lördag 10 juli 2010

Och apropå magi ...

... som diskuterades i den förra posten, recenserar Carina Burman en nyutkommen antologi om alkemi, magi och andeskådning under svensk upplysningstid i dagens SvD.

Boken har jag inte läst, men Burmans recension är värd att läsa för sin egen skull, skriven som den är med stor lärdom, kritisk blick och samtidigt med lätt hand.

För egen del är det också intressant att se hur hennes citat av Kellgren
I, narrar utan vett i Vettenskaperne:/O Swedenborgare! O Rosencreutzare!/O Drömmars tydare! O Skatters sökare!/Nummer-punkterare, Magnetiserare,/Fysionom- Alkem- Kabbal- och Harmonister!
... sätter fingret på att det förelåg en väsensskillnad mellan det sena 1700-talets esoteriker och deras kritiker, och den tid och de gubbar jag själv studerar - åren runt sekelskiftet 1600 och intellektuella som Sigfridus Aronus Forsius och Laurentius Paulinus Gothus.

Under senrenässansen, när Sigfridus Forsius försvarade sin astrologiska verksamhet mot det ortodoxa prästerskapet, var den teoretiska grunden för magi, astrologi och andra 'ockulta' vetenskaper fortfarande en oskiljaktig del av naturfilosofin och den i grunden religiösa världsuppfattningen. Även om det sena 1700-talets vetenskap ännu inte var sekulariserad, fanns där likväl inte längre någon plats för djupsinniga teorier om andliga krafters verkan och emblematiska korrespondenser i naturen.

Det innebär att när Reuterholm och hans krets ägnade sig åt dessa vetenskaper vid Gustav III:s hov, var det förmodligen frågan om en högst medveten reaktion mot det rådande paradigmet. Det skulle också kunna förklara mycket av det svårsmälta Burman ser i texterna: där finns måhända ett drag av intellektuell radikalism som också var ute efter att chockera.

tisdag 6 juli 2010

Min dotter paracelsisten

Sedan jag började forska om magiska föreställningar under reformationstiden har jag förnekat den gamla antropologiska idén att magi är den primitiva människans sätt att motverka sin underkastelse under Ödet, nyckfulla gudar eller naturens krafter.

Inte heller har jag, som Bronislaw Malinowski, betraktat magins funktion som ett sätt att hantera situationer "varhelst människan når ett oöverstigligt hinder, en lucka i sin kunskap eller i sin förmåga till faktisk kontroll, och ändå måste fortsätta sin strävan".

Jag tror helt enkelt inte på idén om den 'primitiva' människan som en intellektuellt outvecklad barnvarelse i relation till den moderna, 'rationella', företrädesvis västerländska människan av hankön. 1500-talets människor trodde på magi, därför att det fanns goda skäl till det, och därtill en väl utvecklad vetenskaplig teori.

Fast igår, när jag betraktade min dotter E, började jag undra. Hon har, som väl alla svenska barn, fått lära sig att smärta lindras bäst genom att man blåser på det onda stället. Eller smärta och smärta förresten: sorg och nedstämdhet botas på samma sätt, så när trollet Ludenben ätit upp Petters getter, måste man blåsa på Petter för att han ska bli lite gladare.

Nå, igår bet E sig själv i tungan (jag kunde riktigt se hur ont det gjorde), vilket rimligtvis borde åtgärdas med att hon sträcker ut tungan för att låta närvarande förälder blåsa på den. I stället sträcker ungen fram sin gaffel för att jag ska blåsa på den, för att sedan stoppa den i munnen - som om blåsandets magiska kraft på något fördolt sätt skulle överföras till tungan genom gaffelns metall, vilket väl snarast skulle kunna liknas vid teorierna för Paracelsus vapensalva.

Eller så är det kanske bara jag som är miljöskadad av mina doktorandstudier.