Och en reminiscens till...

YouTube är, som jag nämnt förr, en extremt farlig plats - det är så förrädiskt lätt att försjunka i gamla klipp, klicka fram till något helt annat, få en påminnelse om någon låt man hört, göra en ny sökning ... och så har ytterligare en timma gått.

Här en gammal tv-inspelning av en riktig favorit från mina sena tonår: Lars Demian och "På den andra sidan" från debutalbumet Pank.



Jag har knappt hört något av Demian sedan tidigt 90-tal. Då flödade hans texter av bohemeri och poetiska drömmar (och inte så lite spritromantik) som tilltalade mitt gymnasisthjärta - lite som Bruno K. Öijer, men utan pretentionerna och med en satirisk udd och en viss självdistans. Musiken var en blandning av kabaret, visa och kletzmerbetonad jazz. Tom Waits kunde helt klart märkas som en inspirationskälla.

Jag slutade lyssna på Lars Demian ungefär samtidigt som jag upphörde att vara tonåring - vid sådär en tjugofem års ålder med andra ord. En intervju jag såg bidrog också till att jag tappade intresset, eftersom han gav uttryck för en politisk naivitet och ett andligt flummeri som jag inte riktigt kunde förlika mig med, och som då och då trängde igenom hans texter. Musiken kunde också bli en aning enformig, eftersom dess första och egentligen enda uppgift var att bära texterna.

Men texten är som bekant ofta större än sin författare, och "På den andra sidan" gillar jag fortfarande. I viss mån beror det på att den påminner mig om min favoritpsalm, Abide with me, både i musik och i tematik. Jag inbillar mig att det är medvetet: på skivan ackompanjeras den i vilket fall med brass och virveltrumma, just på det sätt jag själv vill ha Abide with me på min begravning när den dagen kommer.

I versionen ovan får vi klara oss utan detta, och den ger mig inte heller riktigt samma gåshudskänsla som på skivan - men den funkar fortfarande. Faktiskt.

En reminiscens från 90-talet

... gjorde sig påmind när en vän kommenterade musikvalet under förra helgens stora mediehändelse. Nämligen att världens bästa version av "Can't Help Falling in Love with You" gjordes av Lick the Tins 1986.

Själv minns jag den från eftertexterna av Stephen Frears' The Snapper från 1993, och den euforiska känsla jag hade när jag gick ut från biosalongen kan ha bidragit till min bedömning den gången. När jag nu raggat upp den på YouTube låter den inte alls lika bra - men helt ok. Om inte annat är den rätt kul, och en aning oväntad:

Slutrapport från Västbanken

I stället för den bloggpost om dårarnas skepp och idiotins tragiska triumf som jag aldrig skrev, rekommenderar jag till läsning av Stefans sista inlägg om Palestina och Israel i sin egenskap av ekumenisk följeslagare på Västbanken. Oerhört bra och angeläget - och till skillnad från mycket enfaldigt och enögt som skrivs i saken är detta skrivet av någon som faktiskt varit på plats.

Om dödsstraffet och elefanten i gaskammaren

Ronnie Lee Gardner avrättades i morse genom arkebusering.

Och återigen läggs fokus i den amerikanska debatten på frågan om metod, i stället för att diskutera det etiskt tvivelaktiga i att hålla en man på death row i tjugofem år. Eller det förråande av hela rättssystemet som dödsstraffet innebär. Eller det sjuka i hela idén att döda en människa för att hon dödat.

Jag kan egentligen inte riktigt förstå upprördheten. Om nu dödsstraffet är en så lysande idé som en majoritet av USA:s befolkning tycks anse kan jag inte se varför arkebusering skulle vara så "grymt och ovanligt" jämfört med så kallade dödliga injektioner. I synnerhet inte som Gardner valde det själv.

Kan det vara så att det skenbart kliniska i amerikanska avrättningskammare gör det lättare att bortse från det som faktiskt sker - att kanyler, slangar och pumpande apparater faktiskt används för att döda människor?

Med en kulkärve tvättar exekutionsplutonen bort illusionen om att vi är kulturvarelser.

DN: Dödsdömde Ronnie Lee Gardner avrättad
SvD: Dömd mördare sköts ihjäl

På hemmafronten intet nytt

Ärligt talat - skulle detta vara en nyhet? Att värvare målat fram lögnaktiga bilder av arméliv och krig har väl varit känt sedan hundraårskriget, då engelska bondsöner och egendomslösa itutades löften om äventyr och rikt krigsbyte innan de skeppades över till Frankrike för att dö i dysenteri.

Eller för att ge några fler exempel från modernare tider:

Om det kategoriska grodperspektivet

Det har inte blivit mycket bloggande den sista tiden. Tvärtom faktiskt, vilket den trogne läsaren väl har märkt. Jag har skissat på ett inlägg om "Dårarnas skepp och idiotins tragiska triumf" under Ship-to-Gaza-debaclet, men bestämde mig för att låta bli att publicera.

Till idiotin och tragiken i hela historien kommer nämligen att det nästan bara är det enfaldigt enögda perspektivet som kommer fram i nätdebatten, vare sig skribenterna stöder Ship-to-Gaza eller hävdar Israels rätt att med våld vidmakthålla blockaden. Andra röster göre sig icke besvär.

I stället bestämde jag mig för att blogga lite om min dotter. Jag har nämligen upptäckt en intressant sak som hänt med mitt fotoalbum sedan jag blev pappa: inte nog med att motivet på bilderna numera nästan uteslutande är just min dotter E. En stor mängd av de bilder som tas på henne tas också ur hennes perspektiv, lite snett underifrån.
Till saken hör att hon ständigt gör allt i sin makt för att undgå detta kategoriska grodperspektiv. Det ska klättras, ständigt. Och när Far som på bilden ovan ska spela 'gitattarr' - vilket vanligtvis inte är en allmän begäran utan ett kategoriskt imperativ - ska man stå på lådan för att åtminstone komma en liten bit högre upp mot himlarymderna.

För övrigt beklagar jag bristen på såväl strumpor som riktiga skodon på bilden. Det slarvas lätt med klädseln när man jobbar mycket hemifrån.