Jikes!! Det var en riktigt, riktigt usel film. Sällan i mitt 36 år långa liv har jag sett en film som engagerade mig mindre - och tragiskt nog är det det enda som räddar den från att bli en kalkon, inte dess filmiska kvaliteter. En kalkonfilm gör i alla fall intryck på något plan, om så bara i den ofrivilliga komiken. Arn gör inte ens det. Så fort jag lämnade biosalongen var den borta ur medvetandet. Senare på kvällen var jag tvungen att tänka efter vad det var jag hade gjort innan jag kom hem. "Javisst ja, vi var på bio."
En del av problematiken ligger nog i genren, ett ämne Göran Everdahl broderade ut i sitt lysande lustmord på medeltidsfilmer i söndagens Godmorgon världen: Varför får Arn inte ha puffbyxor? Konstaterandet att den främsta anledningen till att den första Arnfilmen inte gjordes ner fullständigt av kritiken, förmodligen var att recensenterna var så extremt lättade över "att Arn inte var Tre solar" säger det mesta. Det har i efterhand slagit mig att det jag tänkte när jag gick ut från salongen efter att ha sett den första Arnfilmen var just något i stil med "det kunde varit mycket värre".
Men att Arn - riket vid vägens slut är en så usel film har nog också att göra med var man har valt att lägga krutet. Arnprojektet har tydligen varit ett av de dyraste i svensk filmhistoria - men i vilket bottenlöst hål man än har slängt pengarna, så har det i vilket fall inte spenderats några större summor på regin. De stackars skådespelarna, av vilka flera är erkänt skickliga, verkar bara ha fått memorera sina repliker för att sedan rabbla upp dem - repliker som fullständigt stinker 2000-tal.
Och den stackars Joakim Nätterqvist, som ska gestalta Guillous medeltida übermensch. Det funkar inte. Jag tror inte på det, ens för någon sekund.
Det finns en obligatorisk scen i all medeltidsaction: det-inspirererande-talet-av-ledaren-före-det-stora-slaget-mot-omöjliga-odds. Så även här.
Låt oss för ett ögonblick strunta i realismen. Ett verkligt medeltida slag hade troligen inte utgjort någon särskilt spännande filmscen. Där filmslagen alltid utvecklas i oordnade rusningar (ständigt dessa rusningar: vem springer 500 meter för att möta en fiende? Man skulle vara helt slut innan man kom fram) och handgemäng man mot man, vanns verkliga fältslag - som var ganska sällsynta, eftersom det alltid var ett vågspel att leverera batalj - snarast av den sida som kunde hålla samman leden i terrängen, hålla sina ställningar och i rätt läge få sina order om avancemang levererade och åtlydda. Men att krigarnas kollektiva disciplin och stridsmoral var viktig, det kan även en skeptiker och länsstolsstrateg som jag skriva under på.
Arketypen för scenen med krigsherren som eldar sina trupper före slaget, finns redan hos Shakespeare i Henrik V:
Och detta är snygg retorik, därtill väl framförd. Till och med jag, som är en fredsälskande man, drabbas för ett kort ögonblick av en oroande längtan att få tillhöra stråtrövaren Henriks lyckliga, fåtaliga "band of brothers".*
Men om jag hade stått och tvingats åhöra Arn Magnussons försök att elda mitt mod, såsom det framställs i filmen (i trailern nedan kommer det in mot slutet), så hade jag förmodligen lagt benen på ryggen, alternativt bytt sida på stört. Bristen på ethos och engagemang är total, och det kännetecknar hela filmen, från första rutan till den text om det svenska rikets enande som avslutar hela rasket - även om jag får erkänna ett det är något av en bedrift att lyckas skapa ett pekoral av en text på tre rader.
* För övrigt är det en myt att det var den överlägsna engelska stridsmoralen eller de engelska böndernas långbågar som besegrade fransmännen vid Azincourt 25 oktober 1415 - det slag mot alla odds där Shakespeare låter Henrik hålla sitt tal. Det var vädret och terrängen: de tunga franska riddarna - som anföll innan de fått order om det - fastnade i gyttjan i en trång passage mellan två skogspartier, och de som inte trampades ner av de egna hästarna eller av de egna soldaterna som tryckte på bakifrån, klubbades ihjäl av engelska bågskyttar - som slogs desperat för livet, och som vare sig brydde sig om motståndarnas adelskap eller deras riddarvärdighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar