kan jag lätt konstatera att Grendel och hans mor - den europeiska litteraturens två ojämförligt mest kända troll - knappast kan kallas barntillvända. Överhuvudtaget är det ett misstag att tro att sagor i klassisk mening alls skulle vara någonting för barn.

Nu säger jag inte att man måste tycka om fantasy, tvärtom. Det mesta som skrivs i genren är faktiskt ren lort, framkastat i långa, omständiga romanserier, fyllda av döda stereotyper i såväl handling som i personbeskrivningar. Inte ens Tolkien och ringtrilogin, som jag älskat sedan barnsben kan jag med den bästa vilja i världen kalla stor litteratur. Ringtrilogins långa partier med detaljerade naturbeskrivningar är dödande tråkiga, och jag har idag svårt att stå ut med alvernas enerverande upphöjdhet.

Men jag måste protestera mot föreställningen om Harry Potter som mer 'verklig' än Sagan om ringen. Det som fascinerar med Tolkien är nämligen exakt detsamma som det som fascinerar med Rowling - förmågan att skapa en fantasivärld som är fullständigt trovärdig.

Häri ligger också basen för all god fantasy, liksom för den magiska realismen. Det fantastiska skeendet ges en inre logik och en kontext av autenticitet, som om det vore inte bara möjligt, utan också högst verkligt. Och på denna punkt är Tolkien vida överlägsen Rowling.

Middle Earth - Midgård - är en enastående märklig skapelse, en värld med en detaljerad geografi och historia, befolkad av en mängd varelser med olika kulturer. Bakom de händelser som beskrivs anas hela tiden ett större sammanhang och en större verklighet.

Här är Rowling betydligt mer låst. Hogwarts Skola för Häxkonster och Trolldom har enligt vad som sägs en lång historia, men den märks på det hela taget inte. Den magi som beskrivs antas ha en vetenskaplig grund, med någon form av teoribyggnad som lärs ut på magiskolorna, men av denna magiska vetenskap märks ingenting.

Den magiska världen sägs existera i vår vanliga verklighet, men i själva verket är det vattentäta skott mellan dem. De två verkligheterna berör aldrig varandra.

Detta blir särskilt tydligt vid de fåtaliga tillfällen då autentiska magiker omnämns i Potterböckerna. Både Ptolemaios - den alexandrinske matematiker som formulerade hela den senantika och medeltida världens kosmologi, och som skrev historiens ojämförligt viktigaste handbok i astrologi - och renässansmagikern Cornelius Agrippa reduceras i böckerna till figurer på samlarkort. Ett kul grepp förvisso, men verklighetsanknytningen blir förfelad, eftersom Harry Potters magiska värld är väsensskild från både Ptolemaios astrologi och renässansens magia naturalis.

Har man redan läst eller inte bryr sig om att få slutet på Potterkvädet avslöjat, kan man för övrigt med fördel läsa Carina Burmans understreckare om de uppenbart kristna motiv som Rowlings använder sig av. Fast jag håller inte med henne vad gäller slutsatserna om Rowlings förmenta konservatism. Jag kan inte riktigt se vad som skulle vara så unikt konservativt i den moral som predikas i Harry Potter. Om det är konservativt att hävda att det är fel att döda, att människans värde är okränkbart, och att föräldrars kärlek till sina barn åtminstone borde kunna betraktas som speciell - ja, då får ni gärna kalla mig konservativ.

Putins sanningsministerium

Arkadij Waxberg skriver i gårdagens understreckare om Vladimir Putins försök att med direktiv och trogna historielärares hjälp se till att ryska ungdomar lär sig "rätt" historia. Och med "rätt" rysk historia menas en historia där Sovjetregimens folkmord, terror och bisarra jakt på förrädare under moskvaprocesserna inte direkt förtigs, men betraktas som beklagliga nödvändigheter för den goda, eller åtminstone den stora saken.

"Alla skall minnas att Ryssland är ett väldigt land som inte behöver skämmas för sitt förflutna. Det är just så Putin uppfattar patriotismen som numera, liksom hos varje totalitär och reaktionär regim, utgör en hörnsten i statsideologin. Av hans ord framgick med all önskvärd tydlighet att den sanne patrio­ten skall vara stolt över varje ögonblick i sitt lands historia, också de allra blodigaste, och söka en rättfärdigande mening även för dessa. I hastigheten glömde han att i Tyskland, som han känner så väl, där det finns lika många patrioter som i Ryssland, är det ett brott att hylla landets nazistiska förflutna och att man kan förkasta det vämjeliga Hitlerriket utan att därför känna mindre stolthet över sitt land."

Waxberg gör också den intressanta iakttagelsen att även om terrorn inte direkt förtigs, så finns det andra aspekter av den sovjetiska historien som inte nämns alls:

"Det spills inte många ord på det som faktiskt var positivt i Sovjetsamhället: det sociala skyddsnätet, sjukvården (som var ganska bra), utbildningsväsendet (bitvis av högsta klass), garanterad semester för alla. Nej, just dessa inslag i bilden, som är betydelsefulla för den vanlige medborgaren, kommenteras inte. De skulle antagligen inte bli en smickrande jämförelse för dagens makthavare."

"Det behövs inga åthävor för att berätta hur illa det ligger till", skriver Sylvia Asklöf, politisk redaktör på Barometern på sin privata blogg som en kommentar till Waxbergs artikel. Nej, det behövs inga åthävor - bara ett konstaterande. Diktaturen är bara ett par steg bort, och nu börjar också totalitarismen göra sig påmind.