Lyss! vi ha sport
om spjutbärardaners
folkdrottars dåd
i forntidsdagar
hört om de högbornes
herrliga bragder
Även om jag ännu inte läst Beowulfkvädet, har det indirekt påverkat min fantasi sedan jag första gången hörde talas om det. Det bör, föga otippat, ha varit ungefär samtidigt som jag fastnade för Tolkien i tio-tolvårsåldern, eller kanske snarare när jag läste Humphrey Carpenters biografi, där Beowulf framträder som en av Tolkiens inspirationskällor - litterärt, men också för hans motivvärld av drakar, troll och hjältedåd.
Tolkien, som själv författat en inflytelserik studie om Beowulf, skrev också en fornengelsk parafras på de inledande stroferna av kvädet, som en hyllning till sina vänner:
"Hwœt! we Inclinga, cerdagum searopancolra snyttrugehierdon."
Han likställde utan omsvep de intellektuella segrarna i diskussionsklubben The Inklings med Beowulfs vapenlösa seger över trollet Grendel. Det är självmedvetet skrivet i sann glädje över lärdomen, men vittnar också om en boksynt persons barnsliga längtan efter verkliga stordåd - en längtan som också jag kan känna igen mig i:
"Lo! we have heard in old days of the wisdom of the cunning minded Inklings; how those wise ones sat together in their deliberations, skilfully reciting learning and song-craft, earnestly meditating."
Idag hittade jag Beowulfkvädet i Björn Collinders svenska översättning på ett antikvariat. Jag har fingrat på den tidigare: man stöter på den rätt ofta - en snygg, enkel utgåva från 1954, försedd med linoleumsnitt av Per Engström, utformade som figurer på gotländska bildstenar eller som guldgubbar. Som alla välsorterade antikvariatshandlare vet också den jag brukar gå till alltför väl vad han säljer, och priset blir därefter. Det kan knappast kallas ett fynd.
Men när jag kom hem och öppnade boken blev jag plötsligt påmind om en krönika jag skrev för en mellansvensk landsortstidning för flera år sedan, där jag berättade om min kärlek till gamla antikvariska böcker. Som ungdomssynd torde den vara preskriberad vid det här laget:
"En bok ska ha rondör: den ska kunna berätta en historia utöver den som står att finna i själva texten, i dedikationer, marginalanteckningar och exlibris."
I mitt exemplar av Beowulf fanns dessvärre inget exlibris, ingen namnteckning som kunde skvallra om vem som ägt boken före mig. Troligen har den stått i bokhyllan hos en rökare, och den har säkert stått i ett lager en tid, eftersom den luktar en aning av fukt.
Men vem som än ägt den, har denna person pressat inte mindre än tre fyrklövrar mellan dess blad. Jag undrar varför - är det av botaniskt intresse, eller utslag av någon vag föreställning om fyrklövrar som lyckobringande? Och varför just i Beowulf?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar