"Tag allt vad mörker finns i grav..."

Carl-Henning Wijkmark skriver i dagens SvD om 200-årsminnet av Finska kriget och Sveriges andra Poltava - Sveaborgs kapitulation som den punkt då den svenska stormaktsdrömmen slutgiltigt löstes upp av realiteterna. Men lika mycket blir det en text om historieskrivningen om kriget och om förlusten av den finska rikshalvan, eller kanske snarare den märkliga svenska tendensen att förskjuta Finland från historiemedvetandet:

Finland nämndes alltmer sällan i offentligheten, pressen hade bara små notiser,det var som om vi bara dimmigt kunde uppfatta den gamla rikshalvan. Och så har det på det hela taget förblivit, med undantag för ett antal kriser då den restsvenska statskroppen har ansatts av fantomsmärtor.

Bortsett från den revanschism som frodades i den liberala oppositionen mot Karl XIV Johan tycks endast få inom de svenska eliterna under 1800-talet ha ägnat tsarens storfurstendöme Finland mer än en flyktig tanke. 1900-talets svenska engagemang för Finland har, "rimligt nog" rört dess självständighetskamp - även om det fanns storsvenska ambitioner, parade med en begynnande rasideologi, bland flera av de frivilliga som begav sig till Finland under inbördeskriget. Tankar som dessa finns bland annat omvittnade hos Olof Palme d.ä., organisatör av de svenska frivilliga, som stupade vid Tammerfors i april 1918.

Wijkmark försöker sig inte på någon kontrafaktisk historieskrivning i sin artikel; det enda han vänder sig mot är synen att förlusten av Finland var oundviklig 1808. Vi vet inte vad som hade hänt om Cronstedt hållit Sveaborg och den svenska krigsplanen kunnat hållas. En liten äreräddning gör Wijkmark, när han pekar på att Cronstedt möjligen kan ha kapitulerat med fästningen intakt, för att förhindra ett blodbad på de tusentals civila på fästningen - som han visserligen försummat att evakuera - vilket skulle ha blivit resultatet av en stormning.

Men om nu det som betraktas som Cronstedts förräderi verkligen avgjorde kriget - det vill säga om vi bortser från fältsjukan som slog hårt mot de svenska och finska förbanden i krigets inledningsskede - och om detta i sin tur bidragit att fjärma Finland och vår gemensamma historia från det svenska medvetandet, så kan jag till viss del förstå Runebergs ord:

Tag allt vad mörker finns i grav
och allt vad kval i liv
och bilda dig ett namn därav
och det åt honom giv;
det skall dock väcka mindre sorg
än det han bar på Sveaborg