"Humanisterna 'arbetar för att värna det sekulära samhället'. Men det är faktiskt staten som ska vara sekulär och hålla isär religion och politik. Samhället måste erbjuda frihet att både manifestera och kritisera trosuppfattningar ... Humanisterna klarar helt klart inte att skilja på stat och samhälle. Det är allvarligt. "Det verkar alltså som om Göran Everdahl spanat alldeles rätt - den ateistiska väckelsen är här. Frågan är om den kan kallas ortodox; oavsett vad man tycker om ortodoxi - det vill säga uppfattningen att det finns en rätt lära och att man bör följa densamma - så är det i slutändan ett intellektuellt ställningstagande.
De så kallade humanisternas inställning till religion är allt annat än intellektuell. Jag skulle snarare betrakta den som puritansk: det jag inte gillar eller inte förstår, ska heller inte få utrymme i det offentliga.
Uppdatering 14/6: Ulrika Knutsson reflekterar också över kampanjen 'Gud finns nog inte' i Godmorgon världen - välfunnet som alltid (även om hon gör mig en smula besviken när hon visar sig ha gått på den gamla lögnen att Ignatius av Loyola skulle ha nåt med inkvisitionen att göra - en uppfattning hon klädsamt rättar när hon publicerar krönikan i Fokus).
Uppdatering 19/6: Som för att visa att de inte har fattat eller ens försökt förstå invändningarna skriver 'tolv kända intellektuella' (minus Morgan Johansson) och 'humanister' ett gemensamt manifest: "Därför är det viktigt med ett sekulärt samhälle". Artikeln är inte särskilt intressant - man behöver faktiskt inte vara ateist för att tycka att FN:s deklarationer mot kritik av religion är idioti, och resten består mest av skåpmat. Däremot finns det många goda kommentarer bland länkande bloggare. Ett par axplock:
Edris tankar:
"Jag drar mig till minnes den tid då det åtminstone där jag bodde kryllade av amerikanska Mormonmissionärer i billiga kostymer. De ringde på och utstrålade en trosvisshet som bakom en yta av vänlighet doftade en stark psykisk instängdhet som fick mig att känna att dessa missionärer plågades av en mer eller mindre väl förträngd längtan efter förståelse och befrielse. Jag roade mig ibland med att diskutera med dem och fann detta fullständigt dödfött på ett fascinerande sätt. Och jag får samma känsla inför sättet att argumentera i den aktuella DN-artikeln. Intensiv och tillsynes övertygande argumentation för den förmenta sanningen och omdömesgillheten mot en känslofond av psykisk instänghet och stum oförmåga att förstå religionsfenomenent på djupet. Min känsla blir därför att artikeln inte handlar om det den sägs handla om. De frågor jag ställer mig inför att ha läst och begrundat är: Vad är det som plågar författarna på ett personligt plan? Vad är det som genererar och ger kraft till deras bakom intellektuella resonemang nödtorfigt dolda avsky mot religionen?"Escaping Perdition:
"...argumentet att religionen gjort så mycket hemskt genom historien så att den därför kategoriskt borde förbjudas från den offentliga sfären är såväl korkat som ogenomtänkt. Den institution som skapat mest lidande är nationalstaten, med hundratals miljoner människors mord på sitt samvete. Ska vi därför permanent avskaffa staten på grund av att den kan och har använts till ondo?"Vem tänder stjärnorna-bloggen:
"Tryckfrihet innebär inte att analfabeter ska få slippa se tryckta texter. Religionsfrihet innebär inte att ateister ska få leva i ett samhälle fritt från religion."Bengts blogg lyfter också förtjänstfullt upp det berättigade i 'humanisternas' kritik - innan han lika förtjänstfullt demonterar den övriga argumentationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar