Ramel goes Taube

Falstaffs jobbar-och-har-inte-tid-att-blogga-service presenterar stolt "Balladen om Eugen Cork":

Det bästa av två världar: Povel Ramel slaktar gamle Evert så kärleksfullt som bara han kunde.

Om den fjärde juli

Det bär mig visserligen emot att fira undertecknandet av den amerikanska självständighetsförklaringen: mitt bestående minne av filmen "Patrioten", för att ta ett riktigt svulstigt och förljuget exempel på amerikansk chauvinism, är att det hade varit utmärkt om rödrockarna lyckats ta de upproriska kolonierna i upptuktelse. Men i alla fall, dagen till ära:

Morgonblues för E

Att min dotter E (som fyllde fem månader i går) har god musiksmak vet redan läsare av denna blogg. Nu visar en ny favoritsång att hon också har humor - i vilket fall skrattade hon högt när Falstaff's one-man Humming Orchestra tillsammans med Daddy F's Mississippi Blues Band rev av den här klassikern i morse:

Till ett 20-årsminne: Trabiskämt i repris

Med anledning av vad som hände idag för tjugo år sedan - en liten favorit i repris från 2006:

Vissa av oss som är tillräckligt gamla, kommer ihåg ögonblicket när Trabanten bröt igenom vallen. Ja, järnridån alltså.
Under sommaren 1989 demonterades taggtråden och stängslen längs gränsen mellan Ungern och Österrike, vilket var en stor händelse i sig. Men på hösten visade det sig att DDR-medborgare som semestrat längs Donaus stränder tenderade att förlänga sin ledighet - genom att helt enkelt styra sina Trabis mot Wien. I livsfarliga bilar fullpackade med folk och lösöre, insvepta i blytunga avgasmoln från oraffinerad diesel uppblandad med brunkol, hade de också med sig sina Trabiskämt.

Trabanten, Trabin, denna frukt av det kommunistiska Östeuropas ädlaste ingenjörskonst. I princip bestod den av ett chassi, klätt med plastarmerad papp, framdrivet av en gräsklipparmotor. Den gick inte fort, men detta kompenserades av att metallstommen var konstruerad som en råttfälla: i kollisioner över 20 km/timmen slog den ofelbart igen och knäckte ögonblickligen ryggen på föraren och alla eventuella passagerare.

Den var också ett utmärkt exempel på vad som blir resultatet när femårsplaner kombineras med effektiviteten hos den Östtyska byråkratin, eftersom leveranstiden alltid var minst tio år.

Men å andra sidan får vi inte glömma att den också var den absolut tystaste bilen på den dåtida europeiska marknaden.
När man satt i den hade man nämligen huvudet mellan knäna och hörde inte ett knäpp.

Den sista kommentaren är exempel på ett trabiskämt - en specifik genre i Östtysk folkhumor som dessvärre är på utdöende. Det skulle kunna bero på att det var en form av datumstämplad humor - vi ser inte Trabis ens på bild längre - men jag kan tycka det är olyckligt, eftersom skämten fortfarande är roliga.

Några exempel:

- När uppnår Trabin sin toppfart?
- När den bogseras bort

- Hur mäter man en Trabis acceleration?
- Med en dagbok

- Vad kallar man en Trabi på ett berg?
- Ett mirakel!

- Varför ska man välja Trabimodeller med två avgasrör?
- Då kan man i alla fall använda den som skottkärra...

- Hur fördubblar du värdet på din Trabi?
- Jag tankar den full...

Kunden: "Jag skulle vilja ha två vindrutetorkare för min Trabi."
Bilhandlaren: "Låter som ett gott byte tycker jag"
(Ja, jag vet, den är egentligen oöversättlig)

Ur annons för Eko-Trabin:
Eldriven Trabi, klar för leverans, extremt billig, extremt tyst, extremt miljövänlig.
Problem: Förlängningssladden är endast 20 meter lång och finns inte i lager.

Och så till sist ett Yugoskämt (Skillnaden mellan en Yugo och en Trabi var att den förra byggdes i Jugoslavien men principen var densamma):

- Varför har Yugon defroster på bakrutan?
- För att man inte ska förfrysa händerna när man skjuter igång den.

Fler DDR-skämt:
GDR-Jokes

SvD: 20 år sedan järnridåns fall
DN: I Ungern revs första delen av järnridån

Om att inte samla frimärken

Bland dem som kommenterat 'humanisternas' utspel i DN igår återfinns Göran Rosenberg. Delvis gör han det som en fortsättning på en debatt han fört i samma tidning, och frågan han ställt där är om 'humanisternas' tro är värd den miljonkampanj som ska sprida det glada budskapet.

Det är relevant och skarp kritik, i synnerhet när han visar på 'humanisternas' självrättfärdighet och blinda tro på sina egna sanningar, och att det de angriper under den övergripande termen 'religion' är en skenbild, präglad av förutfattade meningar och okunskap.

Som den bekännande varelse jag själv är har jag ändå alltid betraktat ateismen i sig som en intellektuellt hederlig ståndpunkt. 'Humanisternas' argumentation gör snarast att jag börjar ompröva den inställningen, och Rosenberg visar på punkt efter punkt varför jag faktiskt kommer på mig själv med att skämmas å 'humanisternas' vägnar.

Däremot går Rosenberg i mitt tycke alltför långt i sitt misstänkliggörande av kampanjen Gud finns nog inte. Till och med jag inser att syftet att ställa korset i den svenska flaggan mot Davidsstjärnan och Halvmånen är att visa på hur den religiösa dimensionen fortfarande genomsyrar det svenska samhället. Jag kan till och med finna det en aning välfunnet, även om jag tror att 'humanisternas' farhågor för framtiden för 'det sekulära samhället' är rejält överdrivna.

Men Rosenberg får också kritik av sina debattmotståndare när han påpekar att ateismen - åtminstone i 'humanisternas' tappning är en form av religiös tro. Få saker brukar göra ateister så upprörda (även om undertecknarna av DN-utspelet i vissa ordvändningar tycks vilja vigga pengar till det egna trossamfundet), och ett ofta upprepat motargument är att om ateismen är en religion, så är det en hobby att inte samla frimärken.

Det är onekligen en slagkraftig formulering. Problemet är bara att jämförelsen haltar.

Det finns mig veterligt ingen som grundar föreningar med syfte att motarbeta filateli, eller som upplåter sin fritid till att dagligen och stundligen peka på filatelins oförnuftiga karaktär och frimärkssamlandets skadliga inverkan på lättlurade, oupplysta människor. Hade det funnits, skulle detta beteende nog kunna definieras som en hobby, eller åtminstone som ett fritidsintresse.

Möte i monsunen goes shanty

Medan jag ändå är inne på ämnet Evert Taube...

Godnattvisa för finsmakare

Min dotter har vid fyra och en halv månads ålder bestämt sig för att vägra sova. Men lutad mot pappas axel när han sjunger den här klassikern (den enda sång som vuxna män har rätt att gråta till) brukar även hon slockna.

Först i en version av Totta Näslund (salig i åminnelse):


Här också i en typisk YouTube-tappning, sjungen av en dam med inte helt oäven röst. Men Evert Drevert skulle nog vända sig i sin grav...

Puritanism i nya skepnader

Apropå en uppmärksammad kampanj skriver Maria Ripenberg insiktsfullt i UNT om De ortodoxa humanisterna:

"Humanisterna 'arbetar för att värna det sekulära samhället'. Men det är faktiskt staten som ska vara sekulär och hålla isär religion och politik. Samhället måste erbjuda frihet att både manifestera och kritisera trosuppfattningar ... Humanisterna klarar helt klart inte att skilja på stat och samhälle. Det är allvarligt. "

Det verkar alltså som om Göran Everdahl spanat alldeles rätt - den ateistiska väckelsen är här. Frågan är om den kan kallas ortodox; oavsett vad man tycker om ortodoxi - det vill säga uppfattningen att det finns en rätt lära och att man bör följa densamma - så är det i slutändan ett intellektuellt ställningstagande.

De så kallade humanisternas inställning till religion är allt annat än intellektuell. Jag skulle snarare betrakta den som puritansk: det jag inte gillar eller inte förstår, ska heller inte få utrymme i det offentliga.

Uppdatering 14/6: Ulrika Knutsson reflekterar också över kampanjen 'Gud finns nog inte' i Godmorgon världen - välfunnet som alltid (även om hon gör mig en smula besviken när hon visar sig ha gått på den gamla lögnen att Ignatius av Loyola skulle ha nåt med inkvisitionen att göra - en uppfattning hon klädsamt rättar när hon publicerar krönikan i Fokus).

Uppdatering 19/6: Som för att visa att de inte har fattat eller ens försökt förstå invändningarna skriver 'tolv kända intellektuella' (minus Morgan Johansson) och 'humanister' ett gemensamt manifest: "Därför är det viktigt med ett sekulärt samhälle". Artikeln är inte särskilt intressant - man behöver faktiskt inte vara ateist för att tycka att FN:s deklarationer mot kritik av religion är idioti, och resten består mest av skåpmat. Däremot finns det många goda kommentarer bland länkande bloggare. Ett par axplock:

Edris tankar:

"Jag drar mig till minnes den tid då det åtminstone där jag bodde kryllade av amerikanska Mormonmissionärer i billiga kostymer. De ringde på och utstrålade en trosvisshet som bakom en yta av vänlighet doftade en stark psykisk instängdhet som fick mig att känna att dessa missionärer plågades av en mer eller mindre väl förträngd längtan efter förståelse och befrielse. Jag roade mig ibland med att diskutera med dem och fann detta fullständigt dödfött på ett fascinerande sätt. Och jag får samma känsla inför sättet att argumentera i den aktuella DN-artikeln. Intensiv och tillsynes övertygande argumentation för den förmenta sanningen och omdömesgillheten mot en känslofond av psykisk instänghet och stum oförmåga att förstå religionsfenomenent på djupet. Min känsla blir därför att artikeln inte handlar om det den sägs handla om. De frågor jag ställer mig inför att ha läst och begrundat är: Vad är det som plågar författarna på ett personligt plan? Vad är det som genererar och ger kraft till deras bakom intellektuella resonemang nödtorfigt dolda avsky mot religionen?"

Escaping Perdition:

"...argumentet att religionen gjort så mycket hemskt genom historien så att den därför kategoriskt borde förbjudas från den offentliga sfären är såväl korkat som ogenomtänkt. Den institution som skapat mest lidande är nationalstaten, med hundratals miljoner människors mord på sitt samvete. Ska vi därför permanent avskaffa staten på grund av att den kan och har använts till ondo?"

Vem tänder stjärnorna-bloggen:

"Tryckfrihet innebär inte att analfabeter ska få slippa se tryckta texter. Religionsfrihet innebär inte att ateister ska få leva i ett samhälle fritt från religion."

Bengts blogg lyfter också förtjänstfullt upp det berättigade i 'humanisternas' kritik - innan han lika förtjänstfullt demonterar den övriga argumentationen.

Gubben gnäller

Bilden är lånad från albumet Rocky III av Martin Kellerman

I min enfald trodde jag en gång att vi tillbringar sådär en tolv till fjorton år i skolbänken för att bli klokare. Tydligen gör man det för att på ett lastbilsflak visa upp för alla och envar att man inte bara är en idiot med taskig musiksmak, utan därtill en stridsberusad idiot med taskig musiksmak.

Och givetvis rundar undantagslöst alla ekipage Humlegården och stör friden inne på KB...

Uppdatering 14/6: Skolfröken sätter huvudet på spiken i posten Dagens ungdom:

"Alltså, när jag var arton var ju alkohol som den heliga graal, man tog vara på varje droppe, inte fasen sprutade man ut den på folk på stan!? Har ni inte fattat det ungdomar?"

Om Golem

Med anledning av Vertigos nyutgåva av Gustav Meyrinks klassiska roman Golem (och för den cineast som orkar tillbringa dryga timmen framför skärmen) - Paul Wegeners expressionistiska film Der Golem från 1920:

Visserligen har boken och filmen inte med varandra att göra.

Filmen bygger på legenderna om rabbi Judah Loew ben Bezalel (c. 1520–1609) i Prag - legender som huvudsakligen tillkom långt efter rabbinens död. För myten om Golem, den konstgjorda varelsen som ges liv genom att förenas med Guds namn hör nog snarare hemma i 1800-talets skräckromantik än i rabbi Loews tankevärld av religiös mystik och Kabbala. Möjligen kan man i berättelserna om rabbi Loew och Golem också skönja spåren av ett judiskt, nationellt uppvaknande.

Meyrink däremot tog Golem till sin samtid och använde gestalten, dels som en representation eller personifikation av Prags getto, dels som en gestalt som ställer frågorna om jagets vara på sin spets.

Men som Sten Wistrand påpekade i en understreckare härom veckan var det genom Meyrink som Golemgstalten blev litterärt allmängods. Uppenbart inspirerad av Meyrink skildrade Jorge Luis Borges i dikten El Golem hur Rabbi Loew - liksom i en spegelsal - betraktade sitt verk och samtidigt undrar hur hans egen skapare betraktar honom själv. Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer skrev barnboken Jätten Golem, och det finns även golemreferenser i Foucaults pendel - Umberto Ecos extremt snåriga, men bitvis geniala drift med allt vad ockultism, esoterika och konspirationsteorier heter.

Golemgestalten har också hittat till populärkulturen. Fantomen har i ett svenskproducerat äventyr från 1980-talet mött rabbi Loew och ställts inför skaparkraften i gudsordet i gettots mörka gränder. Och i Prag kan man köpa Golem som souvernir; lervarelsen som lika tillplattad och förenklad som någonsin Franz Kafka och soldaten Švejk har blivit. Kanske kan Meyrink beskyllas också för detta.

Nyutgåvan av Meyrinks roman fick för övrigt en lysande recension av Eva Johansson i SvD: Golem ställer den avgörande frågan

Onda roligheter

...signerade That Mitchell and Webb Look:

'Are we the baddies?' - en fråga vi alla borde ställa oss då och då.


Maktskifte i Tredje riket - det skulle inte förvåna mig om det var så här det gick till...



Bondskurk möter verkligheten:

Läsupplevelser

I väntan på något viktigt eller intressant att blogga om, lånar jag en lista från min allrakäraste gudsvägerska Miriam:

1. Tre viktiga läsupplevelser under din uppväxt?

Tja, anglofil redan som barn kan jag väl nämna Det susar i säven, Narnia och Bilbo/Sagan om ringen.

2. Tre viktiga serieupplevelser under din uppväxt?

Scen från The Seven Ghosts, dagsstrip av Floyd Gottfredson från 1936

I sex- sjuårsåldern upptäckte jag Floyd Gottfredsons klassiska Musse Pigg från 30-talet genom utgivningarna i den så kallade "Jag"-serien. Favoritepisoderna var när Musse Pigg gick in i Främlingslegionen och när han - i en pastisch på Fången på Zenda - blev kung över ett litet efterblivet europeiskt rike. Det var inga kvalitetsutgåvor, men de funkade, eftersom originalen utgjordes av gamla dagsstrippar. När man försökte göra samma sak med Carl Barks Kalle Anka blev resultatet förfärligt, eftersom sidorna slaktades för att passa formatet. Storheten hos Carl Barks förstod jag först senare. Men den viktigaste serien var nog ändå belgaren Raymond Macherots Klorofyll - en lite hårdare fabeldjursserie med råa skurkar. Episoden om terroristen Per-Fido spelade jag och mina syskon in på band som radioteater, med för tiden avancerade ljudeffekter.

Antracit - en magnifik serieskurk

3. Romaner som överrumplat berättartekniskt på senare tid?

Iain Pears An Instance of a Fingerpost och The Dream of Scipio är kanske inte den allra största litteratur man kan tänka sig - men just berättartekniskt är de rätt enastående.

4. Musik eller inte när du läser?

Jodå, det kan tänkas.

5. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och gillat?

Vet faktiskt inte riktigt - jag brukar inte diskutera litteratur så extremt ofta med ytligt bekanta.

6. Finns det någon adaption från bok/serie till film som du ser fram emot?

Som småbarnsförälder har jag knappast tid att gå på bio - men nån gång ska jag väl ordna Watchmen på DVD - för övrigt en av världens bästa serieromaner någonsin. Det ryktas om en kommande inspelning av Bilbo också. Och nog borde någon göra en nyinspelning av Herman Wouks Krigets vindar och Krig och hågkomst - med vettig casting den här gången.

7. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och ogillat?

Se svar på fråga 5.

8. Vilken författare hade du velat ge en stor kram, tagit en öl med, och vem hade du velat ge en omgång stryk?

Tja, jag vet inte... Peter Englund har påstått nått i stil med att författare brukar vara tråkiga människor som helst umgås med sig själva och sina texter. Och stryk, är det inte bättre att låta bli att läsa deras böcker?

Om mäster Albert och Johannes Rosenrod

Inför en större utställning om Albertus Pictor har Riksantikvarieämbetet lagt ut artiklar, filmer och bilder på sin på sin websida.

Och visst är det roligt att mäster Albert får så mycket uppmärksamhet såhär femhundra år efter sin död - utställningar, böcker, symposier och frimärken - men jag blir ändå lite kluven. Nog var hans verkstad enastående i svensk konsthistoria, inget snack om saken och nog är de bevarade bilderna värda all uppmärksamhet, både som konstverk och som tidsdokument. Kvantitativt sett är han ju också onekligen Sveriges största kyrkomålare.

Men han var ju inte den ende. Varför verkar man idag ha glömt Johannes Rosenrod och dennes helt fantastiska målningar i Tensta kyrka - utförda långt innan Albert satte sin fot i Sverige?

Ta exempelvis stiftarbilden av Bengt Jönsson (Oxenstierna) som knäböjer framför Petrus - troligen ett av de första personporträtten i Sverige.

Eller den underbart burleska bilden av hur en djävul försöker viska falska uppenbarelser i örat på den heliga Birgitta, men åker på stryk av en ängel med knölpåk.

För att inte tala om bilden av räven som predikar för gässen - en varning för falska predikanter och profeter, som även kunde tolkas som kritik av tiggarmunkarna och deras förkunnelse:
Uppdatering 24/4: Eva Bäckstedt skriver i dagens SvD om Riksantikvarieämbetets projekt för att i datorrekonstruktioner återskapa färgerna i mäster Alberts målningar: Medeltida verk återfår färgen.

Om en passionsbetraktelse - Hans Holbeins "Ambassadörerna"

Hans Holbein d.y., "Ambassadörerna" (1533), National Gallery, London

"Ambassadörerna" av Hans Holbein d.y. (1497-1543) är med sin symbolmättade detaljrikedom en av konsthistoriens mest kända och svårtolkade tavlor.

Den har fått sitt namn då den delvis består av ett dubbelporträtt av två franska sändebud vid Henrik VIII:s hov, Jean de Dinteville och - troligen - Georges de Selve, biskop av Lavaur. Men namnet är missvisande. Bildens fokus är inte de avporträtterade.

Tavlans uttryckssätt betraktas gärna som typiska för renässansens konst, och det stilleben som utgör dess centrala blickfång har ofta tolkats som en manifestation av en ny tid och en ny världsbild. I stället för Madonnan eller någon annat religiöst objekt för tillbedjan, flankerar männen på bilden symboler för människans kunskap om världen och universum, vilket antas vittna om en ny självsäkerhet i relation till gamla auktoriteter. Tavlan skulle med andra ord symbolisera 'den nya tiden', renässansen, som bryter med medeltiden och som syftar framåt – mot vetenskaplig revolution, upplysning och den moderna rationalismens genombrott.

Men detta är en efterhandskonstruktion, ett sätt att läsa in i bilden vad vi förväntar oss av den. Instrumenten är visserligen oerhört centrala, och i relation till bilden och dess komposition har de onekligen en viss betydelse – men det är kanske inte den betydelse vi i första hand kan ana oss till.

Instrumenten på den övre hyllan är ägnade åt astronomin medan föremålen på den undre hyllan representerar aritmetiken, geometrin och musiken. Föremålen på bordet motsvarar med andra ord quadrivium, de matematiska grenarna inom den klassiska filosofins sju fria konster. Det vetande och den världsbild som presenteras är med andra ord i grunden medeltida. Genom sin klara indelning i två plan pekar föremålen på den gamla, aristoteliska världsbildens dualism mellan de eviga, oförgängliga himlasfärerna och den jordiska, elementariska världen.

Det traditionella betraktelsesättet störs också av den detalj som lockat till flest tolkningsförsök: den märkliga figur som svävar framför det centrala partiet i målningen, och som vid första anblicken ser ut som en fläck eller en reva i färgen. Men det är i själva verket en anamorf, förvrängd bild: först när den betraktas ur rätt perspektiv, snett från sidan framträder en avbildning av ett kranium:

Flera uttolkare, bland andra Oskar Bätschmann och Pascal Griener har här sett ett vanitasmotiv. Långt ifrån schablonbilden av renässansen skildras vetenskaperna som lika förgängliga och illusoriska som det korta människolivet.

