Till flydda tider med den gamla överhetskyrkan

Svenska kyrkan vill inte kompromissa om vigselrätten, skriver SvD i en uppföljning av RFSUs debattartikel om att avskaffa kyrkornas vigselrätt. Det är rätt avslöjande för den som undrar över den officiella Svenska kyrkans självsyn:

"– Alternativet med en först en civilrättslig registrering och sedan en religiös ceremoni är inte aktuellt för oss. Vi vill ha kvar vigselrätten, säger Ann-Cathrin Jarl, ärkebiskopens kaplan."

I klartext vill man alltså behålla en gammal priviligierad ställning som statens ämbetsverk för religiösa ceremonier, även i en tid då de flesta som gifter sig ger - bokstavligt talat - fullkomligt fan i Gud. Det verkar onekligen en smula misstänkt.

Camilla Grepe skriver i en bloggpost om Svenska kyrkan och vigselrätten att "...när en vigsel i kyrkan av allt fler motiveras enbart med lokalens tjusighet, parad med önskemål om ett nedtonat prat om Gud, har kyrkan anledning att dra öronen åt sig." Det har hon helt rätt i (även om hon som avkristnad humanist troligen inte skulle hålla med mig om varför):

Kyrkan har all anledning att dra öronen åt sig när hennes roll att sprida evangelium och förvalta sakramenten reduceras i takt med att hon själv förvandlas till en i grunden sekulär ceremonimästare som ska ge ett ulletrulsigt och romantiskt skimmer till livets skiften. Att hon i det läget vacklar och genom sina talesmän desperat famlar efter att behålla vigselrätten visar bara exakt hur djupt den officiella Svenska kyrkan fallit. Camilla Grepe är nog något på spåren när hon anar en rädsla hos kyrkans företrädare för att människor ska "se sig om efter alternativ" i den stund som det som återstår av den kyrkliga vigseln är "välsignelsen och tron på den apostoliska trosbekännelsen". Den officiella Svenska kyrkan försöker försvara sina positioner genom att sälja sin själ. Som strategi betraktat torde det vara dödfött.

Men det finns också en underliggande agenda som går de sekulariserade förbi. Genom att bibehålla vigselrätten förbinder sig kyrkan att följa staten när det gäller definitionen av äktenskapet, och hon förbinder sig därmed också att inom en snar framtid göra vigseln "könsneutral".

Tas vigselrätten bort i det läget, förlorar Svenska kyrkans ledning också ett maktinstrument varmed ämbetsbärarna i de egna leden kan tvingas till underkastelse - i synnerhet de som i pejorativa ordalag vanligen betraktas som gammalkyrkliga svartrockar och högkyrkliga mörkermän och som inte nödvändigtvis delar den nuvarande överhetskyrkans syn på äktenskapet som en mänsklig rättighet.

För övrigt anser jag - vilket jag skrivit om i posten Om äktenskapet och den gordiska knuten - att det civilrättsliga äktenskapet bör förstöras.

Om översättningar och surrealism

Google har tydligen en tjänst som snabböversätter webbsidor. Resultatet är rätt surrealistiskt. Direkt pinsamt är att mina egna texter framstår som så mycket bättre på direktöversatt engelska: om jag tar bort skiljetecknen och gör nya radbrytningar här och var blir det näranog poesi:

1. If fiddling with the wrong key issues
I once ended up in discussion with a man
who thought that it would boycott
Amnesty International

I denna korta dikt från min politiska period sker ett tydligt brott - organisationens namn blir en kontrapunkt, eller en besvärjelse som frammanar den grå realiteten ur det poetiska språket.

2. If that almost make a turkey
Yesterday I was
and his wife and saw

Ytterligare en kort dikt från min sena, nominalistiska period (mellan klockan halv sju och sju i morse). Huruvida jag såg, eller om det sista ordet ska tolkas bokstavligt som en såg med tänder är upp till betraktaren.

3. If language and pretensions
When I was in high school
in Pietersburg in the early 1990s
included Bruno K Öijer in the package
In black clothes
a package Gauloises as casually
tossed on the table
obviously the filter resolve
with black tobacco tar themselves before they lit them
and with a finger
or copies of the guillotine
While the poison appears in your pocket
it was ready to libraries Café for board depth and screws
in the old oil-cloth booklets

Uppenbarligen har jag gått i gymnasiet i Pietersburg och inte i Norrköping som jag själv trott (hur Google får Norrköping att bli Pietersburg förblir en gåta). Fast favoriten blir nog ett (något bearbetat) stycke ur min kommande diktcykel Out of the Exploding Sun:*

4. If Trinidads sweetness
With dreamy eyes following
highlighted development
and hollows dance against the firmament
there are only hearing remains
to transfer the outside world to its own tanks domains

* Ja, alltså, för att undvika missförstånd: om jag nånsin tänkt att ge ut en diksamling - villket jag alltså inte har - så skulle den antagligen heta något i den stilen.

The Visitor - om att se film förutsättningslöst

Tidigare i kväll var vi på förhandsvisning av The Visitor. Jag ska inte berätta vad den handlar om, eftersom en så stor del av min egen upplevelse berodde på att jag såg den helt förutsättningslöst. Jag hade inte hört talas om den tidigare och visste inget mer om den än att den skrivits och regisserats av Tom McCarthy - som tidigare gjort Station Agent.

Men The Visitor var klart sevärd. Lågmält berättad med bara några enstaka moraliska pekpinnar, och de som finns där är rätt subtila.

Kanske beror min uppskattning delvis på att jag så gott som omedelbart identifierade mig med Walter Vale, den tillknäppte akademikern som låtsas arbeta på en bok, och som håller skenet uppe i väntan på att en gång bli avslöjad.

Möjligen är historien inte helt sannolik. Jag har svårt att tro att någon man i Walter Vales situation skulle våga handla som han gör. Men eftersom filmen till stor del handlar om att komma över sina rädslor och om att göra oväntade stordåd i det lilla, önskar jag att den hade varit just lik sanning.

Uppdatering 26/9:
Jag är inte ensam om att ha uppskattat filmen: den som inte vill se den förutsättningslöst kan läsa Jan Lumholdts recension i SvD: The Visitor - finstämt besök i livet

Om kärleken till det rätta våldet

Peter Englund skriver om vänsterns ökenvandring efter Göteborgskravallerna 2001:

"Vissa delar av vänstern kan bara inte släppa sin olyckliga och nostalgiska kärlek till våldet - vilket inte bara manifesteras i radikalt krossande av glas, utan även i sådana saker som abstrust svärmande för olika avdöda terrorister, som Amaltheamannen, eller Ulrike Meinhof ."

Jag har skrivit det förr: det finns inga rättfärdiga krig, inget rättfärdigt våld. Däremot kan det uppkomma situationer då våldet är det minst dåliga alternativet. Men revolutionsromantikers vandalism har inte sitt urspring i en sådan situation. Inte heller kan det vara särskilt produktivt att försvara våldsverkare i tron att de stöder en Stor Sak.

Om att syssla med fel viktiga frågor

En gång hamnade jag i diskussion med en man som tyckte att man skulle bojkotta Amnesty International. Tanken var att Amnesty inte levde upp till sin princip att stödja politiska fångar av vilken färg de vara må, eftersom de inte hade gett sitt stöd åt Rudolf Hess eller krävt hans frigivning från Spandau medan han ännu var i livet.

Nu var väl detta mest menat som ett skämt - mannen i fråga var juridikstuderande och visste mycket väl att det förelåg en viss, om inte annat just juridisk skillnad mellan vad man kan beteckna som politiska fångar och krigsförbrytare.

Dåförtiden menade jag nog också att Amnesty var en organisation värd allt stöd.

Men när jag idag läser artikeln om att Amnesty - i sin kampanj mot våld mot kvinnor - pekar på det problematiska med att våldtäktsmän går fria, så börjar jag undra om inte något har gått allvarligt snett. I min enfald hade jag trott att Amnesty - som namnet antyder - syftade till att få ut folk ur fängelse, inte att sy in dem.

Missförstå mig rätt: det är angeläget att bekämpa våld i alla dess former, mot kvinnor likaväl som mot män. Men detta är inte Amnestys uppgift. Amnesty ska stödja politiska fångar. Punkt.

Hela organisationens trovärdighet bygger på just detta: Vi tar inte politisk ställning, men kämpar för det fria ordet. Börjar man sväva ut och engagera sig för andra behjärtansvärda saker kommer man ofelbart också att tappa fokus. Än allvarligare är att just denna sak, engagemanget mot våldtäkter, präglas av en utmejslad ideologisk överbyggnad om "strukturellt våld". Hur viktig frågan än är, innebär det att Amnesty börjar glida i sina anspråk på att vara en organisation helt fri från politiska bindningar.

Genom att fokusera på "fel" viktiga frågor börjar Amnesty dessutom mer och mer likna den där proteströrelsen på Facebook som säger "Nej till allt dåligt":

"Istället för att gå med i hundra olika Facebook-grupper som tar ställning mot barnamord, våldtäkt, tortyr, växthuseffekten, övervakningssamhället, dåligt väder på nationella helgdagar, och så vidare, kan du nu i ett enda slag ta ställning mot ALLT SOM ÄR DÅLIGT."

Nu kan vi tydligen gå med i Amnesty också, och på så sätt dämpa vårt dåliga samvete. Risken är bara att vi samtidigt glömmer bort att skriva våra brev till makthavare och politiska fångar.

Om språk och pretentioner

När jag gick i gymnasiet i Norrköping i början av 1990-talet ingick Bruno K Öijer i paketet. I svarta kläder, ett paket Gauloises* som man nonchalant slängde på bordet - självfallet de filterlösa, med svart tobak som tjärade sig innan man tänt dem - och med ett tummat exemplar av Giljotin eller Medan giftet verkar i fickan var man redo att äntra bibliotekscaféet för djupa diskussioner och plitande i gamla vaxdukshäften.

Bruno K Öijer gav den egna personen en air av bottenlöst djup. Det kunde funka med Kafka också - även om Akademibokhandelns t-skjortor, de där med devisen "Kafka hade inte heller så roligt" nog allmänt ansågs en aning grunda och kommersiella. Men i själva verket var det bara frågan om yttre språkbruk, gester och pretentioner. Poesin och litteraturen älskades för att den gav identitet - inte för sin egen skull.

Jag blir påmind om min gymnasietid när jag idag läser Ricki Neumans intervju i SvD. Djupet jag såg då slår mig idag som hygglig poesi, men inte så mycket mer. Bruno K Öijer hade inte varit den han varit om det inte varit för hans image och sceniska manér.

Ivar Lo-Johansson lär en gång ha sagt att han inte använde sig av semikolon, eftersom det var att försöka klä språket i frack. Jag håller inte med; semikolon kan ge nyanser i språket och skapar korta, effektiva pauser i läsningen. Samtidigt binder de meningarna samman bättre än punkter. Punkter är definitiva slut. De riskerar att stolpa upp det man vill ha sagt som vore det frågan om ett telegram, där stilen helt får ge vika för innehållet.

Men idén om semikolon som språklig snobbighet lever tydligen kvar. I intervjun i SvD utbrister Bruno K Öijer: "semikolon är pretentiösa och onödiga, och ropar 'se vad jag kan'"

Och det ska komma från rätt ställe. Den som säger att "En bra dikt ska göra ont" om sin egen konst, reser rätt höga anspråk på att vara ett lidande geni. Att det i fallet Öijer säkert också är sant, och att han någonstans faktiskt är äkta, gör det hela bara än mer pretentiöst.

*Detta var innan jag insåg att pipan var det ultimata intellektuella attributet.

Dr M om kreationism och oseriös journalistik

En nygammal bloggbekantskap, Magnus, eller Dr M, har tydligen haft den goda smaken att flytta till Cambridge. Han är bara att gratulera.

Samtidigt måste jag erkänna att det känns en smula oroande att en fysiker skriver så fruktat bra - vad blir det över åt oss humanister om vi - som inte begriper ett jota av fysiken - inte ens kan få ha språkbehandlingen och stilistiken ifred? Doktorns rapporter från lärdomsstaden och beskrivningar av de i grunden rätt trivsamma kulturkrockar som uppstår i det bakvända landet är extremt träffsäkra.

Nu har han också skrivit om det problematiska i vissa svenska högerskribenters olyckliga kärlek till republikanernas vicepresidentkandidat Sarah Palin - det vill säga att de inte förmår se problemet med hennes syn på kreationismen:

"Det handlar inte om att "evolutionsteorin inte får ifrågasättas". Vetenskap bygger på ständigt ifrågasättande, ja; ett rimligt och kritiskt ifrågasättande på saklig, empirisk grund. Men kreationism och ID är inte vetenskapligt ifrågasättande, lika lite som det är ett rimligt ifrågasättande av vetenskapligt etablerad kunskap att hävda att månen är en grön ost. Ingen skulle hävda att ett framställande av hypotesen att månen är en grön ost för vare sig vetenskap eller skolundervisning framåt."

Exemplet med den gröna osten kanske kan betraktas som drastiskt, men att som politisk skribent inte se det problematiska i att intelligent design ska kunna föras fram som likvärdigt alternativ till evolutionsbiologin i skolorna är allvarligt. Inte minst borgerliga skribenter borde kunna se att begreppet Intelligent Design är ett försök att göra vetenskap, inte av religion - vilket hade varit illa nog - utan av en politisk ideologi med religiösa förtecken. Att detta medför problem för forskningen är givet, men det borde också vara ett problem för den religion som utnyttjas i politiska syften. Den kritik mot begreppet som Stig Olsson fört fram utifrån ett såväl vetenskapligt som katolskt perspektiv i Signum är definitivt värt att ta på allvar.

Dr M skriver också väl om hur Oseriös journalistik orsakar jordens undergång - med anledning av kvaliteten på rapporteringen från "det största vetenskapliga experiment mänskligheten byggt" - Large Hadron Collider (LHC, som alltså inte har med vare sig med Linköping eller hockey att göra) i Schweiz.

Och kvaliteten på det exempel som ges är verkligen bedrövligt. Dessvärre måste jag nog, som före detta murvel erkänna att man faktiskt inte kan "förvänta sig någon form av grundläggande journalistisk hederlighet" av en kvällstidning - vi kan knappast förvänta det ens av journalistik som ger sig själv vitsord om att vara seriös. Storyn om de galna vetenskapsmännen som sitter i sitt underjordiska laboratorium och orsakar världens kollaps är nog alltför frestande för att man ska låta bli att referera den.

George Orwell i bloggosfären

Jean Seaton, professor i mediahistoria vid Westminster University, och ordförande i den kommitté som delar ut litteraturpriset Orwell Prize, har börjat lägga ut George Orwells dagboksanteckningar dag för dag, med början från augusti 1938.

Det historiska värdet av anteckningarna kan ju diskuteras: snarast utgör de råmaterial till Orwells färdiga texter. Ofta är de svårtydda som personliga anteckningar brukar kunna vara, ibland består de bara av vädernoteringar. Samtidigt är de otvivelaktligen tidsdokument, skrivna i stunden för exakt sjuttio år sedan, en tid då den politiska extremismen firade triumfer. Om inte annat visar de ögonblicksbilder från det spanska inbördeskrigets slutfas - om än inte längre sedda från nära håll som i Homage to Catalonia - och från upptakten till det andra världskriget.

Samtidigt, i den nionde kretsen...

Om krig och retorik

Ytterligare ett stycke moralhöjande militärretorik:* den här gången autentiskt - vad jag vet.

I klippet ovan gestaltar Kenneth Branagh hur överste Tim Collins - vid ett Nordirländskt regemente - tilltalade sina underordnade omedelbart före invasionen av Irak i mars 2003.

Och det är god retorik. För de soldater som lyssnar ska det inte råda någon tvekan om att kriget är rättfärdigt, och att de inte är där som erövrare, utan för att befria landet:

"We will not fly our flags in their country ... Iraq is steeped in history. It is the site of the Garden of Eden, of the Great Flood and the birthplace of Abraham. Tread lightly there."

I Tim Collins tal råder heller ingen tvekan om krigets utgång, men att varje soldat under hans befäl måste göra sitt yttersta för att föra det dithän. Faran för livet är reell, och fienden ska respekteras, både som motståndare och som människa:

"...I expect you to rock their world. Wipe them out if that is what they choose. But if you are ferocious in battle remember to be magnanimous in victory ... If there are casualties of war then remember that when they woke up and got dressed in the morning they did not plan to die this day. Allow them dignity in death. Bury them properly and mark their graves"

Nu tror jag inte på rättfärdiga krig; möjligen tror jag att krig i vissa lägen kan vara det minst dåliga alternativet. Låt oss också bortse från att just Irakkrigets motiv och legitimitet kan och ska ifrågasättas. Men om krig nu måste föras, så skulle jag föredra att det förs av militärer som har förmågan att reflektera över krigets etiska komplexitet, så som Tim Collins tycks göra:

"It is a big step to take another human life. It is not to be done lightly. I know of men who have taken life needlessly in other conflicts, I can assure you they live with the Mark of Cain upon them."

Men jag kan inte låta bli att slås av det bisarra i uppgiften att döda en annan människa, samtidigt som man ska visa henne respekt. Det påminner mig alltför mycket om Albert Pierrepoints ord i hans självbiografi Executioner: Pierrepoint:

"A condemned prisoner is entrusted to me, after decisions have been made which I cannot alter. He is a man, she is a woman who, the church says, still merits some mercy. The supreme mercy I can extend to them is to give them and sustain in them their dignity in dying and in death. The gentleness must remain."

Gradskillnaden mellan soldaten och bödeln är i det här fallet kanske inte så stort.

Uppdatering: nedan en intervju med Tim Collins från den 16 maj i år:

*Med anledning vad jag skrev i posten Om att nästan göra en kalkon

Gellerfelt och SvD:s förlorade heder

Mats Gellerfelt visar idag att han är en av de skribenter som gör det mödan värt att fortsätta läsa SvD.

Tråkigt nog för tidningen gör han det genom att i en recension visa hur djupt bottenappet var, när redaktionen lyfte upp romanen Ers Majestäts olycklige Kurt av Lena Ebervall och Per E Samuelsson på nyhetsplats - en roman som till råga på allt verkar vara undermålig också som litterär text.

Recensionens inledning skulle kunna gå till presshistorien genom sitt sätt att kritisera nyhetsredaktionens tilltag utan att säga det högt.

"Det kunde man ju hoppa upp och sätta sig på, att advokatparet Lena Ebervalls och Per E Samuelsons dokumentärroman Hans majestäts olycklige Kurt, om den så kallade Haijbyaffären, skulle få en mycket stor uppmärksamhet i medierna långt innan boken kommit ut: vårt behov av snusk och slask och slisk tycks vara omättligt."

Och redaktörerna har bara att slicka i sig.