Det har väl knappast undgått någon att friherre - i ordets samtliga bemärkelser - Povel Ramel har gått ur tiden. Det borde kanske inte vara ledsamt när en gammal människa dör, men Povel var verkligen så unik att jag trots allt fäller en tår och höjer ett glas till hans minne.
Att personer ger upphov till substantiv är inte helt ovanligt, men personrelaterade verb är desto mer sällsynta. Min far har berättat hur han och hans syskon och vänner brukade samlas i hemmet i Saltsjö-Dufnäs på 50-talet för att "Povla" - vid radion eller farfars gamla stenkakespelare.
Det fanns äkta magi i tonerna och i orden, magi som höll när jag som liten fick höra samma gamla stenkakor, och som fortfarande håller. Karl'n var verkligen infernaliskt rolig, och vi lär inte se hans like igen, någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar