Sedan jag blev pappa för en och en halv vecka sedan har mer än en person konstaterat att jag ser så stolt ut när jag sitter med min dotter i famnen. Och det är både rart och välmenande.
Men inte är jag väl stolt? Över vad då? Lycklig är jag - men stolt? Knappast.
Är det kanske så att män inte tillskrivs förmågan att helt enkelt vara kära i sina barn?
3 kommentarer:
Det är nog huvudet på spiken. En man kan vara lycklig när hans fotbollslag vinner. Men att vara lycklig över en bäbis, det blir för fjolligt. Då får man använda "stolt" som maskulinum för "lycklig".
Och det här är bara början. Ett helt berg av könskodade förväntningar kommer att vältra över er nu när ni är föräldrar (är det första barnet?). Det kan vara ganska kul, om man är road av sådana reflektioner som den du gjorde här.
Jodå, det är första barnet. Det ironiska är att jag alltid tagit så lätt på 'könskodade förväntningar' - framför allt har jag svårt för genusteoretiska pekpinnar och feministisk puritanism.
Men det här att det på något vis är omanligt att känna pur glädje över sitt barn ... det är något skumt med det.
Mm, det är lite skumt. Man blir ju helt kär i sitt barn. Och det måste tidigare generationer av pappor också ha blivit. Men kanske är vi den första generationen som kan sätta ord på det. Åtminstone utan omskrivningar, typ stolt i stället för lycklig eller kär.
Skicka en kommentar