En utmärkt idé - med reservation

Även om de teoretiska kraven ska sänkas för gymnasister med praktisk inriktning, ska tydligen historieämnet bli obligatoriskt kärnämne i hela gymnasieskolan, rapporterar SvD och DN.

Utbildningsminister Jan Björklund har enligt SvD reagerat på att historieämnet i svensk utbildningspolitik under efterkrigstiden har behandlats "som något katten har släpat in. I läroplan efter läroplan har ämnet bara krympt. Det är inte acceptabelt."

Björklund fortsätter alltså sin kamp för historieämnet i skolan som jag tidigare skrivit om i posten Om skolpolitik och bildning, men nu på gymnasienivå.

Till och med oppositionen tycks hålla med om att uppgraderingen av historieämnet är en bra idé: Vänsterpartiets Rossana Dinamarca säger till SvD att "Det är väldigt, väldigt viktigt att man känner till sin historia. Det här är också viktigt för att skolan ska kunna uppfylla sitt uppdrag att eleverna ska bli aktiva samhällsmedborgare".

Som historiker borde jag ju vara glad - men jag har ändå vissa reservationer. Att ämnet blir obligatoriskt beghöver ju inte betyda att det får särskilt många fler timmar. Och om timantalet utvidgas, varifrån ska då de tas?

Jag vet ju vilket ämne jag själv skulle vilja dra ner på. Samhällskunskapen har tagit, och tar fortfarande oproportionerligt stor plats i schemat och borde i stället jämkas tätare samman med historieämnet för att på så sätt kunna ge fördjupande perspektiv på förståelsen av den moderna världen.

Men historieämnet kan genom sin perspektivförskjutning också tillföra något annat än den enkla, nutidstillvända applicering som Rossana Dinamarca efterlyser. Historien ska också läsas för sin egen skull, och visa på att det förflutna inte ska ses som prototypen för det moderna samhället. Vi måste komma ihåg att det förflutna också var annorlunda.