måndag 26 maj 2008

Om den stela lekfullheten

Den madrigaliserade versionen av Can't Buy Me Love och en kommentar till posten Om Orlando di Lasso, finkultur och oanständiga skämt har fått mig att snurra in på vokalensembeln King's Singers. Jag lider nämligen av någon slags obestämd kluvenhet när de gäller dessa gossar: de sjunger helt fantastiskt, men allt de gör blir ofta lite för perfekt.

Exemplet med Lassos skabrositet Matona mia cara är rätt talande: där Hilliard Ensemble vågar ta ut svängarna och bröla en aning gör King's på sin höjd ett litet crescendo vid "mi ficcar" - och skapar därmed en oanständighet med utsträckt lillfinger.

Lagom lekfullt, lagom busigt - och lagom tråkigt.

Här är förresten apropå ingenting ett inslag från "Madrigal History Tour" (bara en sån sak): King's Singers anno dazumal...


Fast det värsta i inslaget är nog bilderna på Morris-dansarna. Det får mig att tänka på det klassiska engelska ordstävet: "You should try everything once in life, except incest and Morris-dancing."

onsdag 14 maj 2008

Fin de Siècle i Ankeborg

Jag har i mina YouTubeodysseer hittat den här lilla pärlan från disneystudion.

Filmen, The Nifty Nineties (1941) är väl inte mycket i sig - en rätt fånig sekelskiftesnostalgi med meningslösa slapsticks. Men här finns, inklämt som ett inslag i en varieteföreställning, en liten parodi på socialsentimentala sånger av skillingtryckstyp, om den fattiga flickan som försöker få hem sin pappa från krogen ... Det är inte riktigt vad man väntar sig.

lördag 10 maj 2008

Utmaning från StoraSyster

Min allrakäraste gudsvägerska Miriam har gett mig ännu en utmaning - och skrivit att jag måste anta den. Så låt gå, här är fem "åsikter/känslor jag har fått försvara mest i mitt liv är, eller som folk inte alls kan förstå". Det finns ingen hierarki bland dem, utan jag blandar högt och lågt.

1. På mellanstadiet fann klasskompisarna min musiksmak outgrundlig. På 80-talet fanns det två kategorier av musik och man var antingen syntare eller hårdrockare: allt annat var ickeexisterande. Själv följde jag mina äldre syskons musiksmak: Pink Floyd, Genesis, Gentle Giant, King Crimson. Jag var med andra ord ett UFO.

2. Jag gillar pitepalt (här är det framför allt hustrun som är oförstående).

3. Jag är bekännande kristen, och högkyrklig därtill.

4. Jag tycker om studentikos humor

5. Jag har svårt för vissa filmer som alla andra älskar - Miriam nämner "Såsom i himlen" och jag är beredd att hålla med. Jag tyckte instinktivt illa om "Pianot" (en extremt upphaussad film på sin tid) och har väl aldrig riktigt förstått storheten i "Döda poeters sällskap".

söndag 4 maj 2008

Om Ankeborg och faran med ideologisk forskning

Något som slog mig när jag tittade igenom filmerna i den förra posten är frånvaron av direkta referenser till den nazistiska antisemitismen. I "Education for Death" nämns visserligen raslagarna - men ingenting explicit om judeförföljelserna. Driften med rasretoriken i "Der Fuehrer's Face" visar hur löjlig drömmen om den ariska övermänniskan är, men det sker genom att man framställer tyskarna som pompösa idioter, och genom att poängtera det ironiska i alliansen mellan det "ariska" Tyskland och det "asiatiska" Japan. I sin drift kan man inte helt frigöra sig från det rastänkande som trots allt präglade tiden. Och av judeförföljelserna syns inte ett spår.

Varför, kan man undra. Det enklaste svaret är nog att producenterna velat undvika att göra kampen mot nazismen till en "judefråga". Filmerna ska mobilisera hela nationen, ett USA där den etniska identiteten hela tiden vägdes mot medborgarskapet.

Men när jag ser filmerna kommer jag på mig själv att associera till saker jag hört, men aldrig fått bekräftat, att Walt Disney som person tidigare hyst beundran för Hitler och själv, om inte antisemit, i alla fall inte hyste några större sympatier för judar som folkgrupp. Och denna förutfattade mening låter jag mer eller mindre bli bekräftad av sådant jag faktiskt har vetskap om: Disneys extremt patriarkala ledning av studion, hans hårda inställning till fackliga ideer och hans explicita antikommunism som kom till uttryck när han vittnade mot anställda i kongressförhören under McCarthy-eran; allt ser jag som misstänkta tecken på latenta nazistsympatier och antisemitism. Vilket givetvis är helt galet: jag låter mina fördomar, präglade av någon slags ideologisk uppfattning om hur politiska ställningstaganden måste hänga samman, bestämma hur jag tolkar Disneys filmer; detta utan några som helst empiriska belägg.

Ett kanske bättre exempel på problemet med ideologiska låsningar, också hämtat från den ankeborgska världen, är en möjligen inte helt seriös diskussion jag var inblandad i häromsistens, rörande bristen på föräldrar i Disneykoncernens tecknade serier. I Ankeborg finns, som alla vet, i stort sett inga föräldrar, bara farbröder och brorsöner*, tanter** och systerdöttrar. Detta bara måste ju bero på någon slags suspekt, puritansk eller kvasi-högerkristen sexualfientlighet inom Disneykoncernen.

Tesen bekräftas dessutom av att den ende medborgaren i Ankeborg som har ett ättelägg, är den onde Zeke Varg. Uppenbarligen har han, från en puritansk synvinkel, svårt att hålla sitt libido i schack, inte bara när det gäller det gastronomiska.

