Veni, veni Emanuel!

Veni, veni Emanuel
Captivum solve Israel
Qui gemit in exilio,
Privatus Dei Filio.

Gaude! Gaude! Emanuel
Nascetur pro te, Israel!

En retorisk fråga

Jag brukar försöka hålla biblioteket fritt från politik, men idag har jag drabbats av en undran. Finns det någon som tror att Marita Ulvskog skulle ha föreslagit kortare mandatperioder om Partiet hade suttit kvar efter valet?

Om eldsjälen Laura Gibbs och Rudolf på latin

Med morgonposten fick jag följande mail från en vän:

On a less rigorous note, if you've ever wondered what it would be like to sing 'Rudolph, the red-nosed reindeer' in Latin, the following website might give you a good idea:

http://christmas.bestlatin.net/blog/

The site is part of an extensive project put together by bestiary specialist and Latin extraodinaire Laura Gibbs of the University of Oklahoma.

Laura also runs a 'Harrius Potter' reading group. Happily, 'Harrius Potter et camera secretorum' will be available the day after Christmas, for all those eager shoppers with gift certificates:

http://www.amazon.co.uk/Harrius-Potter-Camera-Secretorum-Chamber/dp/159990067X

Om rävar och människors tro

I veckan har jag debatterat med vällärde f. Jonatan om huruvida biskop John Shelby Spong är en stor teolog (eller åtminstone en stor uttolkare av andra teologer) eller en bluffgubbe.

Jag har uppskattat samtalet: det är roligt med en samtalspartner som pekar på svagheterna i min argumentation och tvingar mig att tänka ett varv till. Jag har tvingats till att även för mig själv förklara varför jag tror att Spong tar fatalt miste i sin ambition att reformera kristendomen. Den som vill se hur jag argumenterar får läsa hos f. Jonatan.

Men häromdagen läste jag en text som jag tyckte ganska väl illustrerade Spongs misstag - att överskatta sitt eget förnuft och sin egen klarsynthet, och att han därigenom inte kan se djupet i andras förståelse:

En dag möter Mose en man som är ute och vallar sina getter. Han hjälper mannen att mjölka. Mot kvällen ser Mose hur herden tar den bästa mjölken och häller upp den på ett träfat som han ställer på en flat sten ett stycke bort. Mose frågar vad mjölken på fatet är till för och får till svar: "Det är Guds mjölk." Förvånad frågar Mose vad mannen menar med det. Herden svarar: "Jag tar alltid den bästa mjölken och offrar den till Gud."

Mose, som har en något mer sofistikerad teologisk tro än denne naive herde, frågar: "och tror du verkligen att Gud dricker mjölk?" Herden är trygg: "Visst gör jag det."

Nu känner Mose den intellektuella förpliktelsen att upplysa den stackars herden och förklarar att Gud är ande och därför inte dricker mjölk. Men herden är fortfarande säker på sin sak. Gud dricker den mjölk han offrar. Saken debatteras en stund tills Mose ber herden att gömma sig bakom några buskar för att se om Gud verkligen dricker upp hans mjölk. Själv går Mose ut i öknen för att be.

Natten faller och från sitt gömställe ser herden hur en liten räv kommer från öknen, ser sig vaksamt om, springer fram till mjölkfatet, dricker upp mjölken och ger sig ut i öknen igen. Följande morgon träffar Mose den deprimerade herden och frågar: "Vad är det med dig?" Herden svarar: "Du hade rätt. Gud är ande och bara ande. Han vill inte ha min mjölk." Mose blir överraskad av att herden är deprimerad: "Du ska vara glad nu. Du vet mer om Gud än du visste innan!"

"Det är sant. Men jag har förlorat den enda möjlighet jag hade att visa Gud min kärlek." Mose förstår till sist. Han går ut i öknen och ber ivrigt. Där talar Gud till honom: "Mose, du hade fel. Det är sant att jag är ande och bara ande. Jag har likväl tagit emot mjölken som ett offer till mig och ett uttryck för kärlek. Men eftersom jag inte behöver mjölken har jag gett den till räven, som för sin del är mycket förtjust i mjölk"

(ur Dag Sandahl, Jesus: Motspänstig medmänniska)

Bibliotheca Magica

David Finchers Seven är en film där Gud övergett världen - eller om det är människorna som vänt Gud ryggen. Det är en film där de goda, eller åtminstone mindre onda människorna saknar hopp, och där frågorna om rätt och fel bara ställs av den seriemördare som trätt i Guds ställe och straffar människorna för deras synder.

Men mitt i all jävlighet finns en fredad plats. Det är biblioteket, dit kriminalinspektören William Somerset i Morgan Freemans gestalt kommer om natten för att söka efter mördarens etiska motiv och makabra referenser till de sju dödssynderna i den klassiska litteraturen.

Biblioteket är alltså inte fredat såtillvida att ondskan inte når dit. Det gör den: här finner mördaren den kunskap som bekräftar hans mission att i blod predika mänsklighetens ruttenhet. Men det är först utanför bibliotekets murar som kunskapen kan användas och anta sin logiska, perverterade form i den fallna människans händer. I biblioteket är kunskapen ännu helig och obefläckad.

Medan han söker efter mördarens bevekelsegrunder hos Dante och Milton, förebrår Somerset nattvakterna för att de sitter och spelar kort när ett hav av lärdom väntar dem bland hyllorna.

Men möjligen har nattvakterna begripit mer än han: som ett svar slår en av dem på en cd-spelare, och tonerna av Bachs "Air" ljuder mellan valven.

(I klippet ovan kommer biblioteksscenen vid 3.30.)

Som filmscen betraktat kunde det vara hur banalt som helst. Referenserna till den klassiska litteraturen är klichéer, liksom "Air" kommit att bli det. Men i kontrast till svärtan och hopplösheten i filmen får klichén liv i skenet av det grönaktiga ljuset från läslamporna. Biblioteket är fredat och heligt.

Jorge Luis Borges (1899-1986)

Biblioteket är onekligen en speciell och magisk plats. Jorge Luis Borges använde sig ofta av det labyrintiska biblioteket som bild i sina berättelser, men det är en bild som inte är alldeles lätt att tolka. Att se det labyrintiska biblioteket som en metafor för världen - eller som en metafor överhuvudtaget - är alldeles för enkelt: ett bättre sätt att beskriva det kan vara att se hur det labyrintiska biblioteket korresponderar med världen, som ett mikrokosmos: relationen dem emellan är snarare magisk än beskrivande.

Också hos Borges kunde biblioteket vara en plats där kunskap doldes - som exempelvis den diaboliska "boken av sand", utan början och slut, och vars sidor var oändliga till antalet. Var man än stack in fingrarna, fanns alltid ett antal blad mellan dem och pärmarna, och hade man väl vänt blad kunde man aldrig hitta tillbaka till samma sida. Denna bok, som Borges alter ego först eftertraktar, blir snart "...mardrömsartad, ett obscent föremål som kränkte och besudlade världen", och han gömmer den bland volymerna i nationalbibliotekets källare i Buenos Aires i förvissningen att den aldrig kommer att återfinnas. Men han förstör den inte.

Hos Borges fick bilden av det labyrintiska biblioteket ytterligare en dimension eftersom han själv var blind: om labyrinten inte är i sig själv meningslös, är dess mening likväl oåtkomlig. Motivet användes också i dubbel bemärkelse av Umberto Eco i Rosens namn: konstruktionen av klosterbiblioteket med ett okänt, möjligen också oändligt antal hexagonala gallerier är knyckt från Borges, som själv får ikläda sig rollen av den blinde munken, Jorge från Burgos, "vördnadsvärd i ålder och visdom", som vakar över bibliotekets hemlighet, men utan att någonsin kunna gripa den.

Men det finns en aspekt av biblioteket som Borges inte närmar sig - och som han kanske inte kunde närma sig. Det är den estetiska, eller för att inte säga sensuella.

Biblioteket i Trinity College, Dublin

Här har Thenonist gjort en lysande insats i sin frustande freudianska studie över vackra bibliotek, med bilder av mörka trägallerier som inramar hyllmeter efter hyllmeter med läder- och pergamentband. Där finns några skräckexempel också, men huvudintrycket består. Att biblioteket är ett hav av lärdom är kanske bara ett svepskäl.

4-listorna slår tillbaka

Återigen har min allrakäraste gudsvägerska Miriam utmanat mig med en lista: motvilligt tar jag upp handsken.

4 arbeten jag haft:
Vaktmästare, takläggare och köksnisse (ja, alltihop samtidigt)
Journalist
Doktorand
Högskolelärare

4 filmer jag kan se om och om igen:
Casablanca
Tredje mannen
Gudfadern
The Mission

4 städer/ställen jag bott
Linköping
Sigtuna
Uppsala
Göteborg

4 tv-serier jag gärna ser
Brideshead Revisited
Foyle´s War
Hemliga Armén (alltså inte Alló Alló, utan den bortglömda dramaserie den parodierar)
Jag Claudius (Taskigt filmad teater, visst, men SÅ otroligt mycket bättre än "Rome")

4 ställen jag vill åka till
Italien (kan inte välja stad)
Jerusalem
Malta (mest på grund av Ernle Bradfords skildring av den stora belägringen 1565)
Wien - Prag - Budapest (i ett svep)

4 webbsidor jag besöker dagligen
SvD
Libris
Jobbepostsidan
Privatepostsidan

4 favoriträtter
Allt från det italienska köket (utom Trippa)
Bangers and Mash (men endast i enlighet med föreskrifterna i posten A Farewell to Albion)
Sushi
Kokt torsk med ärter, ägg, skirat smör och potatis (så enkelt och samtidigt så urgott)

4 ställen där jag trivs
Hemma i biblioteket
Mölnbo
Lovö
Carolina

4 bloggare jag utmanar
Ånä, där går gränsen! Handsken får allt ligga kvar nu!

Psykoterapi för Gosedjur

En vän har skickat en länkt till följande tidsfördriv för veckoslutet: The Asylum

Alltså: fly från den gassande sommarsolen och ta rollen som den vikarierande psykiatrikern på en klinik för misshandlade gosedjur, som endast haft psykosen som flyktväg från sina plågoandar.

För terapisamtal, utför drömanalyser, ge motivationsträning och erbjud lekterapi - och framför allt, snåla inte på psykofarmakan!

Om fotboll

Om jag bara kunde begripa varför så kallade seriösa media som morgon-tv och p1 morgon slår så stort på det faktum att svenska landslaget åkte ur VM. Vad hade man förväntat sig? Att de svenske skulle vinna på tur? Mot Tyskland?

Men fotbolls-VM är intressant som psykologiskt fenomen. Glöm det där med försöken att få in sporten i de fina salongerna och på kultursidorna, det är dömt att misslyckas. Visserligen är mens sana in corpore sano en gammal fin föresats som bibehållits i den anglosaxiska universitetstraditionen - studierna ska förenas med idrott - men det handlar ändå om skilda saker. Sport har sin tid, studier sin, litteratur och musik sin. Däremot borde fotbollen och fotbolls-VM kunna platsa på psykologens analyssoffa.

För att ta mig själv som exempel - jag är inte särskilt intresserad av sport: jag har utövat sport endast i vuxen ålder och i liten skala. Jag brukar dela in sport i två kategorier: med eller utan sportpinnar.

(Liten guide: ishockey - med sportpinnar; fotboll - utan sportpinnar; stavhopp - med; gång - utan; fäktning - med; boxning - utan. Häcklöpning är gränspuck, frågan är om häckarna kan räknas som pinnar. Golfklubbor skulle räknas som sportpinnar om golf hade varit en sport.) Jag vet vad offsideregeln i fotboll går ut på, men där går gränsen.

Men under matchen Sverige-Paraguay (eller var det Uruguay?) blev jag som förvandlad: jag kunde inte slita mig från rutan, och när det svenska målet kom i slutminuterna skrek jag så att grannarna dunkade i golvet, och själv kunde jag inte få fram ett ljud från mina stackars stämband morgonen efter.

Jag vet fortfarande inte vad som drabbade mig, och det gick snabbt över. Jag har inte sett någon mer match och tänker knappast göra det heller. Men det vore intressant att få en psykologisk - eller kanske psykiatrisk - diagnos: var detta något tillfälligt, eller riskerar jag att drabbas igen? Är jag i den bekanta risk-zonen?

A Farewell to Albion

Efter ett år i England känns det vemodigt att resa hem - inte bara för att vi måste skiljas från goda vänner som vi inte vet när vi kommer kunna se igen, utan för att jag av någon anledning lärt mig älska det här konstiga, bakvända, helt igenom opraktiska landet. Trots förfärlig tabloidjournalistik, trots dragiga hus, trots höga hyror och gasräkningar. Trots maten: det är väl knappast en slump att det var i England HP-såsen uppfanns - något måste man ju ha som ger åtminstone en liten smakupplevelse. (Och om sanningen ska fram så är köttkorvarna inte så dumma: bangers & mash med stekta äppleskivor blandade med lök och tomater, nedsköljda med väl kyld, riktigt mörk bitter är faktiskt en hit. Men HP-såsen är ett måste!)

Trots de bisarra britterna och deras sedvänjor - man förlåter dem gärna allt när kassörskan på Sainsbury's mödosamt packar ens kasse och vänligt frågar: "Was there anything else My Dear?", likt en viktoriansk nanny.

Så, nu säger jag 'Farewell to Albion's Heathery Hills' (även om vi i och för sig har bott i The Fenlands, som är ett utdikat träsk plattare än slätten mellan Malmö och Eslöv):

Farewell dear village, oh, farewell;
Soft on the gale thy murmur dies;
I hear thy solemn evening bell,
Thy spires yet glad my aching eyes.
Though frequent falls the dazzling tear,
I scorn to shrink from fate's decree;
And think not, cruel maid, that e'er
I'd heave another sigh for thee.

In vain through shades of frowning night,
Mine eyes thy rocky coast explore;
Deep sinks the fiery orb of light,
I view thy beacons now no more.
Rise, billows, rise! Blow hollow winds!
Nor night, nor streams, nor death I fear,
Unfriended, bear me hence to find
That peace which fate denies me here.

(Anonymus)

Om Boerkriget och gamla oförrätter

En rolig sak med Cambridge är att det är en stad som är löjligt engelsk och samtidigt löjligt internationell. Ibland kan det få komplikationer, vilket vi fick erfara när vi hade en liten middagsbjudning igår med representanter från i stort sett hela det brittiska samväldet. Bland våra gäster befann sig, förutom ett par äktbritter en kanadensare, en nyzeeländare - som är gift med en engelsk dam med irländsk-judiskt påbrå - en familj från Australien och en eldig dam från Sydafrika som brister ut i långa haranger på afrikaans när hon blir upprörd.

Av någon anledning gled samtalet in på oförrätter begångna av det brittiska imperiet, där en av australiensarna indignerat pekade på alla de gånger som aussies skickats ut i krig som inte var deras. Den av engelsmännen i sällskapet som försökte nyansera bilden något, inte för att försvara, men för att historiskt problematisera imperietanken, hamnade snart i korseld när han fick erfara att hans fru - damen från Sydafrika - fortfarande inte helt förlåtit honom för de engelska övergreppen mot civilbefolkningen under Boerkriget (1899-1902).

Den heta diskussionen ebbade snart ut, och får väl sägas ha slutat i remi genom att en annan i sällskapet bekände att en av hennes förfäder varit en av dem som på uppdrag av Cecil Rhodes försökte initera en väpnad statskupp mot boerrepubliken i Transvaal 1895.

Denna incident - the Jameson raid - blev ett viktigt led i upptrappningen av konflikten mellan boerrepublikerna Transvaal och Oranjefristaten och de "uitlanders", främst engelsmän, som prospekterade och bröt guld i Transvaal för det Brittiska Sydafrikakompaniets räkning. I förlängningen blev det en konflikt med hela det brittiska imperiet, vars intressen - att införliva boerrepublikerna med kapkolonin - sammanföll med Rhodes.

Boerkrigare på väg till fronten 1899

Sedan förhandlingar mellan parterna brutit samman gick boerrepublikernas styrkor till gemensamt angrepp mot Kapkolonin i september 1899. Efter inledande framgångar - som också inspirerade afrikander inom Kapkolonin till resning mot britterna - drevs de tillbaka och i början av 1901 hade alla större städer i de båda boerrepublikerna erövrats av britterna.

Men för att svälta ut och besegra de många kvarvarande gerillaförbanden, bedrev de brittiska styrkorna den brända jordens taktik, samtidigt som man på den brittiska centralregeringens order inrättade koncentrationsläger för den afrikandiska civilbefolkningen - läger med svåra humanitära förhållanden och hög dödlighet.

Nu var gårdagens middag en sansad tillställning och upprördheten mellan våra middagsgäster var till stor del spelad. Men det var ändå intressant att se hur ett krig som utkämpades för över hundra år sedan - mellan två olika makter med moraliskt betänkliga anspråk på södra Afrikas jord - fortfarande kan ge upphov till upprörda känslor.

Winston Churchill under Boerkriget

Ett klassiskt exempel på vilka uttryck detta kan ta är väl den kvardröjande sydstatsmentaliteten i USA: viftandet med konfederationsflaggan och uttryck för mindre politiskt korrekta åsikter gentemot minoriteter, allt ursäktat med det faktum att "The Yankees" faktiskt bröt mot konstitutionen när de med våld tvingade sydstaterna kvar i unionen under inbördeskriget på 1860-talet.

Men gamla oförrätter spelar också in i många politiska konflikter: anledningen är väl snarast att det är ett bekvämt sätt att ge sin sak legitimitet. Men det är också ett tveeggat vapen, eftersom ingen nation, samhällsklass eller folkgrupp som överhuvudtaget har utövat någon form av makt, har kunnat göra det utan att trampa på någon annan. Den som kan se sig, eller "de sina" som offer, kan undantagslöst också ses som förövare, beroende på ur vilket perspektiv de betraktas. Boerkriget är ett gott exempel, eftersom de "förtryckta" boerna länge hade utgjort ett herrefolk, och fortsatte göra det även efter förlusten av självständigheten för boerrepublikerna 1902.

I modern tid, under de krig som slet sönder det forna Jugoslavien, har vi sett hur det ständigt gjordes historiska paralleller mellan "Chetniks" och "Ustasja" - serbisk- och kroatisknationalistiska rörelser från 1930- och 1940-talen - och den egna kampen. Båda rörelserna hade fascistiska drag, båda gjorde sig skyldiga till svåra övergrepp mot etniska och politiska motståndare, övergrepp som det hänvisades friskt till under 1990-talet när den egna sidans krigare skulle mobiliseras och motiveras för folkfördrivning och mord på civila.

Men den legitimitet som ges genom att framställa sig som offer för gamla oförrätter är också tveeggad genom att alla moraliska betänkligheter kan underordnas det stora målet - min eller de minas upprättelse, eller hämnd. Just under krigen i forna Jugoslavien spreds ett svart skämt som drev med den serbiska retoriken:

En amerikansk, en rysk och två serbiska kosmonauter landade samtidigt på månen, och kom i gräl om vem som kunde göra anspråk på äganderätten. Amerikanen hävdade att hans landsmän varit där först, medan ryssen hävdade att Sovjetunionen var först med att sända en sond till månen och att de första bilderna på månens baksida tagits av ryssarna. En av serberna drog då fram sin revolver, sköt sin kamrat och deklarerade: "Varhelst det finns en serbisk grav, är serbiskt territorium".

Att ständigt peka på sig själv som offer för gamla oförrätter äter upp människor moraliskt. Som offer kan jag sätta mig själv i en position där alla mina handlingar kan försvaras - oavsett om de är moraliskt eller etiskt acceptabla eller inte. Det i grunden skämtsamma ordutbytet på vår middag har en allvarlig klangbotten.

En annan komplikation med gamla oförrätter är att de ofta är fiktiva: myten om det egna lidandet och den andres ondska tenderar att ta över berättelsernas historiska realitet. Den kräkning i det förgångna som jag bygger min legitimitet på, kanske helt enkelt inte har ägt rum.
Det fiktiva draget tar sig också uttryck i att min identifikation med den kränkta parten i de allra flesta fall är falsk.

Anta för ett ögonblick att du som svensk kommer till England och råkar på en överförfriskad gentleman som anklagar dig för allt vad vikingarna ställde till med på 1000-talet. Inte nog med att han gör en anakronistisk identifikation mellan dig och vikingatidens daner och norrmän - han identifierar också sig själv med 1000-talets anglosaxiska befolkning, utan en tanke på att dagens England är är något helt annat än kung Ethelreds rike, format av en tusenårig historia där vikingainvasionerna endast utgör en liten del. Motsättningen mellan "vi" och "de" som den överförfriskade mannen ser, har ingenting med nutiden att göra. Strängt taget har den ingenting med vikingatiden heller att göra, eftersom den sentida bilden av motsättningen mellan daner och anglosaxare är en bild som tolkas genom ett tusenårigt lager av historia.

Exemplet med vikingahataren är påhittat, men priset när det gäller att haka upp sig på riktigt gamla, fiktiva oförrätter tas - på ett rätt oförargligt sätt - av en annan bekant; låt oss för enkelhetens skull kalla henne Dr. Jones. Hennes bakgrund är en historia i sig, eftersom halva hennes släkt är irländska katoliker, medan den andra halvan är hårdföra protestanter som antingen sympatiserar med, eller är medlemmar i Orangeorden. Hon borde därmed ha viss erfarenhet av hur gamla oförrätter används i såväl politik som familjegräl.

Nå, Dr. Jones kommer från Lancashire, där man ännu inte har förlåtit Yorkshire för Rosornas krig och striderna mellan husen Lancaster och York på 1400-talet. Jag har inte riktigt haft hjärta att tala om för henne det hon - naturligtvis - egentligen redan vet, nämligen att "Lancaster" och "York" i de här fallet rörde sig om titulaturer inom den kungliga familjen, titulaturer som inte hade ett dugg med de båda grevskapen att göra (under långa tider utgjorde Yorkshire för övrigt en maktbas för huset Lancaster). Men att berätta detta skulle liksom förta hennes glädje över att ha en riktigt bra fiende.

Hur ond är du?

Jaha, så mycket för mina försök att predika moral... Vällärde f. Jonatan rekommenderar ett test för att se hur ond man är.

Mitt resultat:

You Are 40% Evil

A bit of evil lurks in your heart, but you hide it well. In some ways, you are the most dangerous kind of evil.

How Evil Are You?

Där ser man...

Åter en moralkaka - köp de hemlösas tidning!!

"Big Issue - it's not that bad, I keep telling people!!"

Killen som säljer Big Issue utanför Sainsbury's här i Cambridge har onekligen en poäng. Big Issue, tidningen som började ges ut av hemlösa i London och som är förebilden för Situation Stockholm och Aluma i Malmö, är inte så dålig. Faktum är att den ibland kan vara riktigt läsvärd.

Mycket handlar om musik och film, men också om aktuella frågor - som exempelvis ett intressant reportage som var infört för ett par veckor sedan, om det kontroversiella förslaget från en parlamentsledamot att brittiska staten ska köpa upp opium från afghanska vallmoodlare för att använda inom cancervården - dels för att det råder brist på opiater, dels för att det kan vara ett sätt att hämma narkotikaflödet utan att slå sönder försörjningsmöjligheterna för tusentals afghanska bönder.

Men det viktiga med Big Issue är att den fyller en funktion - den ger jobb, och försäljarna måste hålla sig nyktra och följa strikta regler för att inte bli av med licensen.

Så köp de hemlösas tidning - det är ett bra sätt att ge stöd.

Om politisk futtighet

Eftersom jag håller hårt på valhemligheten tänker jag inte tala om vad jag fick för resultat på TV8:s Valkompassen. Däremot blev jag rätt beklämd över vilka frågor som anses vara viktiga - för utbildningens del, är det verkligen bara betygen och friskolornas vara och icke vara som är viktigt? Och kulturen - fri entré på museer? Arbets- och näringslivspolitik tycks bestå i ett val mellan att antingen sänka avgifterna för företagen eller låta bli, alternativt höja eller sänka ersättningsnivåerna - inte ett pip om långtidsarbetslösheten och AMS' vara eller icke vara - vilket rimligen borde vara en viktig fråga (AMS är väl - i konkurrens med Hallandstunneln - Sveriges dyraste hål, som endast tjänar till att frisera arbetslöshetssiffrorna), för att inte tala om politiseringen av förvaltningen och den rådande utnämningspolitiken.

Och svenskan som officiellt språk - är det verkligen en av de frågor som ska avgöra höstens val?

Om tröst i exilen

För den landsflyktige, f.d. Uppsalastudenten är Valborg en sorgens dag. Ingen champagnefrukost, inga vita mössor, inget minglande på universitetstrappan för att lyssna på OD. Ingen Valborgseld och ingen promenad till Gunillaklockan på kvällen - som har en särskild plats i sentimentsarkivet, eftersom det var där, till tonerna av 'O hur härligt majsol ler' som jag höll om min då blivande fru för första gången.

Ett par ynkliga sillsvansar, direktimporterade från fäderneslandet och som blivit över från påsklunchen tycktes vara den enda trösten.

Det vill säga, tills hustrun under det dagliga surfandet fick syn på de bilder fröken Karolina Lassbo tagit från den traditionstyngda forsränningen på Fyrisån. Särskilt glädjande var att hon tycks ha uppskattat den välgjorda flotte i form av en skalenlig modell av kungaslupen Vasaorden som ett par gamla vänner byggt i sitt anletes svett, och, får man förmoda, i rojalistisk yra över dubbeljubiléet - H.M. Konungens 60-årsdag och kungabröllopet 1976.

Foto: Karolina Lassbo

Hurrom!!! Eller, som Povel skulle ha sagt: Sjungom fru Svenssons lyckliga karl!!!

Fler bilder från Forsränningen 2006

Om Ingenjör Andrée och hjältemodets retorik

Den engelska upplagan av Wikipedia puffar den här veckan för en utförlig artikel om S.A. Andrée och dennes katastrofala polarexpedition 1897. Denna händelse har fascinerat mig så länge jag kan minnas - möjligen blev jag på ett tidigt stadium smittad av min far, som med kritisk entusiasm hade slukat Per Olof Sundmans roman Ingenjör Andrées luftfärd.

Jag minns särskilt hur vi en höstdag stannade till i Gränna, där vi förutom att inhandla de obligatoriska polkagrisarna också gjorde ett besök på Andréemuseet. Inför lämningarna från expeditionen - skidor, gamla karbiner och inte minst en uppstoppad isbjörn med tydliga kulhål - svällde bröstet på den sjuåring som var jag, och min fantasis kugghjul sattes i rörelse. Från de böcker och serier jag läste hade jag visserligen redan lärt mig att uppskatta hjältemodets och ridderlighetens dygd, men jag är inte säker på att det var det dumdristiga hjältemodet hos S.A. Andrée (1854–1897), Knut Fraenkel (1870-1897) och Nils Strindberg (1872—1897) som berörde mig - det som Sundman tolkade som en medveten offerhandling, buren av ett patos för äran och fäderneslandet som vuxit de tre, och då framför allt Andrée själv över huvudet. Snarare var det den meningslösa tragiken i deras öde som jag tog till mig, att de gick under trots sin tro på människans möjligheter och sina ansträngningar att överleva också sitt misslyckande.

Fortfarande finner jag själva tiden, sekelskiftet med dess hjälteretorik, dess framstegstro blandad med en våldsam vurm för forntidsmyter omåttligt fascinerande. Senare har jag förstått att Sundman troligen övertolkat formuleringar hos Andrée om att offra sitt liv för fäderneslandet - detta rörde sig i hög grad om tidens loci communes. Det var en retorik som ingick i samtidens kultur och var det språk som förväntades av en ledare för en vetenskaplig expedition till världens gränser. Men kvar finns tragiken: tre män som gick under för att de med undermålig utrustning och övertro på tekniken och den egna förmågan försökte nå ett mål de ansåg vara Stort och Gott.

The Piper at the Gates of Dawn - om mötet med det heliga

I en diskussion om rädslan inför mötet med det heliga (som kom sig av en förflugen formulering i min post Frågor & Svar & Kedjebrevens förbannelse) skrev Carulmare:

Mötet med det heliga är farligt... eller kan vara det... Men jag tror inte att det måste vara det. Det heliga brukar beskrivas som ett starkt sken, ett avslöjande sken, och det är i det ljuset som faran uppstår.

Så långt är jag med. Men resonemanget fortsätter:

Ljuset är vad jag tror att det är. Tror jag att Gud är förlåtande kärlek, så är han det...Jag tror inte heller att Gud är utanför mig utan i mig. Att jag och alla andra mänskor har del i dethär ljuset...

Och då blir jag plötsligt tveksam. Det är riktigt att Kristus uppmanar oss att tro att himmelriket finns inom oss, och där himmelriket är, är också Gud. Men att Gud skulle vara det jag tror han är - det tror jag inte, helt enkelt därför att jag då skulle tillbe en avgud, en gud skapad till min egen avbild.

Även om jag måste utgå från min egen, ofullständiga bild av det heliga i min tillbedjan, innebär det inte att det är bilden jag tillber. Det heliga har inte sitt ursprung i människors hjärtan, utan människorna har sitt ursprung i det heliga. Det heliga kan därför inte enbart finnas inom oss, och man bör vara medveten om att människohjärtat också är den plats där det heliga kan lysa med sin frånvaro.

Därav också den rädsla som uppstår vid mötet med det heliga. Få har skildrat detta så insiktsfullt - eller möjligen så omedvetet insiktsfullt - som Kenneth Grahame, i det sjunde kapitlet av Det susar i säven, där Råttan och Mullvaden ställs öga mot öga med "flöjtblåsaren vid morgonrodnadens portar". Att de båda djurens bild av det heliga råkar vara identisk med den grekiske guden Pan innebär alltså inte att det är en avgud, eftersom det inte är bilden, utan den helighet den representerar som de tillber:

Then suddenly the Mole felt a great Awe fall upon him, an awe that turned his muscles to water, bowed his head, and rooted his feet to the ground. It was no panic terror - indeed he felt wonderfully at peace and happy - but it was an awe that smote and held him and, without seeing, he knew it could only mean that some august Presence was very, very near. With difficulty he turned to look for his friend, and saw him at his side cowed, stricken, and trembling violently. And still there was utter silence in the populous bird-haunted branches around them; and still the light grew and grew.

Perhaps he would never have dared to raise his eyes, but that, though the piping was now hushed, the call and the summons seemed still dominant and imperious. He might not refuse, were Death himself waiting to strike him instantly, once he had looked with mortal eye on things rightly kept hidden. Trembling he obeyed, and raised his humble head; and then, in that utter clearness of the imminent dawn, while Nature, flushed with fulness of incredible colour, seemed to hold her breath for the event, he looked in the very eyes of the Friend and Helper; saw the backward sweep of the curved horns, gleaming in the growing daylight; saw the stern, hooked nose between the kindly eyes that were looking down on them humourously, while the bearded mouth broke into a half-smile at the corners; saw the rippling muscles on the arm that lay across the broad chest, the long supple hand still holding the pan-pipes only just fallen away from the parted lips; saw the splendid curves of the shaggy limbs disposed in majestic ease on the sward [...] All this he saw, for one moment breathless and intense, vivid on the morning sky; and still, as he looked, he lived; and still, as he lived, he wondered. “Rat!” he found breath to whisper, shaking. “Are you afraid?” “Afraid?” murmured the Rat, his eyes shining with unutterable love. “Afraid! Of Him? O, never, never! And yet - and yet - O, Mole, I am afraid!”

Then the two animals, crouching to the earth, bowed their heads and did worship.

Χριστος Ανεστε!

Αλεθος Ανεστε!



Ikonen har jag lånat från Greek Orthodox Archdiocese of America

Frågor & Svar & Kedjebrevens förbannelse

Min allrakäraste gudsvägerska Miriam har utsatt mig för en kedjebrevsförbannelse. Visserligen har jag principer mot kedjebrev (jag tycker till att börja med de är fåniga), men OK, jag gör ett undantag:

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 – vad står där?
"[Therefore, first of all, do not set out to make a prediction until you] have completely mastered the instructions given here, and everything which is [required as detailed above]" - Citat av Girolamo Cardano (1501-1576) i Cardano's Cosmos: The Worlds and Works of a Renaissance Astrologer av Anthony Grafton

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
Sladdar till en högtalare

3. Vad var det senaste du såg på tv?
Ingen aning - är TV-lös sedan ett halvår

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är:
09.45 (fel på en minut)

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
Trafik, fågelkvitter, Fred Åkerström i CD:n

6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
Gick hem från långfredagsgudstjänsten - nu ljög jag visst, vi satt ute i trädgården och drack te igår eftermiddag...

7. Vad tittade du på, innan du började svara på den här undersökningen?
SvD

8. Vad har du på dig?
Nämen fy - varför vill folk veta det? Men Ok, jeans, t-shirt, fiskartröja (jobba-hemma-kläder)

9. Drömde du något inatt? I så fall - vad?
Ja, men det var så bisarrt och inbegrep folk jag känner, så det tänker jag inte tala om

10. När skrattade du senast?
När jag åt frukost med min fru.

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
Scheman, barnteckningar, öppettider på universitetsbiblioteket

12. Har du sett något konstigt på sistone?
Hmm, svårt - man blir lätt van vid konstiga saker. Förresten, för någon vecka sedan såg jag en hiskligt ful byst av Margaret Thatcher - och då var den inte ens lik

13. Vad tycker du om den här utmaningen?
Känns lite som kedjebrev - och det tycker jag egentligen inte om. Men frågorna är rätt rara.

14. Vilken var den senaste film du såg?
Räknas DvD-boxen med Jeeves&Wooster? Annars vet jag inte riktigt

15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
Ett engelskt lantgods med ett enormt bibliotek fyllt av sällsynta och vackra böcker - och ett rökrum...

16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till
Jag var en gång inte helt dålig på att teckna

17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
Bortsett från att - som alla andra skriver - hindra världssvälten, funderar jag på att ändra historien. Antingen skulle jag hindrat hertig Karls uppror mot Sigismund på 1590-talet (Lars-Olof Larsson har ett fantastiskt kontrafaktiskt resonemang i den riktningen i sin senaste bok), eller se till att reformationen hade skett i en reformkatolsk riktning utan någon splittring av kyrkan - eller så skulle jag kanske ha hindrat första världskrigets utbrott - tänk er ett 1900-tal med visserligen långsam, men också oblodig utveckling mot demokrati och avkolonisering...

18. Tycker du om att dansa?
Ja.

19. George Bush?
Menar ni den där som visst är drottningens upproriske generalguvernör i de amerikanska kolonierna? Han borde veta sin plats tycker jag...

20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?
Erik Gustav, Clara

22. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands?
Just nu överväger jag mer om jag verkligen vill bo inomlands...

23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
"Mitt älskade barn." Bara det: eftersom Jesus först måste ta av mitt själviska skal, vilket kommer att göra mycket ont, vill jag inte höra något inkännande om att jag skött mig bra eller så.

24. Vilka fyra personer vill du ska svara på de här frågorna?
De fyra första som läser detta

Bird and Baby: om puben som vallfartsort

I veckan besökte jag Oxford för första gången. Varför är rätt ointressant: det var i tjänsten och jag hade varken tid eller ork för någon sightseeing. Men en av kvällarna, när mitt huvud fyllts till bristningsgränsen av föredrag, diskussioner och möten, ursäktade jag mig efter middagen för att någonstans få mig en pint bitter.

Av en händelse hamnade jag på puben The Eagle and Child, känd som Bird and Baby bland stamkunderna, eller som Fowl and Foetus bland studenterna. Förutom att det är en gammal, traditionstyngd pub - utskänkning har skett i huset åtminstone sedan 1500-talet - och förutom det faktum att bittern smakade förträffligt, är Bird and Baby känd framför allt för en sak. Från 30-talet och till slutet av 50-talet var det här The Inklings samlades på tisdagsförmiddagarna för öl, samtal och eventuellt lunch.

The Inklings var en högst informell sammanslutning av akademiker med litterära intressen, bland dem C.S. Lewis (bilden), J.R.R. Tolkien, Owen Barfield, Charles Williams, Hugo Dyson, Nevill Coghill, Warren Lewis och under de senare åren även Christopher Tolkien. Detta har gjort att puben närmast blivit en vallfartsort för mer eller mindre devota beundrare av framför allt Lewis och Tolkien. Stambordet - eller i alla fall något som ska likna det - står ännu kvar vid den gamla eldstaden i det inre rummet. På väggarna hänger fotografier och en minnesplakett, samt en papperslapp som gubbarna klottrat på.

Under de kanske två timmar jag satt där kom flera grupper av personer in på puben, enkom för att beskåda denna heliga plats och ta bilder. I mitt stilla sinne kunde jag inte låta bli att undra för vilken botgöring de förväntade sig avlat. Vad var det som var så fascinerande? Samtidigt visste jag att jag var en del av samma självbedrägeri: där satt jag under Lewis porträtt, drack bitter och försökte insupa atmosfär. Här drömdes Narnia - även om det inte var här texterna lästes högt: det skedde på torsdagskvällarna i Lewis arbetsrum på Magdalen College.

Det var givetvis dömt att misslyckas. Att som gäst göra en pub till ett vallfartsort är ett brott mot dess själva idé och gör att en väsentlig del av dess själ går förlorad - varför jag beställde ytterligare en pint och försjönk i lämpligare tankar.

Däremot ska erkännas att jag drabbades av en Tolkienreminiscens när jag på jakt på en snabb lunch fick syn på ett anslag i en port: BILL STICKERS WILL BE PROSECUTED.

Ett sådant anslag inspirerade Tolkien till flera av de sagor som han berättade för sina barn när de hade svårt att sova, berättelserna om den okuvlige lymmeln Bill Stickers, en jätte till karl som alltid klarade sig undan sitt rättvisa straff. Stickers hade för övrigt en ständig antagonist, den rättrådige major Road - som i MAJOR ROAD AHEAD

Om reliker och svepduken i Turin

Vällärde fader Jonatan har diskuterat fenomenet kristna reliker på sin blogg i posterna Ödets spjut, San Gennaros blod och Den heliga svampen.

Sedan han kommenterat det problematiska i reliktron - att det i de flesta fall rör sig om bedrägerier, samt att den är behängd med allehanda vidskepelser - kommer han fram till att relikerna i stort ändå påminner om något väsentligt, nämligen att den kristna tron inte handlar om "några skickligt uppdiktade sagor" för att citera andra Petrusbrevet, utan om verkliga människor som faktiskt har levat och lämnat avtryck efter sig:

"Jag tror faktiskt det är viktigt att under fastetiden betona Jesu lidande. Lidandet gör honom verklig. Lidandet är fult och grymt, och det behövs nämnas för att få ner "sötsliskigheten" som ofta får ackompanjera berättelser om vår frälsare [...] Oavsett vad man tror om evangeliernas historicitet är det säkert att Jesus "karriär" bestod i att harvade omkring på dammiga vägar och i smutsiga byar. Han mötte massor med människor som hade äckliga sjukdomar - en del skulle vi antagligen helst inte vilja gå i närheten av. Och även om det inte var i stil med Mel Gibsons splatter-variant av passionsberättelsen, så var Via Dolorosa ingen picnic och Golgata inget feel-good-symposium med eteriska oljor och örtte för honom."

Kristendomen är en historisk religion, och liksom historien är den "köttig" - den handlar om människor som levt före oss, lidit och dött. Och den fokuserar på Kristus, också en verklig och - för att tala med Dag Sandahl - motspänstig medmänniska, vilket får konsekvenser för hur det materiella i hans omgivning uppfattas. Åter till f. Jonatan:

"Reliker med koppling till Jesus har naturligtvis alltid varit extra intressanta för kristenheten. Ödets spjut, den Heliga Graalen, den heliga bägaren, Det Sanna Korset, Törnekronan, De Heliga Spikarna (finns minst trettio - Jesus blev ordentligt korsfäst uppenbarligen)..."

Det kan påpekas att det måste ha varit ett enormt kors också, med tanke på alla träflisor som sägs härröra från det...

Men en relik f. Jonatan inte nämner - och som mer än någon annan påminner om Kristi lidande - är svepduken i Turin, som jag själv finner omåttligt intressant. Inte för att jag tror att den är äkta, utan på grund av alla fruktlösa försök att falsifiera den: med reservation för tillförlitligheten har den engelska upplagan av Wikipedia en utförlig artikel som redovisar de viktigaste argumenten för och emot svepdukens autenticitet.

Hade det gamla tygstycket gällt någon annan antik personlighet - låt oss säga att Caesar antogs ha använt den som toga den 15 mars 44 f. Kr och att den var full av blodfläckar och hål efter dolkstyng, och att avtryck av Caesars kropp på ett eller annat sätt lämnats på den - då hade knappast försöken att falsifiera den blivit lika omfattande. Indicierna hade vägts mot diverse mer eller mindre bristfälliga metoder att datera tygstycket och mot dess proveniens, och sedan hade man tvingats konstatera att vi inte kan vara säkra på huruvida den är falsk eller äkta, varpå frågan förmodligen lagts till ro.

Men nu är svepduken - vare sig den är autentisk eller ett medeltida falsarium - ett vittnesmål om att Jesus var en verklig människa, som dog så som evangelierna beskrev, och att han kanske också uppstod från de döda.

Därigenom blir den föremål för tro, men också för dogmatism, även om det är en dogmatism som uttrycks från ett oväntat håll: det verkligt intressanta är nämligen att det inte är den romerska kyrkan (som är officiell ägare till svepduken) eller de som väljer att tro på de indicier som tyder på att den är äkta som är de mest hårdnackade i frågan. Den platsen intas istället av dem som förnekar dess autenticitet, och som till varje pris måste avslöja den som en förfalskning - vilket osökt får mig att tänka på ett citat från Chesterton (som jag för övrigt använt mig av tidigare i en diskussion med f. Jonatan):

“Somehow or other an extraordinary idea has arisen that the disbelievers in miracles consider them coldly and fairly, while believers in miracles accept them only in connection with some dogma. The fact is quite the other way. The believers in miracles accept them (rightly or wrongly) because they have evidence for them. The disbelievers in miracles deny them (rightly or wrongly) because they have a doctrine against them.”

(G. K. Chesterton, Orthodoxy)

För övrigt är det trösterikt för en historiker som tvivlar på sin vetenskap att det viktigaste argumentet mot en tidig datering av svepduken inte är resultaten från de "hårda" vetenskapliga undersökningarna, som har kunnat ifrågasättas på flera avgörande punkter, utan just dess historiska proveniens. Det finns helt enkelt inga säkra vittnesmål eller skriftliga belägg för att just denna tygbit skulle ha existerat före 1300-talet. Vill man påstå motsatsen måste man argumentera ex silencio - vilket återigen för frågan om svepdukens autencitet från vetandets till trons domäner.

Om ett omöjligt val och omöjliga kandidater

Det är kampanj inför valet till det italienska parlamentet den 9 april i år. Även om center-vänsterkoalitionen och förre EU-kommissionären Romano Prodi är en tippad vinnare, tycks valet av affischerna i Rom att döma stå mellan Silvio Berusconis Forza Italia, Gianfranco Finis postfascister och de endast måttligt reformerade kommunisterna med hammaren och stjärnan i högsta hugg - möjligen i samarbete med de gröna.

Valaffischer med texten "Vota Mussolini" för Alessandra Mussolinis utbrytarparti känns inte heller det helt seriöst och verkar vara uttryck för en inte alldeles sund 30-talsnostalgi.

Men även om valet, liksom italienska val i allmänhet mest verkar bli ett skämt, har nu äntligen två seriösa och verkligt lämpade utmanare dykt upp på scenen:



och så, förstås:



Jag vet i alla fall vem av dem som skulle få min röst...

Om Jeeves & Wooster och The Drones' Club

Först en bekännelse så här i fastetider: hustrun och jag har frossat den senaste veckan - genom att maratonplöja DvD-boxen med Jeeves & Wooster.

Det är en välgjord, vältajmad och rent ut sagt fruktansvärt rolig engelsk TV-serie från tidigt 90-tal. Bara vinjetten gör boxen värd sitt pris, snyggt animerad i art décostil och med ett jazzigt ledmotiv med swingstråkar, sordindämpade trumpeter och med en lätt anstrykning av kletzmer (någon som vet mer om jazz än jag vet säkert vad musikstilen ska kallas).

Serien är baserad på romanerna och novellerna av P.G. Wodehouse, om den måttligt begåvade Bertram Wooster och hans butler Reginald Jeeves. Tiden är sent 20- eller tidigt 30-tal i ett överklass-England som knappt minns "The Great War" och aldrig hört talas om depressionen, och där löjliga kommunister och lika löjliga fascister bara utgör ett pittoreskt inslag i Speaker's Corner eller på lantliga marknader och galoppbanor.


Reginald Jeeves (Stephen Fry) och Bertie Wooster (Hugh Laurie)

Intrigerna är väl sällan särskilt avancerade och bygger i hög grad på upprepningar: Wooster, som topprids av sina dominanta mostrar och alltid lyckas förlova sig med flickor som han inte vill gifta sig med (och som han inte kan ge korgen - han är ju gentleman, bevars!), beordras via utpressning utföra något uppdrag på något lantligt gods - stjäla en ful tavla, ett manuskript med snaskiga memoarer eller en totemfigur som någon tror är förbannad - eller så försöker han reda ut kärleksbekymmer för sina vänner från The Drones' Club, en (som namnet antyder) gentlemannaklubb för unga lättingar med alldeles för mycket pengar och på tok för lite att göra.

Resultatet blir att Wooster hamnar i situationer som Jeeves - som är hans överman i allt - får hjälpa honom ur. Ibland med rätt obehagliga konsekvenser.

Storheten ligger i situationerna och i det totala samspelet mellan huvudpersonerna - Hugh Laurie gör en Wooster med ett utvecklat minspel som skvallrar om tusen olika grader av förvåning, förvirring och självöverskattning, men inte om en enda klar tanke. Jeeves, spelad av Stephen Fry är hans totala motsats: med minimala medel - ett lätt lyftat ögonbryn eller en antydan till en snörpning på munnen - visar han sitt överlägsna intellekt, sin analysförmåga och sin goda smak - och inte minst sin förfäran över sin arbetsgivares extravaganta klädval.

Någon gång ska jag ta mig tid att läsa böckerna också, men den besynnerliga och en aning oroande 30-talsnostalgin som infinner sig efter bara ett par avsnitt - och som tar sig uttryck i att jag också vill ha snuskigt mycket pengar, ha snygga kläder, köra snygga sportbilar, bjudas till vackra lantliga gods över veckosluten, vara medlem i exklusiva gentlemannaklubbar där man fördriver tiden med att spela kricket med bullarna som blev över från lunchen och inte minst ha en butler som Jeeves - kanske måste botas först.

Pierre Ramlar vidare

Pierre har gjort det igen - en insats för att lyfta fram ytterligare ett svenskt poetiskt och musikaliskt geni, nämligen friherre Povel Ramel. Personligen håller jag honom högre än Karl Gerhard, såväl för den musikaliska kvaliteten som den skarpa, men också kärleksfulla och i grunden rätt snälla humorn.

Ingen kan slakta så kärleksfullt som Povel: "Balladen om Eugen Cork" är en fullständigt vansinnig pastish på Evert Taubes sjömansvisor, men en pastish som i sin genialitet faktiskt fick mig att en gång att börja ana storheten hos Taube själv:

Vi slörade för fyra famnars hals
Vår högsjöman slog knäck på slöbords vals
När vakten hyvat tott, signalera' han: tvi blås!
Då kapade vi slusken och lät pajsar'n gå i krås
Passaden pina tvärs när vi slog kos,
Slöfocken sprang, och vi fick kajka nos!
Stora bramsingen låg slak,
vi drog speck och pryglar bak,
Det var kärva bud för gossarna som slogs och tog ett glas!

Lite längre ner kommer karakteristiken av den skeppsbrutne pirathövdingen från Luleå:

Den gamle hedersbussen, han kände min kusin
Som seglat Djurgår'n-Slussen förr, med last av fyllesvin

Även Birger Sjöberg och Bellman har parodierats å det hedersammaste i "Sommartrivialiteter" och "Torstigste Bröder".

Povel har väl egentligen bara varit riktigt elak en enda gång - mot Cornelis Vreesvijk i "Trubaduren eller kärleken till mänschliheten omma säger". Men också då togs det emot väl, eftersom Cornelis efter denna skrapa spelade in flera skivor med ramellåtar, bland annat "Hommage till Povel".

Men bäst är nog Povel i "Varför är det ingen is till punschen?", en slakt av allt vad sekelskiftesnostalgi heter:

På snabbare tid än fyra bloss var Patrik utom sin dörr,
Nu skulle iskarln lära sig en läxa som aldrig förr
Han ropade kvickt en droska an och kastade sig däri,
Kärran var vind och skrallt,
Hästen var blind och halt;
Kusken han sa att sme'n som lovat sätta en hästsko dit,
Hade besökt en tandläkare som var förstörd av sprit
Trampborren hade missat och gått rakt genom mannens kind,
Nu låg han dödssjuk på en vind
- Håll käft, karl!
Varför är där ingen is till punschen?
Varför är där ingen is till punschen?
Varför är där ingen is till punschen?
[...]
Detta hände sig på den goda tiden,
Den gamla goda tiden
Då landet var en enda lycklig
- Leve Kung Oscar!-
- Skål Moder Svea! -
- Slå Dig för Bröstet - idyll

I väntan på Godot - GameBoy version

Såhär mellan terminerna i Cambridge har en kollega skickat lite förströelse. Det börjar tydligen bli rumsrent med dataspel, och i sin strävan att locka en ny publik kan vi kanske i framtiden få se speltillverkarna ge ut följande titlar:

Pretentious Games
Förutom GameBoy-versionen av "I väntan på Godot" (med två kontrollknappar, "Wait" och "Don't") gladde det mig att Jorge Luis Borges novell Tlön, Uqbar, Orbis tertius blivit dataspel. Det är inte utan att man undrar vad det kan tänkas gå ut på: att genomföra en ikonoklasm på speglar eller att hitta artikeln om Uqbar mellan Upsala i volym XLVI och Ural-Altaic Languages i volym XLVII av The Anglo-American Cyclopaedia?

Och för den som gillar modern - förlåt, moderniserad konst:

Modernised Art
Jag gillar särskilt den MP3-diggande Johannes Döparen och Agnus Dei - för att inte tala om när Jesus rockar månglarna ur templet...

Om Trabiskämt - en bortglömd genre

Vissa av oss som är tillräckligt gamla, kommer ihåg ögonblicket när Trabanten bröt igenom vallen. Ja, järnridån alltså.

Under våren 1989 demonterades taggtråden och stängslen längs gränsen mellan Ungern och Österrike, vilket var en stor händelse i sig. Men på hösten visade det sig att DDR-medborgare som semestrat längs Donaus stränder tenderade att förlänga sin ledighet - genom att helt enkelt styra sina Trabis mot Wien. I livsfarliga bilar fullpackade med folk och lösöre, insvepta i blytunga avgasmoln från oraffinerad diesel uppblandad med brunkol, hade de också med sig sina Trabiskämt.

Trabanten, Trabin, denna frukt av det kommunistiska Östeuropas ädlaste ingenjörskonst. I princip bestod den av ett chassi, klätt med plastarmerad papp, framdrivet av en gräsklipparmotor. Den gick inte fort, men detta kompenserades av att metallstommen var konstruerad som en råttfälla: i kollisioner över 20 km/timmen slog den ofelbart igen och knäckte ögonblickligen ryggen på föraren och alla eventuella passagerare.

Den var också ett utmärkt exempel på vad som blir resultatet när femårsplaner kombineras med effektiviteten hos den Östtyska byråkratin, eftersom leveranstiden alltid var minst tio år.

Men å andra sidan får vi inte glömma att den också var den absolut tystaste bilen på den dåtida europeiska marknaden.
När man satt i den hade man nämligen huvudet mellan knäna och hörde inte ett knäpp.

Den sista kommentaren är exempel på ett trabiskämt - en specifik genre i Östtysk folkhumor som dessvärre är på utdöende. Det skulle kunna bero på att det var en form av datumstämplad humor - vi ser inte Trabis ens på bild längre - men jag kan tycka det är olyckligt, eftersom skämten fortfarande är roliga.

Några exempel:

- När uppnår Trabin sin toppfart?
- När den bogseras bort

- Hur mäter man en Trabis acceleration?
- Med en dagbok

- Vad kallar man en Trabi på ett berg?
- Ett mirakel!

- Varför ska man välja Trabimodeller med två avgasrör?
- Då kan man i alla fall använda den som skottkärra...

- Hur fördubblar du värdet på din Trabi?
- Jag tankar den full...

Kunden: "Jag skulle vilja ha två vindrutetorkare för min Trabi."
Bilhandlaren: "Låter som ett gott byte tycker jag"
(Ja, jag vet, den är egentligen oöversättlig)

Ur annons för Eko-Trabin:
Eldriven Trabi, klar för leverans, extremt billig, extremt tyst, extremt miljövänlig.
Problem: Förlängningssladden är endast 20 meter lång och finns inte i lager.


Och så till sist ett Yugoskämt (Skillnaden mellan en Yugo och en Trabi var att den förra byggdes i Jugoslavien och ibland levererades med defroster):

- Varför har Yugon defroster på bakrutan?
- För att man inte ska förfrysa händerna när man skjuter igång den.

Fler DDR-skämt:
GDR-Jokes

Om Nefertitis hypotetiska grav

Enligt en artikel i SvD har egyptologer nyligen upptäckt en fornegyptisk grav som påstås kunna vara drottning Nefertitis sista vilorum.

Jag tillåter mig att vara skeptisk. Ok, det är en kvinnograv. Eftersom graven ligger i Konungarnas dal, bör det vara fråga om en drottning. Keramikfynd gör det troligt att graven härrör från den 18:e dynastins tid (cirka 1550-1295 före Kristus). Hypotetiskt skulle det alltså kunna vara Nefret eller Nefertiti som är begravd där, eftersom hon levde på 1300-talet f. Kr.

Men det skulle också kunna vara i stort sett vem som helst. Det viktigaste argumentet för att det är Nefertiti, är att en av mumiekistorna i graven uppvisar ett "underskönt kvinnoansikte". Nefertiti är för eftervärlden känd för sin skönhet, ergo: kistan tillhör Nefertiti.

Jag tycker nog att logiken haltar betänkligt. Det rör sig snarast om ett klassiskt sätt att fästa världspressens uppmärksamhet på fyndet - som i sig är intressant - eftersom Nefertiti och hennes make Akhenaton, kättaren, för eftervärlden är två av det faraoniska Egyptens mer kända regenter.

Nefertiti var gift med och möjligen kusin till Amenhotep IV, som ett par år efter sitt trontillträde förändrade den religiösa kulten och till de mäktiga Amonprästernas förfäran förflyttade fokus till en ny gudom - solskivan Aton som tog solguden Re-Harakthys plats.

I sammanhanget bytte han också namn till Akhenaton (eller Akhenaten, Ichnaton, Echnaton eller vilken möjlig stavning som föredras) som lär betyda ungefär Atons tjänare eller "Den-som-är-välgörande-för-Aton."

Han grundade också en ny huvudstad, Akhet-Aton (vilket lär betyda något i stil med Atons horisont), för att ersätta Thebe där Amonkulten levde kvar.

Det brukar ibland också poängteras att bildkonsten i Egypten förändrades som en följd av kungens religiösa reformer: det genomstiliserade bildspråket ersattes av ett nytt framställningssätt där det individuella framhävdes i skildringar av regenten och hans familj, framför allt i olika religiösa sammanhang: den kända porträttbyst av Nefertiti som finns bevarad ska alltså återge hennes verkliga drag. Nu är det väl desvärre rätt tveksamt, eftersom den nya stilen snarare var frågan om att ett sätt att stilisera ersatte ett annat.

Annars är inte mycket känt - vi vet inte ens när Akhenaton levde. Enligt SvD regerade han åren 1352-1336 f Kr. NE hävdar 1353–1335, en skillnad som givetvis kan bero på att den egyptiska kalendern inte hade samma årsindelning som vår. Andra sätter åren 1365-1346 (man har då förmodligen inte räknat de år han samregerade med sin far Amenhotep III) eller 1350 till 1334. Det är alltså högst osäkert när Akhenatons regeringstid inföll eller hur lång den var.

Nå, när han dog återkom den gamla kulten. Akhet-Aton föll i ruiner, och även om Akhenatons grav är bevarad är det osäkert om hans mumie någonsin fick vila där. Till och med den gamla stilen i den religiösa konsten återkom - ni vet, folk som går med huvudet och benen i profil medan bålen är på väg åt ett helt annat håll, gudar med sjakalhuvden som väger hjärtan på vågar, ibisfåglar och skalbaggar.

Vem som ansvarade för återinförandet av den gamla Amonkulten är osäkert - Tutanchamon är ett hett tips: han var svärson till Akhenaton (och förmodar jag, till Nefertiti) och tog sitt namn genom att helt enkelt byta ut Aton mot Amon i Tut-Ankh-Aton, vilket lär betyda "Atons levande avbild".

Ett annat hett tips är Nefertiti själv, eftersom hon förskjutits för en yngre förmåga vid namn Kija ett par år före sin makes död. Hon återtog regeringsmakten för en kortare tid under namnet Semekhkara efter Akhenatons död, och bevarade bilder, skriver NE, "visar stridscener" där Nefertiti/Semekhkara "med svärd nedslår sina fiender.

Det är väl därmed högst troligt att hon var hjärtligt trött på idylliska familjebilder av henne själv och den otrogne maken, dyrkandes Atons strålande skiva.

Bland de roligare sakerna med nätupplagan av SvD-artikeln är att läsarna kan kommentera direkt. Möjligheten att det kan vara Nefertitis grav som hittats diskuteras; någon försöker slå fast att egyptologi är strunt men åker raskt på pisk av en upprörd kulturförsvarare, detta medan en fantast vill veta om det finns kopplingar mellan en helt hypotetisk förföljelse av den föregivet monoteistiska Atonkulten och "den utvandring/ flykt/ landsförvisning av monoteister som ägde rum vid ungefär samma tid - den som gått till historien som judarnas uttåg ur Egypten..."

Signaturen Schlieman (amatörarkeologen som med Iliaden och Odysseen som källa hittade Troja) skriver skämtsamt under rubriken Fy Farao att "Jag finner diskussionen fullständigt macabre."

Signaturen Kranieöppnaren kommer däremot med ett konkret boktips:

För den som vill läsa om den märklige faraonen Akhenaton rekommenderar jag "Sinuhe - egyptiern" av Mika Waltari [...] Mustigt, medryckande och intressant. Bli inte lurad av de senaste utgåvornas Harlekin-inspirerade omslag. Den är bättre än så, och inte så politiskt korrekt och moderniserad som t.ex. Guillous Arn-böcker.

Så sant - men vad Kranieöppnaren glömmer att nämna är att Waltaris roman om Sinuhe är en skröna. Man gör klokt i att inte tro på ett ord i den (vilket för övrigt också gäller Jan Guillous romaner).

För övrigt hette kung Cheops, som regerade ca 2600 f.Kr. och som lät bygga den största pyramiden i Giza, inte alls Cheops eller Kheops som grekerna trodde, utan Khufu eller Hwfw. Hur grekerna lyckades transponera Hwfw till Cheops är och förblir en av historiens största gåtor.

Khufus pyramid kallas också den "stora pyramiden" eller Khufus dårskap.

Om att se om film

I helgen såg jag om Trasdockan - Night of the hunter - där Robert Mitchum gör en av sitt livs roller som Harry Powell, en lismande, obehaglig predikant utan tro utöver "the religion the Almighty and I worked out betwixt us" och med orden "Love" och "Hate" tatuerat på knogarna. Tiden verkar vara 30-tal, under eller i efterdyningarna av depressionen och platsen någon obestämd sydstat.

Under en fängelsevistelse för bilstöld delar Powell cell med den dödsdömde Ben Harper, som i sömnen råkar avslöja att han gömt undan ett byte på 10 000 dollar. Sedan han släppts från fängelset söker Powell som en ulv i fårakläder upp och förför Ben Harpers änka. Och han lyckas förstå att barnen Harper, John och Pearl, är de enda som vet var pengarna finns.

Filmen har drygt femtio år på nacken och har väl inte riktigt åldrats med värdighet. Regissören, Charles Laughton (1899-1962), var själv en genial skådespelare av bästa brittiska märke, med sinne för det teatrala.

Inspirerad av 1920-talets tyska expressionistiska filmare använde sig Laughton av skarpa vinklar och skuggkontraster, och flera sekvenser har inslag av drömsk surrealism.

Men trots att den är en klassiker blir filmen väl teatral och melodramatisk: Mitchums hycklande predikant blir aldrig så otäck han skulle ha blivit om vi släppts honom mer inpå livet. Genom det milda överspelet förblir han en karikatyr, en nattsvart bov som matinépubliken kan bua ut. Som nutida betraktare, vana vid snygga dataanimeringar är det också lätt att störas av de tydliga studioscenerna - som visserligen var avsikligt orealistiska för att framhäva det magiska intrycket av berättelsen. Och slutet är i sin sockersötma och naiva skadeglädje över skurkens slutliga öde nästintill outhärdligt.

Det måste vara tio eller femton år sedan jag såg Trasdockan sist, och det ska erkännas att jag inte mindes mycket mer än själva grundberättelsen och högst ett par, tre scener. Men i stort sett var mina intryck av filmen desamma då som nu.

Utom på en punkt. Halvvägs genom filmen slog det mig att alla rollkaraktärer - och alla statister också för den delen - var vita, trots att filmen är genomsyrad av något jag tolkade som svart sydstatskultur. Den psalm som sjungs vid församlingens picnic har omisskännliga drag av gospel; Uncle Birdie, det gamla originalet som bor i en husbåt vid floden och som fiskar tillsammans med pojken John Harper, spelar banjo och sjunger sånger som för tankarna till slavplantagernas bomullsplockare och den tidiga bluesen. Det är visserligen i sin ordning eftersom just musiken hör till människans mest flexibla uttryckssätt, där olika stilar hela tiden blandas och förnyas. Gränsen mellan "svart" och "vit" musik i den amerikanska södern är i hög grad konstruerad.

Men det finns fler exempel: en bibeltext som återberättas i en central scen i filmen handlar om "King Moses", symboliskt viktig i söderns svarta andlighet. Där finns identifikationen mellan det egna lidandet i slaveri och Israels lidande i Egypten - men också i hoppet om andlig frälsning och kroppslig frihet, som i en välkänd spiritual:

Go down Moses
´way down in Egypt´s land
Tell ol´ Pharaoh,
Let my people go.

When Israel was in Egypt´s Land:
Let my people go.
Oppress´d so hard they could not stand,
Let my people go.

...

O let us all from bondage flee;
Let my people go.
And let us all in Christ be free!
Let my people go.

Nu handlar visserligen texten som återberättas i filmen om hur Moses som spädbarn räddas från Farao, och symboliserar väl snarast barnen Harpers räddning från deras förföljare. Det är alltså mycket möjligt eller snarare högst troligt att jag övertolkar: när barnen flyr i båt längs floden, illustreras deras utsatthet av drömska naturscenerier med olika djur som symboliserar jägare och villebråd, vilket jag, fastlåst i mitt intryck, såg som återspeglingar av de djursagor - delvis sprungna ur västafrikansk religion och berättartradition - som återberättades i slavsamhällena i Amerika och som blev en del av sydstaternas folklore.*

Laughton tycks själv ha haft en något romantisk bild av amerikansk landsbygdsidyll, och att jag tolkar det sceneri han målar upp som uttryck för "svart" kultur beror snarast på mina fördomar om att det finns en tydlig och kategorisk uppdelning mellan "svart" och "vit" folkkultur i den amerikanska södern. Det gör det givetvis inte, och det har förmodligen aldrig funnits någon sådan indelning heller, annat än i människors föreställningar. Men just därför är det så irriterande att det ingenstans i hela filmen finns en enda "icke-vit" person i bild.

Naturligtvis inte - filmen är gjord 1955 i efterdyningarna av McCarthy-eran: det är väl ungefär samtidigt som Hergé av sin amerikanske redaktör övertalades att censurera en bild i tintinalbumet Krabban med guldklorna, där en stor tjock karikatyrlik serieneger pryglar kapten Haddock. Inte för att redaktören hade några antirasistiska skrupler, utan tvärtom för att han motsatte sig rasblandning i serier. Att slänga in en svart karaktär i Trasdockan hade väl snarast betraktats som liktydigt med den grövsta sortens bolsjevism.

Jag har ingen aning hur Charles Laughton själv tänkte - förmodligen var det ingenting i filmens sydstatsscerier som föresvävade honom som onormalt. Men en scen, som jag återigen övertolkar gör att jag börjar undra om han inte hade velat ha det annorlunda. Under sin flykt gömmer sig barnen Harper på ett höloft: i gårdens bostadshus är ett ljus tänt, i fönstret hänger en fågelbur, och någon i rummet sjunger. Man får aldrig se henne, men något i sceneriet, men också i rösten, sången och tonläget gör att jag i efterhand inbillar mig att hon är svart.


*På 1880-talet bearbetades delar av denna folklore och gavs ut som Uncle Remus: His Songs and Sayings av tidningsmannen Joel Chandler Harris, för att på 1940-talet nå vita duken i Disneyfilmen Song of the South. Det är gissningsvis rätt få av dem som idag läser Kalle Anka, som vet om att Bror Kanin, Bror Räv och Bror Björn ursprungligen är hämtade från denna berättartradition.

Köp de hemlösas tidning!

Såhär i fastetid riktas gärna uppmärksamhet mot nöden långt bort, och det är gott så - vi kan mycket väl avstå betydligt mer än vi inbillar oss och låta det prassla i kollekterna till såväl Lutherhjälpen som Caritas.

Men glöm för den skull inte den nöd och gudsfrånvaro som finns här hemma: ta som en vana att under fastan köpa varje nytt nummer av de hemlösas tidning - Situation Stockholm, Aluma eller vad de än heter. Köp, även om du inte läser. Det är kallt och jävligt på gatorna, och att köpa tidningen är ett bra sätt att ge stöd.

Byt gärna några ord med försäljarna också - visa att det de gör är viktigt. Och fortsätt gärna köpa när fastan är slut.

Om intelligent musik

Det är en händelse som ser ut som en tanke att det är i melodifestivalstider som Pierre Falk under rubriken Kan vi tänka? efterlyser nutida musiker och textförfattare som inte underskattar publiken.

"Folk är inte så dumma som man tror", citerar Pierre ABBA-producenten Stickan Andersson, "Dom är dummare". Musikbranschen tycks vara en bransch där kortsiktig vinst går före alla andra hänsyn, där konstnärliga ambitioner och originalitet är en belastning och text ingenting annat än utfyllnad.

De motbilder Pierre nämner, hör mer eller mindre till förgången tid: förutom revykungen och kupletternas mästare Karl Gerhard lyfter Pierre fram de gamla proggarna Blå Tåget liksom föregångsmännen Bob Dylan och Leonard Cohen. Det gläder också mitt hjärta att postpunkaren Elvis Costello får vara med - det ger ett visst hopp om framtiden.

Förutom dessa "musikaliska magistrar" nämner Pierre ett par fröknar också - men skam till sägandes vet jag inte vilka de är. Jag får nämna några egna favoriter: Billie Holliday (har någon någonsin skrivit en lika stark text som Strange fruit?); Laurie Anderson, Tracy Chapman - överhuvudtaget har den amerikanska folkscenen (och då räknar jag även in den kanadensiska) frambringat många storheter - och glöm då för allt i världen inte countryn, denna ofta oförtjänt missaktade genre. Jag önskar jag kunde skriva Tori Amos också - men jag har aldrig lyckats fastna för hennes texter.

Nämnas måste också Kathleen Brennan som är medförfattare, medproducent och som står för mycket av den musikaliska originaliteten hos Tom Waits - som själv är en ojämförlig scenartist med en ojämförlig röst.

Spontant vill jag skrika Shane McGowan, en gång sångare och låtskrivare i The Pogues, men även han tillhör mer eller mindre det förgångna: jag är rädd att han vid det här laget är lite väl nersupen och -knarkad för att kunna formulera sådan lysande poguetry som han gjorde på 80-talet:



The island it is silent now
But the ghosts still haunt the waves
And the torch lights up a famished man
Who fortune could not save

Did you work upon the railroad
Did you rid the streets of crime
Were your dollars from the white house
Were they from the five and dime

Did the old songs taunt or cheer you
And did they still make you cry
Did you count the months and years
Or did your teardrops quickly dry

Ah, no, says he, 'twas not to be
On a coffin ship I came here
And I never even got so far
That they could change my name

Thousands are sailing
Across the western ocean
To a land of opportunity
That some of them will never see
Fortune prevailing
Across the western ocean
Their bellies full
Their spirits free
They’ll break the chains of poverty
And they’ll dance to the music
And they’ll dance
...
Thousands are sailing
Across the western ocean
Where the hand of opportunity
Draws tickets in a lottery
Where e'er we go, we celebrate
The land that makes us refugees
From fear of Priests with empty plates
From guilt and weeping effigies
And we dance to the music
And we dance

Thousands are sailing, från albumet If I should Fall from Grace with God, 1988.

Det finns förhoppningsvis fler motbilder mot dumpop och ännu dummare schlager - annars är vi illa ute.

Om Trinidads sötma

Trots att piprökning är en konstform vi mycket väl kunde klara oss utan, finns det inte så få citat som vittnar om dess förtjänster. Ett av de oftast refererade har tillskrivits Albert Einstein: "Piprökning bidrar till en lugn och objektiv bedömning av allt som angår människor." Någonstans - jag vet inte var - har någon också uttryckt uppfattningen att "En piprökare lyssnar på andras argument." Det låter lite för bra för att vara sant, och det finns också högst konkreta motargument till denna fromma uppfattning:

Men även om det var liktydigt med en dödsdom att säga emot Kamrat Koba, så utgör han nog ett undantag. Pipan är ett instrument som underlättar kontemplation och eftertanke och lyhördhet i samtal - vilket väl i och för sig beror på att det är svårt att göra något annat medan man röker. Med pipan i munnen och näsan insupandes rökens arom, med fingrarna runt det varma piphuvudet eller upptagna med pipverktyget eller piptändaren, och med ögonen drömskt följande rökslingornas dans mot firmamentet, finns bara hörseln kvar för att överföra omvärlden till de egna tankarnas domäner.

Men man börjar knappast röka pipa för att det är kontemplativt. Den initiala lockelsen ligger på ett annat plan.

Själv inbillar jag mig att jag drogs till piprökningen som intellektuellt attribut - möjligen kan jag ha varit inspirerad av litterära figurer som kommissarie Maigrét, Gandalf och Snusmumriken.

Men förförelsen går nog djupare än så. Något prosaiskt, men inte desto mindre korrekt, och med en i sin lakonism lysande sammanfattning av själva problemet, skrev vällärde F. Jonatan på sin blogg härförleden: "Man borde inte, men fy så gôtt det är!"

Och som för att stärka intrycket av förförelse, illustrerades sentensen av en erotiskt vällustig bild av vackra pipor, lättjefullt utslängda över en disk bland dyra, handrullade cigarrer och mörkt jakarandafärgade pipställ.

Sir Walter Raleigh (1554?-1618) rökandes kritpipa.
Samtida träsnitt

I Anthony Burgess postumt utgivna roman om den elisabetanske dramatikern Christopher Marlowe (1564-1593), A Dead man in Deptford, finns en passage med erotiska undertoner där Sir Walter Raleigh talar sig varm för konsten att dricka tobak, och frågar Marlowe om han är beredd "to yield to the nymph". Nymfen Tobacco, menar han, drabbar först sin älskare med en oväntad, maskulin styrka, men blir sedan "gentler than love".

Christopher Marlowe (?). Okänd konstnär.

Marlowes debut blir också våldsam: i konvulsioner kraftiga som hästsparkar hostar och spyr han ut kroppens orenheter, och trots Raleighs uppmuntran kan han inte förmå sig att föra pipan till munnen för att åter kyssa nymfen och låta lungorna dricka röken. Men morgonen efter kan han inte leva henne förutan.

Piprökning som syndig förförelse blev också föremål för attacker redan i Marlowes och Raleighs samtid. Drottning Elisabeth var inte odelat förtjust när Raleigh introducerade konsten vid hovet, och hans fiender - som var legio - använde gärna hans svaghet mot honom. Det lär först ha varit genom att slå vad med drottningen om att han kunde tala om hur mycket röken från hans pipa vägde, som han fick möjlighet att röka inför majestätet. Drottningen, som alltid var intresserad av att klå såväl folk som hovmän på pengar, antog vadet, varpå Raleigh först vägde sin stoppade pipa på en känslig våg, rökte den i botten för att sedan väga den med askan kvar, varvid han förklarade att mellanskillnaden utgjorde rökens vikt.

Elisabeths efterträdare, Jakob I (James VI om man är skotte) var däremot mer svårflörtad: han formligen avskydde piprökning och beskrev den som en syndig, stinkande och smutsig last i flera pamfletter, varav en fått det talande namnet A Counter-Blaste to Tobacco. Förbjuda tobaken kunde han inte göra, däremot introducerade han ett universalknep genom att beslå den med hårda tullar, skatter och avgifter.

Att kungen lät fängsla Raleigh strax efter sitt trontillträde, för att låta avrätta honom femton år senare hade vad jag vet inget med dennes rökvanor att göra. Men möjligen var det en reaktion på majestätets ogina politik som föranledde Thomas Weelkes (1576 - 1623) att komponera ett musikaliskt ode till Trinidads förföriska sötma:

Come sirrah Jacke, hoe
Fill some tobacco, Bring a wire and some Fire
Hast, hast away, quick I say, do not stay, shun delay,
For I dranke none good today:

I sweare that this tobacco it's perfect Trinidado;
By the very very mass; never, never, never was
better gere than is here, by the roode, for the bloud,
It is very very good, 'tis very good.

Fill the pipe once more,
My brains daunce Trenchmore, it is heady, I am giddy
My head and braines, back and raines, Ioints and vaines, from all pains
It doth well purge and make cleane.

Then those that doe Condemne it, or such as not commend it,
Never were so wise to learne, good Tobacco to discerne:
Let them go, pluck a crow, and not know as I do
The sweet of Trinidado - Trinidado.

Den söta, renande röken från Trinidad - lockelsen finns där, den erotiska förförelsen och det kontemplativa ruset när nikotinet gör sin verkan. Det är vackert - och högst olämpligt.

Inspelningen av Come sirrah Jacke, hoe! är gjord av The Baltimore Consort & The Merry Companions och är hämtad från The Art of the Bawdy Song, en lysande samling oanständiga engelska visor från 1600- och 1700-talen.