Om äktenskapet och Pippi Långstrumps sommarlov

Jag vet att jag inte borde skriva det här inlägget. Debattnivån i frågan är så låg, och viljan att förstå motståndarsidan är minimal i båda läger, att hur jag än argumenterar kommer den ena sidan betrakta mig som en outhärdlig libertin utan principer, medan den andra bekvämt kommer stämpla mig som homofob. Men låt gå – debatten är så dum att jag inte kan låta bli.

Ett grundproblem för hela frågan om könsneutrala äktenskap är den stigmatisering det innebär att ha en sexuell läggning som inte fullt ut accepteras av samhället. Helt tror jag inte vi kommer att komma ifrån det här problemet. Det kommer alltid att finnas sociala gränser för vårt sexuella beteende även om de kan se olika ut i olika sammanhang. Det är heller inte lätt att komma ifrån stigmatiseringen i ett samhälle där den egna identiteten i så hög grad kopplas samman med de sexuella preferenserna; om jag som man exempelvis råkar föredra sexuella kontakter med andra män så är det inte bara en smärre detalj i mitt beteende, utan jag är de facto homosexuell/queer, likaväl som att jag är hetero/straight om jag föredrar att gå i säng med damer.

Jag tror inte den här identifikationen är nyttig för någon, men den är svår att komma tillrätta med eftersom den så att säga underbyggs från två håll – från det ”heteronormativa” samhället likaväl som från gayrörelsen. Jag tror heller inte att statligt sanktionerade könsneutrala äktenskap är rätt väg att gå – det kommer bara cementera uppfattningen om att ”homosexuella” är en liten, fast fixerad minoritet. ”Homoäktenskap” kommer bara bekräfta heteronormen.

Men om nu personer som föredrar sex med personer av samma kön vill gifta sig med den de älskar, ska de då inte få göra det?

Känslomässigt kan jag förstå argumentet. Det är roligare att vara två, och eftersom en man och en kvinna när de vill bilda familj har privilegiet att få sin relation sanktionerad av samhället, så borde det ju också gälla den som älskar någon av samma kön.

Problemet är bara att äktenskapet traditionellt sett inte är något privilegium. Det är en förpliktande institution – på många sätt en angenäm sådan, men likväl förpliktande.

De religiösa skälen kan vi nog lämna därhän. Jag är visserligen bekännande kristen av en allmänkyrklig tradition vilket färgar mina åsikter. Jag ser äktenskapet som sakramentalt – det uttrycker en vilja hos det yttersta varat. Det finns, menar de större samfunden inom öst- och västkyrkan – ortodoxa såväl som katoliker – en djupare mening i att människan är skapad till man och kvinna. Genom det monogama äktenskapet blir man och kvinna en enhet som på ett alldeles unikt sätt uttrycker Guds kärlek till sin skapelse, och som låter oss människor bli medskapare till nytt liv. Det strikt monogama äktenskapet mellan man och kvinna, ”till döden skiljer oss åt” är därför den enda sexuella relation som kyrkan fullt kan sanktionera: allt annat kan bara diskuteras inom ramen för själavården – och här krävs ett stort mått av lyhördhet från Kyrkans sida, och förståelse för att människor inte är mer än människor. Likafullt är skilsmässa och därpå följande omgifte i Kyrkans regi sådant som bara kan ske på nåder.

För den icketroende är detta givetvis rent snömos. Finns inte Gud, finns heller ingen moralisk mening bortom de etiska regler som sätts upp av den mänskliga gemenskapen. Men jag menar att mina ståndpunkter ändå kan begripas i en formellt ateistisk kontext.

Jag menar inte att biologin normerar. För att en ny människa ska bli till krävs visserligen ett möte mellan en man och en kvinna, men det innebär ju inte att det heterosexuella, monogama äktenskapet skulle uttrycka någon sorts naturlig, given norm. I ett post-darwinistiskt paradigm är det för övrigt helt meningslöst att hävda att ”heterosexualitet” på något sätt skulle vara ”naturligt”.

Däremot menar jag att biologin förpliktar. Om vi rent fysiskt är med om att sätta barn till världen är vi också moraliskt ansvariga för dessa barn intill den dag de kan klara sig själva – och det innebär inte bara att föda och klä dem och ge dem kärlek. Eftersom människan är ett zoon politikon, en samhällsvarelse, är vi också ansvariga för att ge vår avkomma ett socialt sammanhang – inte bara i nuet, utan satt i relation till våra förfäder och våra kommande generationer.

Detta kan givetvis lösas på annat sätt, och jag kan mycket väl tänka mig andra former av familjebildningar med korsvisa adoptioner. Socialt kan det säkert fungera lika bra – eller lika dåligt – som det strängt monogama, livslånga äktenskapet mellan man och kvinna. Men äktenskapet, med strikt disciplin och gemensam vilja att bevara den sexuella troheten intill döden är den enda relation som till fullo reglerar denna biologiska förpliktelse.

Resonemanget kan tyckas gammaldags, och det är det också. Människor har i alla tider, och kommer alltid att fortsätta ha sex och få barn utan att vara formellt gifta. Samhället störtar inte samman för det. Det traditionella äktenskapets allvarliga uttryck för gemensamma och ömsesidiga förpliktelser gentemot varandra, gentemot föräldragenerationerna, barnen och samhället passar inte in i en värld där individens frihet och egna val anses utgöra grunden för all sann lycka.

Men därigenom har äktenskapet som samhällsinstitution också förlorat sin mening. Det uttrycker inte längre några formella förpliktelser, utan är bara ett kontrakt mellan två individer där de lovar varandra sexuell trohet ”tills livet skiljer oss åt”. Med könsneutrala äktenskap tas också den sista biten bort från den gammaldags missuppfattningen att familjebildning skulle ha något med biologi att göra – men då har man även tagit bort det enda som legitimerar statens fortsatta inblandning i frågan. Könsneutrala äktenskap kommer bara vara en institution som reglerar vem som har sex med vem – och det är något som staten i vår upplysta tid inte borde bry sig om, så länge det inte rör sig om sexuellt utnyttjande, tvång eller sex mellan en man och en kvinna som är för nära släkt med varandra.

Att äktenskapet/partnerskapet skulle medföra ett speciellt skydd för dem som ingår det, och som skulle motivera att det bibehålls är inte sant. Allt sådant som gäller adoption, arv och gemensam egendom och ekonomi, kan mycket väl regleras på individuell nivå. Varför ska en sexuell relation mellan två personer utgöra kriteriet för att de ska kunna prövas som adoptivföräldrar? Skulle inte ett barn likaväl kunna adopteras av ett syskonpar, eller av flera individer inom ett kollektiv? Vad säger att tre personer är sämre föräldrar än två eller en?

Kravet på könsneutrala äktenskap påminner därigenom om Pippi Långstrumps krav att få gå i skolan: hon behöver det egentligen inte, eftersom hon klarar sig bra ändå på sitt goda huvud, sin styrka och sin kappsäck med guldpengar. Men det är orättvist att hon inte får gå i skolan, eftersom hon då inte får sommarlov som de andra barnen får. Man kräver helt enkelt, i rättvisans namn, en reglering som inte behövs. Men det verkligt rättvisa och radikala vore väl att ta bort regleringen helt och hållet – att helt avskaffa de civilrättsliga äktenskapen och partnerskapen.

Sedan kan ju de som vill få fira sin tvåsamhet i någon lämplig ceremoni genom att gå till sitt tempel, sin kyrka eller sin fotbollsklubb och där genomgå föreskrivna ritualer. Om det samfund man tillhör av någon anledning inte vill ge sin välsignelse till just min relation får jag väl gå någon annanstans, eller hitta på mina egna ceremonier tillsammans med mina vänner. Svårare än så behöver det inte vara.

Uppdatering 30 mars:
Några av den senaste veckans inlägg i frågan från SvD:
Avliva inte begreppet äktenskap
Trygg samlevnad är viktigast
Äktenskap är mer än semantik

Fast det mest intressanta i just det här meningsutbytet är kanske hur Anders Svenssons argumentation bemöts i bloggosfären av sådana som inte håller med honom. Personligen tycker jag han överdriver farorna för yttrandefriheten i frågan, och hans uppfattning om äktenskapsbegreppet tycks något förenklad.

Men samtidigt är det knappast någon av de bloggkommentarer jag läst som faktiskt diskuterar hans argument. Han avfärdas omedelbart som en mindre vetande, svamlande, osammanhängande reaktionär och man försöker misskreditera den auktoritet han själv hävdar sig ha som jurist. Han får därmed rätt i ett stycke: det är hans motståndare som definierar diskursen och som bestämmer vad som får sägas inom debattens sociala rum.