Om krig och retorik

Ytterligare ett stycke moralhöjande militärretorik:* den här gången autentiskt - vad jag vet.

I klippet ovan gestaltar Kenneth Branagh hur överste Tim Collins - vid ett Nordirländskt regemente - tilltalade sina underordnade omedelbart före invasionen av Irak i mars 2003.

Och det är god retorik. För de soldater som lyssnar ska det inte råda någon tvekan om att kriget är rättfärdigt, och att de inte är där som erövrare, utan för att befria landet:

"We will not fly our flags in their country ... Iraq is steeped in history. It is the site of the Garden of Eden, of the Great Flood and the birthplace of Abraham. Tread lightly there."

I Tim Collins tal råder heller ingen tvekan om krigets utgång, men att varje soldat under hans befäl måste göra sitt yttersta för att föra det dithän. Faran för livet är reell, och fienden ska respekteras, både som motståndare och som människa:

"...I expect you to rock their world. Wipe them out if that is what they choose. But if you are ferocious in battle remember to be magnanimous in victory ... If there are casualties of war then remember that when they woke up and got dressed in the morning they did not plan to die this day. Allow them dignity in death. Bury them properly and mark their graves"

Nu tror jag inte på rättfärdiga krig; möjligen tror jag att krig i vissa lägen kan vara det minst dåliga alternativet. Låt oss också bortse från att just Irakkrigets motiv och legitimitet kan och ska ifrågasättas. Men om krig nu måste föras, så skulle jag föredra att det förs av militärer som har förmågan att reflektera över krigets etiska komplexitet, så som Tim Collins tycks göra:

"It is a big step to take another human life. It is not to be done lightly. I know of men who have taken life needlessly in other conflicts, I can assure you they live with the Mark of Cain upon them."

Men jag kan inte låta bli att slås av det bisarra i uppgiften att döda en annan människa, samtidigt som man ska visa henne respekt. Det påminner mig alltför mycket om Albert Pierrepoints ord i hans självbiografi Executioner: Pierrepoint:

"A condemned prisoner is entrusted to me, after decisions have been made which I cannot alter. He is a man, she is a woman who, the church says, still merits some mercy. The supreme mercy I can extend to them is to give them and sustain in them their dignity in dying and in death. The gentleness must remain."

Gradskillnaden mellan soldaten och bödeln är i det här fallet kanske inte så stort.

Uppdatering: nedan en intervju med Tim Collins från den 16 maj i år:

*Med anledning vad jag skrev i posten Om att nästan göra en kalkon

Gellerfelt och SvD:s förlorade heder

Mats Gellerfelt visar idag att han är en av de skribenter som gör det mödan värt att fortsätta läsa SvD.

Tråkigt nog för tidningen gör han det genom att i en recension visa hur djupt bottenappet var, när redaktionen lyfte upp romanen Ers Majestäts olycklige Kurt av Lena Ebervall och Per E Samuelsson på nyhetsplats - en roman som till råga på allt verkar vara undermålig också som litterär text.

Recensionens inledning skulle kunna gå till presshistorien genom sitt sätt att kritisera nyhetsredaktionens tilltag utan att säga det högt.

"Det kunde man ju hoppa upp och sätta sig på, att advokatparet Lena Ebervalls och Per E Samuelsons dokumentärroman Hans majestäts olycklige Kurt, om den så kallade Haijbyaffären, skulle få en mycket stor uppmärksamhet i medierna långt innan boken kommit ut: vårt behov av snusk och slask och slisk tycks vara omättligt."

Och redaktörerna har bara att slicka i sig.

Om att nästan göra en kalkon

Igår var jag och hustrun och såg Arn - riket vid vägens slut.

Jikes!! Det var en riktigt, riktigt usel film. Sällan i mitt 36 år långa liv har jag sett en film som engagerade mig mindre - och tragiskt nog är det det enda som räddar den från att bli en kalkon, inte dess filmiska kvaliteter. En kalkonfilm gör i alla fall intryck på något plan, om så bara i den ofrivilliga komiken. Arn gör inte ens det. Så fort jag lämnade biosalongen var den borta ur medvetandet. Senare på kvällen var jag tvungen att tänka efter vad det var jag hade gjort innan jag kom hem. "Javisst ja, vi var på bio."

En del av problematiken ligger nog i genren, ett ämne Göran Everdahl broderade ut i sitt lysande lustmord på medeltidsfilmer i söndagens Godmorgon världen: Varför får Arn inte ha puffbyxor? Konstaterandet att den främsta anledningen till att den första Arnfilmen inte gjordes ner fullständigt av kritiken, förmodligen var att recensenterna var så extremt lättade över "att Arn inte var Tre solar" säger det mesta. Det har i efterhand slagit mig att det jag tänkte när jag gick ut från salongen efter att ha sett den första Arnfilmen var just något i stil med "det kunde varit mycket värre".

Men att Arn - riket vid vägens slut är en så usel film har nog också att göra med var man har valt att lägga krutet. Arnprojektet har tydligen varit ett av de dyraste i svensk filmhistoria - men i vilket bottenlöst hål man än har slängt pengarna, så har det i vilket fall inte spenderats några större summor på regin. De stackars skådespelarna, av vilka flera är erkänt skickliga, verkar bara ha fått memorera sina repliker för att sedan rabbla upp dem - repliker som fullständigt stinker 2000-tal.

Och den stackars Joakim Nätterqvist, som ska gestalta Guillous medeltida übermensch. Det funkar inte. Jag tror inte på det, ens för någon sekund.

Det finns en obligatorisk scen i all medeltidsaction: det-inspirererande-talet-av-ledaren-före-det-stora-slaget-mot-omöjliga-odds. Så även här.

Låt oss för ett ögonblick strunta i realismen. Ett verkligt medeltida slag hade troligen inte utgjort någon särskilt spännande filmscen. Där filmslagen alltid utvecklas i oordnade rusningar (ständigt dessa rusningar: vem springer 500 meter för att möta en fiende? Man skulle vara helt slut innan man kom fram) och handgemäng man mot man, vanns verkliga fältslag - som var ganska sällsynta, eftersom det alltid var ett vågspel att leverera batalj - snarast av den sida som kunde hålla samman leden i terrängen, hålla sina ställningar och i rätt läge få sina order om avancemang levererade och åtlydda. Men att krigarnas kollektiva disciplin och stridsmoral var viktig, det kan även en skeptiker och länsstolsstrateg som jag skriva under på.

Arketypen för scenen med krigsherren som eldar sina trupper före slaget, finns redan hos Shakespeare i Henrik V:

Och detta är snygg retorik, därtill väl framförd. Till och med jag, som är en fredsälskande man, drabbas för ett kort ögonblick av en oroande längtan att få tillhöra stråtrövaren Henriks lyckliga, fåtaliga "band of brothers".*

Men om jag hade stått och tvingats åhöra Arn Magnussons försök att elda mitt mod, såsom det framställs i filmen (i trailern nedan kommer det in mot slutet), så hade jag förmodligen lagt benen på ryggen, alternativt bytt sida på stört. Bristen på ethos och engagemang är total, och det kännetecknar hela filmen, från första rutan till den text om det svenska rikets enande som avslutar hela rasket - även om jag får erkänna ett det är något av en bedrift att lyckas skapa ett pekoral av en text på tre rader.

* För övrigt är det en myt att det var den överlägsna engelska stridsmoralen eller de engelska böndernas långbågar som besegrade fransmännen vid Azincourt 25 oktober 1415 - det slag mot alla odds där Shakespeare låter Henrik hålla sitt tal. Det var vädret och terrängen: de tunga franska riddarna - som anföll innan de fått order om det - fastnade i gyttjan i en trång passage mellan två skogspartier, och de som inte trampades ner av de egna hästarna eller av de egna soldaterna som tryckte på bakifrån, klubbades ihjäl av engelska bågskyttar - som slogs desperat för livet, och som vare sig brydde sig om motståndarnas adelskap eller deras riddarvärdighet.

SvD goes tabloid

Jag ska inte påstå att jag förstår varför Carl Otto Werkelid slutar som kulturchef på SvD, för det gör jag inte. Men de senaste veckorna har jag sett oroande tecken på att tidningen som helhet tappat greppet och sin journalistiska integritet, och jag kan därför inte klandra honom för beslutet, även om jag beklagar det.

Att Jonathan Littells roman De välvilliga har fått stor uppmärksamhet, även innan den recenserats, är måhända välförtjänt. Greppet att skriva en roman där en SS-bödel berättar om sitt liv är kanske så nytt som det påstås. Kaj Schuelers kolumn, Littells roman provocerar, kan säkert också fungera som en god introduktion. Men att dessutom publicera ett långt utdrag ur boken är att gå för långt, och luktar produktplacering lång väg. Möjligen hade detta varit väntat i Aftonbladet eller Expressen, men SvD:s kulturredaktion borde hålla sig för god för att ge förlagen gratisreklam av det här slaget.

Givetvis kan det ha varit en tillfällig lapsus. Men det är inte utan att jag undrar, när det idag kom ett nytt bottennapp, den här gången på nyhetsplats: Gestapo skulle stoppa utpressning, en artikel om Haijbyaffären som nådde offentligheten på 1950-talet.

Visst, Haijbyaffären avslöjade en allvarlig röta inom kungahuset och det politiska etablissemanget, och det kan säkert finnas aspekter som fortfarande kan vara värda att ta upp. Om svensk polis verkligen samarbetade med Gestapo för att få Haijby ur vägen och detta var okänt tidigare, så skulle det ha ett visst nyhetsvärde, det kan inte förnekas.

Men nu är artikelns källa en roman, Ers Majestäts olycklige Kurt av Lena Ebervall och Per E Samuelsson. En roman som visserligen anges ha dokumentära ambitioner, men likväl en roman, där gränsen mellan fakta och fiktion blir diffus.

Hade boken tagits upp på kultursidorna och om den hade diskuterats och analyserats som den faktionhybrid den tycks vara, så hade det varit en sak. Men nu lyfts den som sagt fram på nyhetsplats.

Trots detta bör det kanske påpekas att SvD fortfarande är den ledande svenska tidningen i fråga om kulturbevakning och politisk debatt. I annat fall hade den nu förlorat åtminstone en prenumerant.

Om ordbehandlarnas förbannelse

De senaste dagarna har jag använt på tok för mycket energi (som borde lagts på avhandlingsarbete) med att försöka kommentera en reflektion angående liberalteologi som vällärde padre Jonatan formulerat.

Det är inte helt lätt. Anders Ehnmark har i en fotnot sagt om den marxistiske historikern Perry Anderson att han "har ofta fel på ett briljant sätt".* Detsamma kan sägas om sagde padre - även om det givetvis är min personliga bedömning att han verkligen har fel.

Nå, det krävs därmed rätt mycket tankemöda att gå i svaromål, och som jag gör när jag vill skriva något med eftertanke använder jag ett vanligt ordbehandlingsprogram för att kunna spetsa till formuleringarna och lagra svaren. Praktiskt och enkelt, kan det tyckas.

Men ordbehandlarnas förbannelse är just att allt går att ändra. Formuleringar, satsbyggnader, hela stycken - allt kan flyttas om efter behag. I princip ett bra system, men har man börjat ändra i ena ändan visar det sig att andra ändan plötsligt blir obegriplig. En snygg formulering kan få hänga kvar av ingen annan anledning än att den är just snygg, trots att den gör helheten meningslös.

Jag vill inte gå så långt som att påstå att texter i allmänhet har blivit sämre sedan ordbehandlarna gjorde sitt inträde. Men jag tror definitivt de blivit längre och omständigare. För egen del kan jag notera att jag, ju mer jag skriver, bara blir mer och mer besatt av detaljerna och får svårare att se helheten. Det gäller för mitt avhandlingsarbete, och det gäller - dessvärre - också för mina försök att bemöta stackars Jonatans argumentation. I trots mot allt vad netikett är, har jag sett mig tvungen att radera två versioner av ett inlägg jag har postat eftersom jag insett att de saknat varje uns av stringens. Till saken hör nämligen att ordbehandlare gör mig ordblind - jag inte ser bristerna i mina texter förrän det är försent.

