Om Sven Hedin som pojkbokshjälte

Tom Olsson skriver i torsdagens understreckare i SvD om Upptäckts­resor vid sekelskiftet­ tolkade som pojkdrömmar.

Sven Hedins resor tillsammans med män som "'gemensamt skådat döden i vitögat'" beskrivs i termer av litterära berättelser och med litterära referenser. De män som deltog i vetenskapliga expeditioner för att kartlägga de sista vita fläckarna på kartan nådde genom sina erfarenheter "en särskild gemenskap i dödens närhet. De var ett känslomässigt brödraskap, ett band of brothers."

Denna litterära anspelning på, och parallell till vapenbrödraskapet för tankarna också till skyttegravarna - "Ömt och moderligt pysslade soldaterna om varandra, högtidligt och tårögt beredde de en kamrat för döden" - och till "de äventyrslystna män som sökte sig till kolonierna [...] Joseph Conrad, som hade en del att säga om det koloniala livets erfarenheter, har i en essä om kolonialism och geografi tolkat den koloniala äventyrslusten som resultatet av pojkens drömmar om att gå in i och ge sig hän åt det okända."

"I pojkäventyret förenades upptäckts­resandena, de koloniala äventyrarna och soldaterna. I ett brödraskap fick de kontakt med pojken i sig och upplevde märkvär­diga äventyr och samlade på besynnerliga och fantasieggande föremål. De hade sökt sig bort från den hotande feminiseringen av kulturen och det sociala och politiska livets­ omständliga, tidsödande och besvärliga förhandlingar och kompromisser. I kamp mot naturkrafterna kunde de hänge ge sig åt kompromisslös dådkraft och satsa allt på ett kort."

Olsson hinner visserligen bara skrapa på ytan i sin korta essä - en stor del av texten går åt till att berätta om Sven Hedins triumfatoriska hemkomst 1935 - men instinktivt tror jag att han har en viss poäng. Jag är kanske inte helt övertygad om det genusteoretiska anslaget - som för övrigt känns en aning påklistrat, ungefär som den ofta irrelevanta marxistiska teoribyggnaden i gamla DDR-avhandlingar. Men jag köper ändå grundresonemanget, eftersom min egen fascination för tiden och för upptäcktsresorna, som jag tidigare skrivit om i "ingenjör Andree och hjältemodets retorik", är så uppenbart präglad av pojkboksromantik och hämmad äventyrslusta - helt i trots mot den hårda, smutsiga verkligheten, där allt tecknas i otydliga, tröstlösa gråtoner.

Det står ett romantiskt skimmer också över vapenbrödraskapet som klyver min själ och lägger ett dämpande filter även över Flanderns gyttja, så fylld av död. Fortfarande kan jag rysa över Shakespeares ord:

We few, we happy few, we band of brothers;
For he to-day that sheds his blood with me
Shall be my brother; be he ne'er so vile,
This day shall gentle his condition;
And gentlemen in England now-a-bed
Shall think themselves accurs'd they were not here,
And hold their manhoods cheap whiles any speaks
That fought with us upon Saint Crispin's day.

Detta trots att jag med förnuftet vet att verklighetens Henrik V var en rå krigsherre som inte sparade andras liv i onödan och som i motsats till Shakespeares Hal knappast led av samvetskval över de lidanden som hans anspråk på Frankrikes tron och hans krigsföretag förde med sig.