Visserligen har boken och filmen inte med varandra att göra.
Filmen bygger på legenderna om rabbi Judah Loew ben Bezalel (c. 1520–1609) i Prag - legender som huvudsakligen tillkom långt efter rabbinens död. För myten om Golem, den konstgjorda varelsen som ges liv genom att förenas med Guds namn hör nog snarare hemma i 1800-talets skräckromantik än i rabbi Loews tankevärld av religiös mystik och Kabbala. Möjligen kan man i berättelserna om rabbi Loew och Golem också skönja spåren av ett judiskt, nationellt uppvaknande.
Meyrink däremot tog Golem till sin samtid och använde gestalten, dels som en representation eller personifikation av Prags getto, dels som en gestalt som ställer frågorna om jagets vara på sin spets.
Men som Sten Wistrand påpekade i en understreckare härom veckan var det genom Meyrink som Golemgstalten blev litterärt allmängods. Uppenbart inspirerad av Meyrink skildrade Jorge Luis Borges i dikten El Golem hur Rabbi Loew - liksom i en spegelsal - betraktade sitt verk och samtidigt undrar hur hans egen skapare betraktar honom själv. Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer skrev barnboken Jätten Golem, och det finns även golemreferenser i Foucaults pendel - Umberto Ecos extremt snåriga, men bitvis geniala drift med allt vad ockultism, esoterika och konspirationsteorier heter.
Golemgestalten har också hittat till populärkulturen. Fantomen har i ett svenskproducerat äventyr från 1980-talet mött rabbi Loew och ställts inför skaparkraften i gudsordet i gettots mörka gränder. Och i Prag kan man köpa Golem som souvernir; lervarelsen som lika tillplattad och förenklad som någonsin Franz Kafka och soldaten Švejk har blivit. Kanske kan Meyrink beskyllas också för detta.
Nyutgåvan av Meyrinks roman fick för övrigt en lysande recension av Eva Johansson i SvD: Golem ställer den avgörande frågan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar