Biblioteket utvidgas

Allegori med vädersolsfenomenet över Stockholm 1535, kopparstick av Jacob Matham, Haarlem c. 1599

Det var stor bokrea igår - Kungl. Vitterhetsakademien och Riksantikvarieämbetet sålde ut delar av sina boklager inför flytt till Gotland. I obegränsat antal kunde den lärdomstörstande plocka på sig böcker i skilda ämnen - i entren delades plastkassar ut, som sedan kunde fyllas till priset av femtio kronor per kasse. Köerna blev snabbt långa.

I trängseln såg jag flera antikvariatshandlare som arbetade likt hamstrar, ivriga att fylla ut sina bestånd. Det är inte utan att jag undrar till vilken nytta: på det hela taget måste gårdagens händelse ha inneburit, om inte en dumpning av priserna, så åtminstone en kraftig minskad efterfrågan på vissa titlar i Stockholmsområdet.

Nu hade titlarna i och för sig rätt begränsad läsekrets: heliga Birgittas uppenbarelser i vetenskapliga latinska utgåvor, och delar av Axel Oxentstiernas skrifter och brevväxling i häftade, oskurna volymer borde bara tilltala entusiastiska dårar eller bokhylleskrytare med stående nota hos bokbindaren. Men söker man dessa böcker på antikvariat kan de betinga en god slant

Själv inskränkte jag mig till fem volymer av rikskanslerns brevväxling: hans egna brev mellan åren 1606-1630, och "Brev från andlige och lärde" som jag använder i min avhandling.

Men jag hittade också en riktig pärla: konstvetaren Kjell Boströms 1958 postumt utgivna undersökning av ett holländskt kopparstick från 1500-talets sista år, med en gåtfull allegori över vädersolsfenomenet över Stockholm 1535 - det som Olaus Petri lät avmåla på Vädersolstavlan.

Vädersolstavlan - den tavla vi kan beskåda idag är en kopia från 1636.

Boström visar hur Mathams kopparstick troligen beställts av en landsflyktig svensk anhängare till kung Sigismund, och hur vädersolsfenomenet 64 år tidigare tolkas som ett förebud om hur kungens fiender ska drabbas av Guds straff. Likt Visheten i Ordspråksbokens åttonde kapitel, står den sedan länge döde Olaus Petri i stadens port och varnar de nederländska furstarna för att sluta förbund med den svenske usurpatorn, hertig Karl.

Alla slutsatser i texten är kanske inte alldeles välgrundade, men det är trist att Boströms undersökning inte uppmärksammades mer i svensk idé- och kulturhistorisk forskning på sin tid.

Den visar fortfarande på en fascinerande, religiös och filosofisk tankevärld som skiljer sig från vår, och den visar, om än outtalat, på hur svenska lärde under 1500- och 1600-talen rörde sig i en intellektuell miljö med vida gränser - bokstavligen, då de var tvungna att söka sig utomlands för att överhuvudtaget få någon högre bildning, men också andligen. Under det latinska språkets skydd kunde diskussioner föras relativt fritt, mer eller mindre oberoende av de tvingande konfessionella hänsyn som annars togs inom den framväxande enhetsstatens ram.

Kopparstickets beställare - som Boström med viss tvekan försöker identifiera som Sylvester Johannis Phrygius, latinpoet, präst och blivande superintendent i Göteborg - har troligtvis studerat i såväl Tyskland som Nederländerna. Han har sett den konfessionella inskränktheten vid de strikt lutherska högskolorna, men också den något mer öppna miljön i de nederländska städerna.

Själv troligtvis lutheran har han beställt ett kopparstick av en katolsk konsthantverkare, ett kopparstick, vars budskap om lojalitet mot en katolsk kung var riktat till huvudsakligen reformerta holländare. 1500- och 1600-talens konfessionella gränser var aldrig så absoluta som historieskrivningen fått oss att tro.