Till idiotin och tragiken i hela historien kommer nämligen att det nästan bara är det enfaldigt enögda perspektivet som kommer fram i nätdebatten, vare sig skribenterna stöder Ship-to-Gaza eller hävdar Israels rätt att med våld vidmakthålla blockaden. Andra röster göre sig icke besvär.
I stället bestämde jag mig för att blogga lite om min dotter. Jag har nämligen upptäckt en intressant sak som hänt med mitt fotoalbum sedan jag blev pappa: inte nog med att motivet på bilderna numera nästan uteslutande är just min dotter E. En stor mängd av de bilder som tas på henne tas också ur hennes perspektiv, lite snett underifrån.
Till saken hör att hon ständigt gör allt i sin makt för att undgå detta kategoriska grodperspektiv. Det ska klättras, ständigt. Och när Far som på bilden ovan ska spela 'gitattarr' - vilket vanligtvis inte är en allmän begäran utan ett kategoriskt imperativ - ska man stå på lådan för att åtminstone komma en liten bit högre upp mot himlarymderna.För övrigt beklagar jag bristen på såväl strumpor som riktiga skodon på bilden. Det slarvas lätt med klädseln när man jobbar mycket hemifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar