lördag 2 december 2006

Om rävar och människors tro

I veckan har jag debatterat med vällärde f. Jonatan om huruvida biskop John Shelby Spong är en stor teolog (eller åtminstone en stor uttolkare av andra teologer) eller en bluffgubbe.

Jag har uppskattat samtalet: det är roligt med en samtalspartner som pekar på svagheterna i min argumentation och tvingar mig att tänka ett varv till. Jag har tvingats till att även för mig själv förklara varför jag tror att Spong tar fatalt miste i sin ambition att reformera kristendomen. Den som vill se hur jag argumenterar får läsa hos f. Jonatan.

Men häromdagen läste jag en text som jag tyckte ganska väl illustrerade Spongs misstag - att överskatta sitt eget förnuft och sin egen klarsynthet, och att han därigenom inte kan se djupet i andras förståelse:



En dag möter Mose en man som är ute och vallar sina getter. Han hjälper mannen att mjölka. Mot kvällen ser Mose hur herden tar den bästa mjölken och häller upp den på ett träfat som han ställer på en flat sten ett stycke bort. Mose frågar vad mjölken på fatet är till för och får till svar: "Det är Guds mjölk." Förvånad frågar Mose vad mannen menar med det. Herden svarar: "Jag tar alltid den bästa mjölken och offrar den till Gud."

Mose, som har en något mer sofistikerad teologisk tro än denne naive herde, frågar: "och tror du verkligen att Gud dricker mjölk?" Herden är trygg: "Visst gör jag det."

Nu känner Mose den intellektuella förpliktelsen att upplysa den stackars herden och förklarar att Gud är ande och därför inte dricker mjölk. Men herden är fortfarande säker på sin sak. Gud dricker den mjölk han offrar. Saken debatteras en stund tills Mose ber herden att gömma sig bakom några buskar för att se om Gud verkligen dricker upp hans mjölk. Själv går Mose ut i öknen för att be.

Natten faller och från sitt gömställe ser herden hur en liten räv kommer från öknen, ser sig vaksamt om, springer fram till mjölkfatet, dricker upp mjölken och ger sig ut i öknen igen. Följande morgon träffar Mose den deprimerade herden och frågar: "Vad är det med dig?" Herden svarar: "Du hade rätt. Gud är ande och bara ande. Han vill inte ha min mjölk." Mose blir överraskad av att herden är deprimerad: "Du ska vara glad nu. Du vet mer om Gud än du visste innan!"

"Det är sant. Men jag har förlorat den enda möjlighet jag hade att visa Gud min kärlek." Mose förstår till sist. Han går ut i öknen och ber ivrigt. Där talar Gud till honom: "Mose, du hade fel. Det är sant att jag är ande och bara ande. Jag har likväl tagit emot mjölken som ett offer till mig och ett uttryck för kärlek. Men eftersom jag inte behöver mjölken har jag gett den till räven, som för sin del är mycket förtjust i mjölk"

(ur Dag Sandahl, Jesus: Motspänstig medmänniska)

3 kommentarer:

Pierre Falk sa...

Berättelsen belyser något centralt. Ett naivt förhållningssätt till det som övergår det egna förnuftets övre gräns är det enda möjliga. Jesus pekar på det när han lyfter fram barnets förbehållslösa tillit framför de vuxnas mer tankemässiga.

"Den som inte tar emot Guds rike som ett barn..." Som ett barn tar emot Guds rike.

Vi måste acceptera att våra hjärnor inte kan greppa om allt. Men det kommer Spong och Sturemark aldrig att göra.

Falstaff sa...

Jag tror du har en poäng där. Samtidigt tror jag det är viktigt att vi försöker bibehålla vår intellektuella hederlighet - det är ju lite grann Dags bok går ut på: att söka Kristus som en resonerande vuxen. Det är en svår balansgång däremellan.

Pierre Falk sa...

Det är inte resultaten som är tveksamma utan anspråken. Att vår mänskliga hjärna med Guds ledning kan göra vissa framsteg är självklart. Men när man gör anspråk på att greppa sanningen och tror att det egna förnuftet är sanningens enda måttstock så hamnar man fel.

Gud lyder inte under logikens lagar. Han skapar dem.