Efter ett år i England känns det vemodigt att resa hem - inte bara för att vi måste skiljas från goda vänner som vi inte vet när vi kommer kunna se igen, utan för att jag av någon anledning lärt mig älska det här konstiga, bakvända, helt igenom opraktiska landet. Trots förfärlig tabloidjournalistik, trots dragiga hus, trots höga hyror och gasräkningar. Trots maten: det är väl knappast en slump att det var i England HP-såsen uppfanns - något måste man ju ha som ger åtminstone en liten smakupplevelse. (Och om sanningen ska fram så är köttkorvarna inte så dumma: bangers & mash med stekta äppleskivor blandade med lök och tomater, nedsköljda med väl kyld, riktigt mörk bitter är faktiskt en hit. Men HP-såsen är ett måste!)
Trots de bisarra britterna och deras sedvänjor - man förlåter dem gärna allt när kassörskan på Sainsbury's mödosamt packar ens kasse och vänligt frågar: "Was there anything else My Dear?", likt en viktoriansk nanny.
Så, nu säger jag 'Farewell to Albion's Heathery Hills' (även om vi i och för sig har bott i The Fenlands, som är ett utdikat träsk plattare än slätten mellan Malmö och Eslöv):
Soft on the gale thy murmur dies;
I hear thy solemn evening bell,
Thy spires yet glad my aching eyes.
Though frequent falls the dazzling tear,
I scorn to shrink from fate's decree;
And think not, cruel maid, that e'er
I'd heave another sigh for thee.
In vain through shades of frowning night,
Mine eyes thy rocky coast explore;
Deep sinks the fiery orb of light,
I view thy beacons now no more.
Rise, billows, rise! Blow hollow winds!
Nor night, nor streams, nor death I fear,
Unfriended, bear me hence to find
That peace which fate denies me here.
(Anonymus)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar