Bruno K Öijer gav den egna personen en air av bottenlöst djup. Det kunde funka med Kafka också - även om Akademibokhandelns t-skjortor, de där med devisen "Kafka hade inte heller så roligt" nog allmänt ansågs en aning grunda och kommersiella. Men i själva verket var det bara frågan om yttre språkbruk, gester och pretentioner. Poesin och litteraturen älskades för att den gav identitet - inte för sin egen skull.
Jag blir påmind om min gymnasietid när jag idag läser Ricki Neumans intervju i SvD. Djupet jag såg då slår mig idag som hygglig poesi, men inte så mycket mer. Bruno K Öijer hade inte varit den han varit om det inte varit för hans image och sceniska manér.
Ivar Lo-Johansson lär en gång ha sagt att han inte använde sig av semikolon, eftersom det var att försöka klä språket i frack. Jag håller inte med; semikolon kan ge nyanser i språket och skapar korta, effektiva pauser i läsningen. Samtidigt binder de meningarna samman bättre än punkter. Punkter är definitiva slut. De riskerar att stolpa upp det man vill ha sagt som vore det frågan om ett telegram, där stilen helt får ge vika för innehållet.
Men idén om semikolon som språklig snobbighet lever tydligen kvar. I intervjun i SvD utbrister Bruno K Öijer: "semikolon är pretentiösa och onödiga, och ropar 'se vad jag kan'"
Och det ska komma från rätt ställe. Den som säger att "En bra dikt ska göra ont" om sin egen konst, reser rätt höga anspråk på att vara ett lidande geni. Att det i fallet Öijer säkert också är sant, och att han någonstans faktiskt är äkta, gör det hela bara än mer pretentiöst.
*Detta var innan jag insåg att pipan var det ultimata intellektuella attributet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar