När jag läser mina inlägg om modern arkitektur - nu senast om biblioteksbygget i Stockholm, inser jag att jag lätt tappar alla koncepter. Så farligt är det väl ändå inte?
Nej, kanske inte - men jag tycker verkligen att modern arkitektur bara är så ful.
Visst, klassisk funkis kan jag tåla i mindre mängder, men den rådande postfunktionalismen, som kännetecknas av att vara varken vacker eller funktionell, är outhärdlig.
Det hela späs på av mina fördomar mot arkitekter: de tycks ha två lägen - antingen groteska fyrkantiga betongklossar, eller spektakulära revolutionerande konstruktioner i titan och glas.
Moderna arkitekter tycks se sig som konstnärer, där byggnadernas spektakulära värden prioriteras. Men så fort de ska användas, så fort människor kommer in i bilden, så blir kompositionen liksom besudlad.
Och så är jag fast övertygad om att alla arkitekter själva bor i skånelängor, våningar på Östermalm eller utsålda prästgårdar, smakfyllt inredda med dyrbara antikviteter...
4 kommentarer:
Jag avskyr alla hus som är byggda efter 1920.
/Jennifer
Alla arkitekter som bygger betonghöghus borde tvingas bo i förorten i ett sådant, för det är inte roligt.
Inte konstigt att många av ungdomarna blir kriminella: de anara inte vilken livsdepression denna brutala fulhet orsakar.
Människan och naturen innehåller inga perfekta rektanglar och klossar, och ska därför inte heller behöva se sådana.
Jennifer - är du den Jennifer jag känner eller någon annan?
Om du är någon annan (som inte kommenterat tidigare) är du välkommen till biblioteket!
Jag är den du känner! Även om jag inte kommenterar så ofta har jag lånekort här och bläddrar ofta i luntorna!
Befinner mig dock i östasien, och websidan vill bara visa mig kommentarsidans knappar med japanska tecken, så jag vet faktiskt inte vart jag ska klicka för att slippa vara "anonym". Undertecknar därför med mitt namn istället.
kram
/Jennifer
Skicka en kommentar