Om magi och frågorna vi inte ställer

Magia incantatrix är en liten handskrift om trolldom och otillåten magi som förvaras i samlingarna på Linköpings stiftsbibliotek. Den är sammanställd av Ericus Johannis Prytz, som var kyrkoherde i Kuddby på Vikbolandet under första hälften av 1600-talet, och intresset för ämnet tycks ha funnits i familjen. Herr Eriks äldre bror, Claudius Prytz, hade under sin tid som hovpredikant hos hertig Johan varit inblandad i flera av 1610- och 1620-talens trolldomsprocesser i Östergötland.

Hertig Johan av Östergötland (1589-1618) räddes besvärjarna - bland annat lät han bränna en häxa i Söderköping, som anklagades för att ha förgjort hertigen och hans hustru Maria Elisabet.

Detta var före de stora häxprocesserna, men ambitionen att i de yttersta av tider bevara kyrkan och den kristna gemenskapen från Antikrists och Djävulens onda anslag hade under reformationen stadigt ökat oron för trollpackor och besvärjare. Magia incantatrix kan betraktas som en del av en strävan att komma tillrätta med trolldomen, som om den inte straffades av överheten ansågs kunna leda till att Guds vedergällning drabbade hela riket.

Handskriftens titel betyder ordagrannt 'besvärjelsemagi' och sätter fokus på var gränsen drogs mellan Magia Naturalis och det som sågs som ren och skär trolldom. För Prytz var inte trolldomens problem - som det generellt hade varit i medeltida lagstiftning - den skada som kunde åstakommas genom besvärjelser och förgörning, utan att den som brukade besvärjelser åkallade onda, demoniska makter. Trolldom, 'lövjeri' och 'signelse' kunde med andra ord likställas med avgudadyrkan och var att betrakta som brott mot det första budet. Naturlig magi, som i första hand rörde sig om lärda mäns kunskapssökande genom kontemplation över skapelsens inneboende samband, betraktade Prytz däremot som oskadlig och i någon mån lovvärd.

Den kategorisering som Prytz gör mellan trolldom och naturlig magi kan verka tydlig nog: om inte annat låg den till grund för hans bedömning om vad som skulle medföra livsstraff och vad som utan större problem skulle kunna läras ut vid akademierna. Men går vi till texten upptäcker vi att gränsen alls inte är glasklar:

"Är det trolldom", frågar sig Prytz, "att läka Järnet och icke såret där med skadan skedd är", och inleder därmed en diskussion om "vapensalva" - en behandlingsform inom medicinsk magi som byggde på föreställningar om dolda samband mellan ett vapen och den skada detta vapen tillfogat. Liknande föreställningar låg till grund för det så kallade bårprovet, där man hävdade att liket efter en mördad människa skulle börja blöda om det vidrördes av sin baneman.

Varifrån idén kom att behandla vapnet i stället för såret är osäkert, men en gissning är att den inte var så förfärligt gammal när Prytz skrev sin traktat. Den omtalas av Paracelsus under första hälften av 1500-talet, men det är också de första säkra beläggen. Det rör sig i vilket fall knappast om någon "folklig" magi som getts en fernissa av lärdom, utan bygger på ett intellektuellt resonemang i linje med tidens naturfilosofiska tänkande.

Philippus Aureolus Theophrastus Bombastus von Hohenheim, mer känd som Paracelsus (1493-1541): arg kritiker av den galeniska skolmedicinen och förespråkare för nya behandlingsformer - däribland vapensalvan - som fungerade minst lika dåligt.

Prytz var på det klara med att mycket i världen var oförklarligt, och att Gud allena hade den fulla kunskapen. Ändå kunde läkedom i de flesta fall förklaras genom naturens krafter - på samma sätt som man kunde betrakta solens och planeternas verkningar i jordiska ting. Men den kraft som överfördes från järnet till såret kunde inte förklaras lika enkelt.

"Skulle nu denna läkedom sann och naturlig vara", resonerade Prytz, "så måtte det ske av en hemlig och förborgad kraft mellan samma plåster och bloden uppå järnet". Även om de världsliga visa inte kunnat finna några vissa orsaker till dessa hemliga samband, så hade de dock ordnat dem i två huvudkategorier av sympatier och antipatier. Attraktionskraften mellan järn och magnetsten var ett tydligt exempel, men Prytz ger också andra som för eftervärlden kan tyckas märkliga, men som för en lärd i hans samtid tedde sig i stort sett lika självklara. Det var väl känt att en otämjd oxe blev from som ett lamm när den tjudrades vid ett fikonträd, liksom ett olivträd blev gott och fruktsamt om det planterades av en jungfru.

"Sammaledes är det en god sämja emellan ormen och räven, emellan karpen och svinet: men emellan vargen och människan; item ulven och fåret; lejonet och tuppen ... ormar och möss, örnar och drakar och många andra ting är ett stort hat och fiendskap. Om nu denna järns läkedom, icke sker igenom en sådan hemlig sympatiam så är samma läkedom intet naturlig, utan ett djävulens verk och en trolldomskonst."

För en modern betraktare skulle det vara lätt att raljera över Prytz sätt att resonera. Hela hans sätt att tänka och föreställa sig världen skiljer sig från vårt, och i sitt dilemma om vapensalva är ett uttryck för tillåten eller otillåten magi ställer han inte den fråga som vi betraktar som självklar: Fungerar det? Och vårt svar är lika självklart - nej, det fungerar inte. Prytz för i våra ögon ett meningslöst resonemang.

Men en fråga som vi hellre borde kontemplera över vid läsningen av Prytz text är just vilka samband i världen som vi i vår förment upplysta tid ser som självklara, men som framtidens människor kommer kunna raljera över som vidskepligt nonsens. Vilka frågor är det som vi inte ställer?