Men när jag nu lyft denna teori måste jag dessvärre smula sönder den, hur politiskt korrekt och ideologiskt oförvitlig den än kan verka. Förekomsten av farbröder och brorsöner i Ankeborg är framför allt berättarteknisk till sin natur. Genom att skapa farbror-brorsonsrelationer, får man möjligheten att utveckla figurer som kan agera i familjeroller utan att bindas till dem. Vill man skildra Kalle Anka eller Musse Pigg som ansvarstagande familjefäder går det utmärkt - vill man skildra dem som ensamstående äventyrare går det också bra, utan att man behöver ändra på några förutsättningar.

Att Zeke Varg får vara biologisk pappa till Lilla Vargen beror snarast på att hela serien bygger på en och samma konflikt: Zeke vill äta upp de tre små grisarna som är Lilla Vargens bästa vänner. Den nära relationen mellan två av huvudpersonerna accentuerar här konflikten - vilket kan behövas, eftersom den i grunden är rätt trist och förutsägbar.

Vad jag vill ha sagt med allt detta är att ideologiska eller politiskt färgade teoribildningar knappast gynnar vetenskapliga studier, eftersom de tenderar att låsa såväl frågeställningar som resultat. Inom historievetenskapen kan vi se hur en äldre generation historiematerialister haft svårt att se sitt perspektiv som ett angreppssätt bland andra, eftersom det i sig har representerat en hel politisk världsförklaring. På samma sätt brukar genusforskare få problem när de försöker applicera sina teorier för att förklara samhället i sin helhet, i stället för att använda dem för att belysa specifikt avgränsade problemområden.

Det är av just den här anledningen som i grunden politiskt motiverade myndigheter som Forum för Levande historia och Nationella sekretariatet för genusforskning blir problematiska - något jag skrivit om tidigare i posten Om forskaruppropet och Pilatus fråga. Jag säger inte att genusforskning eller forskning om totalitära ideologier inte bör bedrivas, men att man bör vara kritisk också till sina egna älsklingsteorier - och man bör vara öppen för att även andra perspektiv kan vara relevanta.



*Observera att Joakim von Anka egentligen är Kalle Ankas morbror, liksom att Knattarna är hans systersöner: se släkten Ankas Stamträd (framforskat av Don Rosa)

** Av någon anledning är Kajsa Anka inte "moster" eller "faster", utan just "tant". Det vore kanske värt en analys ändå?

torsdag 1 maj 2008

Om 'Der Fuehrer's Face' och Ankeborgsk krigspropaganda

På YouTube har jag hittat flera av de filmer som Disneystudion producerade under andra världskriget. Som all krigspropaganda kännetecknas dessa filmer inte direkt av finkänslighet och god smak - men det är ett intressant källmaterial för att förstå en bit av 1900-talets historia. Och så är de rätt kul...

Der Fuerher's Face (1943) - en verklig klassiker: Kalle Anka som arbetare i en ammunitionsfabrik i "Nutziland". Den kommenteras i den här versionen av någon disneypamp:

Venn Der Führer says
'Ve ist der Master Race'
Ve Heil (pfft!)
Heil (pfft!)
Right in der Führer's face
...
Iss ve not der Supermen?
Aryan pure, Supermen*
Yah! ve isst der Supermen
Sooper Dooper Supermen
*Observera att raden i filmen sjungs av den rasstereotype japanen...

Sången blev en hit. Den kommenterades av Herman Wouk i Krig och hågkomst (1978):

"Här i denna meningslösa sång ... fanns den livsfarligt enfaldiga amerikanska uppfattningen om Hitler och nazisterna - den svulstige idioten, de dumma eftersägarna, heil-ropen och driften"

Samtidigt lär Charlie Chaplin en gång ha sagt att om han vetat hur fasansfull nazismen var, hade han inte kunnat göra Diktatorn - en film som av de flesta höjs till skyarna, just därför att den effektivt förlöjligar allt det Hitlerismen stod för.

Education for Death (1943) målar också upp en annan bild: här tas inte den nazistiska ideologin enbart för ett dåligt skämt...


Däremot förvånade det mig något att arméfilmerna med Kalle Anka inte direkt målar upp någon glorifierad bild av den amerikanska krigsmakten. Det är ungefär samma militära slapstickhumor och drift med underofficerer som i Beetle Bailey eller 91:an:

Donald Gets Drafted (1942): här får vi veta hjältens fulla namn: Donald Fauntleroy Duck... Intressant är att värvningsaffischernas glättiga budskap blir så hudflängda: med nutida akademisk jargong skulle vi säga att de blir dekonstruerade.


The Vanishing Private (1942)


Sky Trooper (1942)


Fall out, fall in (1943)


Home Defense (1943) - Kalle Ankas svar på "Dad's Army"


The old army game (1943)


Commando Duck (1944). Här ger sig Kalle Anka faktiskt in i elden - möjligen har stridslystnaden ökat i takt med det amerikanska engagemanget i Stilla havet och invasionen av Italien. Bilden av japanerna är väl inte helt smickrande...


Och så har vi ett par - vad ska vi säga - informationsfilmer. Tänk er "Anslagstavlan" mixat med den där sidan i telefonkatalogen som vi som växte upp på 70- 80-talen minns med skräckblandad förtjusning; "Om kriget kommer" - plus lite svulstig amerikansk patriotism och vapendyrkan:

Out of the Frying Pan into The Firing Line (1942). Mat blir bomber - bokstavligen:


The New Spirit (1943) - vill få amerikanerna att offra det de håller kärast för att få mera pang. I 1943 års förnyade samhällsanda - i krigets skugga - räds man inte ens inkomstskatten.