Intrycket av förgänglighet och disharmoni förstärks av att de astronomiska instrumenten på den övre hyllan tycks vara antingen isärplockade eller obrukbara. Lutan på den undre hyllan har en brusten sträng, och i ett etui saknas en flöjt. En bok med lutherska hymner på latin vittnar om den splittrade kristenheten.

Men John D. North menar i boken The Ambassador’s Secret: Holbein and the World of the Renaissance att denna dystra tolkning skulle ha förfärat såväl tavlans beställare som Holbein själv. Det finns nämligen en halvt dold figur till: uppe i vänstra hörnet ser vi ett krucifix, som gömt bakom det gröna förhänget ger nyckeln till en nytolkning av hela tavlan.

Med utgångspunkt från krucifixet argumenterar North för att "Ambassadörerna" snarast är att betrakta som en meditation över passionsdramat och de kristna påskmysterierna - en meditation som tar sin utgångspunkt i en närmast encyklopedisk framställning av det samlade mänskliga vetandet. Filosofin blir teologins tjänarinna.

Det har ofta antagits att instrumenten och soluren på bordets övre hylla är avsedda att peka ut en specifik tidpunkt, och med hjälp av mer eller mindre intrikata metoder drar North slutsatsen att denna tidpunkt är klockan fyra på eftermiddagen den 11 april.

Den 11 april 1533 var långfredagen, exakt 1500 år efter Kristi död på korset enligt den kyrkliga kronologin. De två männen tycks med andra ord ha kommit direkt från liturgin vid den nionde timmen, Jesu dödsstund enligt evangelierna.

Genom att visa på linjer i tavlans geometriska uppbyggnad, linjer som pekar på tematiska samband mellan krucifixet och skallen, argumenterar North för att motivet är koncentrerat kring korsfästelsen och Jesu död, medan astrologiska figurer som han menar har gömts i bilden, och som utgår från auspicierna för den aktuella tidpunkten, pekar framåt mot påskdagen och uppståndelsen. I sin helhet, med sina lager av himmelska och jordiska aspekter mellan liv och död kan tavlan tolkas som en bild av universum, från skapelsen och syndafallet till apokalypsen och den yttersta domen, men fortfarande med påskmysterierna som dess centrala tema.

Norths hypotes är inte okontroversiell. Han argumenterar väl, och om de sammanhang han ser är tillfälligheter, så måste det erkännas att det är snygga tillfälligheter. Samtidigt bör man som läsare vara på sin vakt mot analysen: även om indicierna är väl grundade så rör det sig bara om indicier, och risken för övertolkningar är överhängande. I Norths analys finns så många ingångar, variabler och tolkningsmöjligheter, att vi snart riskerar att se saker i bilden som egentligen inte finns där, och som konstnären eller beställaren av konstverket aldrig tänkt sig.

Men oavsett om Norths hypotes stämmer eller inte, visar hans analys att renässansens intellektuella värld inte var en prototyp för det moderna tänkandet. För trots dess skenbart sekulära motiv, visar tavlan på att de humanistiska och vetenskapliga ideal som senare tider försökt göra till sina här är insatta i en helt och hållet religiös föreställningsvärld. Kunskapen, världsuppfattningen och vetenskaperna underordnas religionen och blir medel att genom kontemplation och ett mystiskt, till viss del även magiskt förhållningssätt, nå bortom de heliga texternas bokstavliga innebörd för att vinna kunskap om religionens och trons uppenbarade sanningar.

Nedan en tredimensionell animation av objekten på bordet:

Litteratur:

- John D. North: The Ambassador’s Secret: Holbein and the World of the Renaissance 2002
- Morten Fink-Jensen: Fornuften under troens lydighed 2004
- Sven Dupré, recension av North 2002 i Isis, vol. 95 2004
- Carl-Johan Malmberg, ”Holbeins blickar mellan liv och död”, SvD 14 juli 2005
- Giles Hudson, “The Vanity of the Sciences”, Annals of Science 2003

Χριστος Ανεστε!

Αλεθος Ανεστε!

Ikonen med Kristus som trampar dödsrikets portar under sina fötter och löser den fångne Adam har jag lånat från Greek Orthodox Archdiocese of America.