Jag borde kanske börja nyttja skrivmaskin och analog post.

Men när jag börjar fundera i de banorna, och ser mig själv författa mitt avhandlingsmanus på en gammal Remington, så slår det mig att jag faktiskt inte vet hur det skulle gå till. Att skriva vetenskapligt på maskin går utanför min erfarenhetshorisont.

* I den i sig smått briljanta essän om Machiavelli, Maktens hemligheter

Om tacksamhet II

Om tacksamhet

När bomberna slutat falla

... och det politiska giftet verkar, kan man med fördel läsa vad som skrivs om Georgienkrisen på Rysk Mosaik - inte minst för att bevakningen av blogosfären visar upp en delvis annan bild av stämningarna i Ryssland än vad som framkommer i media.

En dissidents jordafärd

SvD har publicerat flera texter med anledning av Aleksandr Solzjenitsyns död. I En läkares blick på Sovjetunionens sjuka skriver Magnus Ljunggren om en författare och människa som inte lät sig stängas in i omvärldens epitet och - som det tycks - i den moderna världens outrotliga längtan att placera in människor i politiska fack:

"Så fel det ofta blev med vår tolkning av Aleksandr Solzjenitsyns politiska hemvist. Han bidrog nog själv till det, han kunde vid skilda tillfällen tala från så helt olika utgångspunkter. Gammalryss, reaktionär, ultra­slavofil – så fick han heta. Det var överdrivet och missvisande."

Det ligger kanske en lockelse i själva upplägget: dissidenten som var omhuldad i Väst så länge det Sovjetsystem han kritiserade bestod, beskrevs ofta efter sin återkomst till Ryssland 1994 i närmast pejorativa eller nedlåtande ordalag, eftersom de åsikter han gav uttryck för inte alltid föll västerlandet i smaken. Och kritiken har inte bara varit orättvis, även om den möjligen riktats åt fel håll: det är onekligen något olycksbådande i det faktum att Solzjenitsyn, den obarmhärtige avslöjaren av Sovjetsystemets omänsklighet, åtminstone åren närmast före sin död omhuldades av en regim vars främsta företrädare hävdat att systemets kollaps i sig var en katastrof.

Det är därför en tröst att läsa kommentarerna av Solzjenitsyns svenska vänner. Meningsskiljaktigheterna nämns, bland annat av Stig Fredrikson, men de tillåts inte stå i vägen för porträttet av människan Aleksandr Isajevitj Solzjenitsyn.

Stig Fredrikson gjorde också nyligen en intervju för SVTs Aktuellt; läs även Per-Arne Bodins understreckare: Det förflutna blev hans livsprojekt.

En klassiker från Mosebacke

Om att sköta apparaten - information från Mosebacke Monarki 1969:

En tid för nåd

Med Radovan Karadžić inför krigsförbrytartribunalen i Haag, och med ett eventuellt gripande av Ratko Mladić inom överskådlig tid, borde det också vara tid att benåda Biljana Plavšić.

Republika Srpskas andra president har blod på sina händer, liksom så många andra politiska och militära aktörer under Jugoslaviens kollaps. Men hon var också en av dem som var med om att få ett slut på striderna. Vi befinner oss därmed vid en av de sällsynta punkter där etik och realpolitiska hänsyn möts: den som begår brott mot krigets lagar bör ställas till svars, ja, men den som kommer till insikt om sitt ansvar och också tar det i fråga om att få stopp på dödandet bör få strafflindring.

Att benåda Biljana Plavšić skulle i bästa fall kunna utgöra ett exempel på att samarbete med krigsförbrytartribunaler lönar sig bättre än att desperat kämpa vidare i en fortsatt spiral av våld. Men i det specifika fallet skulle det framför allt kunna betraktas som ett led i en försoningsprocess för Bosnien.

Uppdatering 31/7:
Christina Doctare skriver på dagens Brännpunkt om Såret som inte vill läka - om massakern i Srebrenica 1995.

Se också Carl Bildts kanske något självframhävande skildring av sina insatser i Bosnienkrigets slutskede: Myt att bomber ledde till freden

Om Prins Caspian och bristen på tillit

Nu har även jag och hustrun sett filmatiseringen av Prins Caspian. Som film betraktat är det väl inget större fel på den - om man är ute efter ett tekniskt skickligt hopkommet fantasiäventyr med betoning på action. Men för mig är det just detta som är det stora problemet. Striderna, som är en bisak i boken görs här till huvudsak, och berättelsen kommer i skymundan.

Caspian, Prins av Narnia är visserligen en svagare text än de flesta andra delarna av Narniakrönikan. Men att då inte ta fasta på de pärlor som trots allt finns där vittnar om en brist på tillit för något annat än bara de mest publikfriande, filmiska inslagen. C.S. Lewis skapelse, som trots allt är rätt originell i sina idébärande delar och i sitt sätt att låta vår värld och Narnias universum samspela, förvandlas till filmiska klichéer. Den del av publiken som sett mer än en medelmåttig actionrulle producerad i Holywood, vet redan på förhand hur varje scen kommer utvecklas.

Hela samspelet mellan Caspian och hans lärare, Doktor Cornelius går förlorad, och med det inblickarna i den narniska historien och kosmologin. De filosofiskt och religiöst rätt intressanta debatterna mellan tro, tvivel och förtvivlan - gestaltade av Tryffelsnok, Trumpkin och Nikabrik är helt borta.

Borta är också ordväxlingen mellan Caspian och Aslan, när Caspian fått reda på att han härstammar från enkla pirater, simpla tjuvar och mördare:

- Har du lyssnat noga, kung Caspian?
- Ja, store Aslan, sade Caspian. Jag önskar att jag hade haft en ärofullare härstamning.
- Du stammar från Adam och Eva, sade Aslan. Och det är en ära så stor att den fattigaste tiggare borde gå med högburet huvud, och en skam så stor att den störste härskare i världen borde böja sitt huvud mot jorden. Var nöjd med din lott!

I all sin enkelhet är detta ett humanistiskt credo med ekon från Pico della Mirandola och talet om människans värdighet - och liksom hos Pico betonar citatet något som de som idag kallar sig humanister tycks ha glömt: att människans värdighet är en nåd och ett ansvar givet av en högre verklighet. Det är först i mötet med Gud som människovärdet blir absolut.

Semester i trollskogen

Årets semester blir kort och sporadisk; ett par dagar har redan tillbringats tillsammans med min allrakäraste gudsvägerska Miriam med make i Småland: bland annat avverkade vi Skurugata, strax norr om Eksjö - ett riktigt roligt ställe. Miriam talar om att det ger henne skapelsesvindel - för egen del börjar min barnsliga fantasi att leka.Vem behöver John Bauer? Det här är the real stuff...
Hålet som syns nästan mitt i bilden är troligen det som i folkloren kallas Tjuva-Jösses håla, efter en mytisk tjuv som sades stå i förbund med trollen.Utsikten från Skuruhatt är storslagen. Det är lätt att tro att man befinner sig i fullständig vildmark, men tittar man på Lantmäteriets kartor inser man snabbt att gårdarna finns överallt nere i det gröna skogshavet.

Navigare necesse est

För en ovan betraktare skulle bilden ovan kunna tänkas föreställa spanska armadans undergång anno -88. I själva verket är det fråga om en ögonblicksbild från midsommar å Harstena anno -79, då en skara söndagsseglare förgäves jagade efter en hamnplats.

Eftersom jag aldrig lärde mig segla som barn, och eftersom mig närstående personer har anlag för sjösjuka, lär jag aldrig mer få tillbringa en sommarsemester på en segelbåt. Men jag tröstar mig med följande visdomsord från en mer än 40 år gammal Svenska MAD:

"Visserligen har motorbåtsägaren en känsla av, att han i sin farkost kan tygla och tämja en hel skrälldus med hästkrafter, att han är en fartens herre och att han är trygg på det vilda havet och att han kan få ut ett bra andrahandsvärde för båten ... men det finns en känsla han aldrig får uppleva - och som varje segelbåtsägare ständigt erfar - den, nämligen, att han är en bättre människa än alla andra."

Om att bli avfärdad av fel anledning

Jag har fått mothugg i bloggosfären för mitt förra inlägg (vilket i princip är roligt - det är annars lätt att tro att jag bara skriver för de närmaste vännerna och för elleverantören). Men samtidigt skulle jag önska att mothuggen var av högre kvalitet. En bloggare (som också kommenterat det förra inlägget under signaturen Matte) skriver att det är

"...spännande att läsa övriga bloggares reaktioner på insändaren. Föga förvånande har många troende svårt att skilja på äpplen och päron."

Sedan följer kritik av mitt inlägg - eller rättare sagt av dess rubrik.

Förvisso är jag troende, det sticker jag inte under stol med. Men att jag av denna anledning per automatik inte skullle kunna skilja mellan äpplen och päron är argumentation ad hominem och ett inte särdeles hederligt sätt att debattera. Framför allt eftersom 'Matte' inte verkar bekymra sig om vad jag egentligen argumenterar för eller emot. Han/hon tycks tro att mitt ärende är att gudstjänsterna i radio och tv ska behållas till varje pris. Det är det inte: för min del går det utmärkt att slopa dem eftersom jag inte hör till deras publik. (Inom parentes sagt: när jag senast såg en tv-gudstjänst var det för att höra Anders Piltz predika - och det behöver man inte vara troende för att uppskatta.)

Men det tycks faktiskt finnas ett kanske inte enormt, men likväl reellt publikunderlag för etergudstjänsterna, och det är ett argument så gott som något att behålla dem. Etergudstjänsterna är en service för dem som är intresserade av gudstjänster, men som inte har möjlighet att gå i kyrkan, precis som att sända fotbollsmatcher är en service för den sportintresserade som inte har möjlighet att själv gå på stadion.

Här påstår 'Matte' att jag inte "för en sekund" har funderat över att

"...sport inte handlar om opinionsbildning, sport är i någon mening fullständigt oviktigt. En TV-sänd mässa är ingen dokumentär om religion, det är propaganda för religion."

Nu tror jag i och för sig inte att Black Army skulle hålla med om att sport är något oviktigt. Inte heller saknar idrotten betydelsebärande element (fråga vilken genusteoretiker som helst), och om en gudstjänst ska betraktas som propaganda för religion, kan en fotbollsmatch också begripas som propaganda för idrott. Men jag förstår ändå vad 'Matte' menar med argumentet. I gudstjänster framförs vissa budskap, ja, och på ett plan kan de säkert kallas opinionsbildande. Men att reducera gudstjänster till propagandaverktyg är okunnigt: det visar bara att man inte har förstått det kulturella uttryck som man kritiserar.

Och i ärlighetens namn, tror folk verkligen att tv-gudstjänsten skulle kunna omvända någon?? Fet chans, som en nära bekant (som också råkar vara präst) skulle uttrycka sig.

Men ok, för principens skull, om nu public service ska vara politiskt och religiöst obundet så visst, ta gärna bort gudstjänsterna. Problemet är bara att ska man vara konsekvent så är det ganska mycket som måste rensas bort, eftersom politiska och religiösa budskap som får stå oemotsagda i olika sammanhang kan dyka upp lite här och var i etern. (Sommarpratarna kan ju exempelvis få prata om sina politiska och religiösa preferenser - åtminstone inom rimliga gränser - utan att omedelbart granskas kritiskt.) Ett vettigt sätt att lösa detta kan vara att väga principen mot publikintresset - och då blir nog gudstjänsterna kvar ett tag till. Beklagar.

Men vad jag framför allt är ute efter att kritisera i mitt inlägg - vilket 'Matte' inte bryr sig om att kommentera - är 'Humanisternas' intellektuellt ohederliga sätt att argumentera för sin sak. De lyfter fram argument utifrån principer som tycks allmängiltiga och objektiva, men som ändå alltid slutar i den högst subjektiva principen att all 'religion' ska rensas bort från det offentliga rummet, av den enkla anledningen att 'Humanisterna' inte tycker om 'religion'. Av princip.

Det kan säkert vara en hedervärd inställning, liksom det säkert kan finnas goda skäl för att generellt avfärda alla religiösa uttryck, även om jag personligen tycker det luktar av ateistisk puritanism. Men då ska man också öppet säga att det är censur av oönskade uttryck som man eftersträvar, inte att det egentligen är andra principer man försvarar.

Sedan tycker jag nog personligen att Annika Borg ställer till det för sig i sin replik till debattartikeln. Hon har helt rätt i att det inte tillför diskussionen något "Att göra troende människor till anti-intellektuella hårt missionerande stollar eller religion till något självklart anti-demokratiskt och suspekt". Men samtidigt snävar hon in vilka religiösa uttryck som har och ska ha företräde i etern, när hon talar om "den bitvis intellektuella protestantiska kristendomstolkning, som av sina kritiker kallas ljum, som utvecklats här och som befunnits passa väl ihop med demokrati". Jag hoppas verkligen att "protestantisk" var en lapsus - annars tycker jag nog att hon trots försäkran om motsatsen verkar se sitt eget samfund som den självklart tongivande aktören när det kommer till etergudstjänster. Och då får 'Humanisterna' delvis rätt i sin kritik: den gamla statskyrkan tycks leva kvar, åtminstone i medvetandet hos vissa av hennes företrädare.

Varför har sportintresserade frifil i radio och TV?

... är en fråga som inställer sig när jag läser inlägget på dagens Brännpunkt, där bland annat representanter för Humanisterna menar att trossamfunden, genom att de får sända andakter och gudstjänster i radio och TV har en frizon, där de oemotsagda får "se sin livssyn speglad".

Gudarna ska veta att den genomgående kvalieteten på radio- och tv-gudstjänsterna inte är särskilt hög - den inkännande ulletrulsigheten brukar vara allenarådande, så jag förstår inte riktigt varför etergudstjänsterna rör upp så stora känslor bland de sekulära. Men ok, för principens skull så borde kanske inte någon få föra fram sin "livssyn" på det oemotsagda sätt som sker på söndagarna mellan 11-12 och några minuter morgon och kväll. Kanske skulle all religion i etermedierna behandlas i form av "allsidig och kritisk granskning, genom diskussion av deras grunder, sanningsanspråk och sociala konsekvenser".

Men hur i all sin dar ska man kunna kritiskt granska en kulturell företeelse som man av princip inte vill känna till, och där man först måste vaccineras från dess språk och uttryck - som om man var rädd för att det smittar?

Och om vi ska vara konsekventa borde vi inte kunna sända en långfilm i TV utan att rama in den i en kritisk granskning, eftersom det i de flesta filmer - och alla andra kulturella uttryck för den delen - finns spår av olika "livssyner". Ta den vedervärdiga Patrioten till exempel, som sändes i SVT härförleden. Fylld av amerikansk livssyn, nationalistisk propaganda och historieförfalskning som den är, borde den inte ha sänts alls. Den borde i stället ha skurits ner för en kritisk granskning av dess budskap.

Och sporten ska vi inte tala om: Sportspegeln kan väl vara ok till nöds, som ett svar på radions "Människor och tro", men att visa hela matcher utan att samtidigt diskutera idrottens "grunder" och "sociala konsekvenser" (kanske också sanningsanspråken - jag menar, hockey är ju ändå hockey) borde i rimlighetens namn var helt förkastligt.

Om vi kokar ner debattörernas argument slutar det, hur vi än vänder på det, i en kanske inte helt logisk syllogism: Vi tycker att religion är dumt. Alltså borde inte religiösa samfund få sända gudstjänster.

För att parafrasera Jejja Sundström och Stefan Demert:
"Det är för mycket Gud i TV - Men man kan ju titta breve"