måndag 30 juni 2008

Tid för sentiment

Fråga mig inte varför jag fallit så för den här scenen från Trettondagsafton. Varken Ben Kingsley eller Imelda Staunton är någon stor sångare, musiken är inte märkvärdig, men likväl. Möjligen är det den druckna sentimentaliteten hos sir Toby Belch - lysande gestaltad av Mel Smith - som smittat av sig.

söndag 29 juni 2008

En hälsning till Mr Mugabe

Det var längesedan det fanns någon legitimitet i Robert Mugabes anspråk på makten över Zimbabwe. Om nu bara övriga ledare inom AU också kunde upplysa honom.

torsdag 26 juni 2008

Om tacksamhet

Min allrakäraste gudsvägerska Miriam har kommit med en Tacksamhetsutmaning: att lista tio saker som jag är tacksam över. Ok, här är min lista:

1. Det första är hemligt än så länge
2. Min kloka, vackra, roliga och inte minst tålmodiga fru
3. Mina gamla föräldrar
4. Min egen förmåga att ha överseende med mina gamla föräldrars mänskliga fel och brister (om inte annat inger det hopp om att mina egna barn, när den tiden kommer, kan komma att ha överseende med mina egna fel, ty de är legio)
5. Syskonen, givetvis; vem hade man varit utan att ha blivit lagom förtryckt av tre äldre syskon under hela uppväxten? Och tack för alla piratlekar, drakjakter och maskerader därutöver...
6. Musiken, litteraturen, språket och fantasin
7. Att ha fått bo i Cambrigde
8. Brittisk humor
9. Miriam
10. Romarbrevet 8:38-39

onsdag 18 juni 2008

Om Saramago och Terry Pratchett

Nobelpristagaren José Saramagos senaste roman Dödens nycker höjs till skyarna på kultursidorna - och det säkert med rätta. Carl Otto Werkelid skriver i SvD:

"Det är inte bara så att Saramago undgått att lamslås av den prestationsneuros som så ofta drabbar Nobelpristagare – att han 2005, vid 83 års ålder, kunde ge ut en roman med ett sådant intrigmässigt fantasteri som i ”Dödens nycker” är helt enkelt en kreativitetens seger. Att han sedan, romanen igenom, håller en högt laddad stilnivå i de absurdistiska vindlingar handlingen tar, är inget annat än ett mästarprov."

Men ingenstans har jag sett några kommentarer om att Saramagos romanidé om döden som tar semester faktiskt redan har använts - av Terry Pratchett i Discworld-romanen Reaper Man.

Det vore kanske vanvördigt att påstå att Saramago stulit sin idé: det är väl högst troligt att han liksom Pratchett - som arbetar medvetet med pastisch och parodi - har snott idén från någon arketypisk källa. Men likheten i upplägget är ändå så pass slående att det hade kunnat förtjäna åtminstone en liten apropånotis. Måhända tenderar Pratchett att sorteras ut ur litteraturskribenternas medvetande som den dussinförfattare i fantasygenren han trots allt är, eller kan det vara så att han helt enkelt är okänd av kulturredaktionerna?

onsdag 11 juni 2008

Om magi och frågorna vi inte ställer

Magia incantatrix är en liten handskrift om trolldom och otillåten magi som förvaras i samlingarna på Linköpings stiftsbibliotek. Den är sammanställd av Ericus Johannis Prytz, som var kyrkoherde i Kuddby på Vikbolandet under första hälften av 1600-talet, och intresset för ämnet tycks ha funnits i familjen. Herr Eriks äldre bror, Claudius Prytz, hade under sin tid som hovpredikant hos hertig Johan varit inblandad i flera av 1610- och 1620-talens trolldomsprocesser i Östergötland.

Hertig Johan av Östergötland (1589-1618) räddes besvärjarna - bland annat lät han bränna en häxa i Söderköping, som anklagades för att ha förgjort hertigen och hans hustru Maria Elisabet.
Detta var före de stora häxprocesserna, men ambitionen att i de yttersta av tider bevara kyrkan och den kristna gemenskapen från Antikrists och Djävulens onda anslag hade under reformationen stadigt ökat oron för trollpackor och besvärjare. Magia incantatrix kan betraktas som en del av en strävan att komma tillrätta med trolldomen, som om den inte straffades av överheten ansågs kunna leda till att Guds vedergällning drabbade hela riket.

Handskriftens titel betyder ordagrannt 'besvärjelsemagi' och sätter fokus på var gränsen drogs mellan Magia Naturalis och det som sågs som ren och skär trolldom. För Prytz var inte trolldomens problem - som det generellt hade varit i medeltida lagstiftning - den skada som kunde åstakommas genom besvärjelser och förgörning, utan att den som brukade besvärjelser åkallade onda, demoniska makter. Trolldom, 'lövjeri' och 'signelse' kunde med andra ord likställas med avgudadyrkan och var att betrakta som brott mot det första budet. Naturlig magi, som i första hand rörde sig om lärda mäns kunskapssökande genom kontemplation över skapelsens inneboende samband, betraktade Prytz däremot som oskadlig och i någon mån lovvärd.

Den kategorisering som Prytz gör mellan trolldom och naturlig magi kan verka tydlig nog: om inte annat låg den till grund för hans bedömning om vad som skulle medföra livsstraff och vad som utan större problem skulle kunna läras ut vid akademierna. Men går vi till texten upptäcker vi att gränsen alls inte är glasklar:

"Är det trolldom", frågar sig Prytz, "att läka Järnet och icke såret där med skadan skedd är", och inleder därmed en diskussion om "vapensalva" - en behandlingsform inom medicinsk magi som byggde på föreställningar om dolda samband mellan ett vapen och den skada detta vapen tillfogat. Liknande föreställningar låg till grund för det så kallade bårprovet, där man hävdade att liket efter en mördad människa skulle börja blöda om det vidrördes av sin baneman.

Varifrån idén kom att behandla vapnet i stället för såret är osäkert, men en gissning är att den inte var så förfärligt gammal när Prytz skrev sin traktat. Den omtalas av Paracelsus under första hälften av 1500-talet, men det är också de första säkra beläggen. Det rör sig i vilket fall knappast om någon "folklig" magi som getts en fernissa av lärdom, utan bygger på ett intellektuellt resonemang i linje med tidens naturfilosofiska tänkande.

Philippus Aureolus Theophrastus Bombastus von Hohenheim, mer känd som Paracelsus (1493-1541): arg kritiker av den galeniska skolmedicinen och förespråkare för nya behandlingsformer - däribland vapensalvan - som fungerade minst lika dåligt.

Prytz var på det klara med att mycket i världen var oförklarligt, och att Gud allena hade den fulla kunskapen. Ändå kunde läkedom i de flesta fall förklaras genom naturens krafter - på samma sätt som man kunde betrakta solens och planeternas verkningar i jordiska ting. Men den kraft som överfördes från järnet till såret kunde inte förklaras lika enkelt.

"Skulle nu denna läkedom sann och naturlig vara", resonerade Prytz, "så måtte det ske av en hemlig och förborgad kraft mellan samma plåster och bloden uppå järnet". Även om de världsliga visa inte kunnat finna några vissa orsaker till dessa hemliga samband, så hade de dock ordnat dem i två huvudkategorier av sympatier och antipatier. Attraktionskraften mellan järn och magnetsten var ett tydligt exempel, men Prytz ger också andra som för eftervärlden kan tyckas märkliga, men som för en lärd i hans samtid tedde sig i stort sett lika självklara. Det var väl känt att en otämjd oxe blev from som ett lamm när den tjudrades vid ett fikonträd, liksom ett olivträd blev gott och fruktsamt om det planterades av en jungfru.

"Sammaledes är det en god sämja emellan ormen och räven, emellan karpen och svinet: men emellan vargen och människan; item ulven och fåret; lejonet och tuppen ... ormar och möss, örnar och drakar och många andra ting är ett stort hat och fiendskap. Om nu denna järns läkedom, icke sker igenom en sådan hemlig sympatiam så är samma läkedom intet naturlig, utan ett djävulens verk och en trolldomskonst."

För en modern betraktare skulle det vara lätt att raljera över Prytz sätt att resonera. Hela hans sätt att tänka och föreställa sig världen skiljer sig från vårt, och i sitt dilemma om vapensalva är ett uttryck för tillåten eller otillåten magi ställer han inte den fråga som vi betraktar som självklar: Fungerar det? Och vårt svar är lika självklart - nej, det fungerar inte. Prytz för i våra ögon ett meningslöst resonemang.

Men en fråga som vi hellre borde kontemplera över vid läsningen av Prytz text är just vilka samband i världen som vi i vår förment upplysta tid ser som självklara, men som framtidens människor kommer kunna raljera över som vidskepligt nonsens. Vilka frågor är det som vi inte ställer?

måndag 2 juni 2008

Om skolavslutningar och religiösa riter

Jag tänker inte gå in i debatten om skolavslutningar i kyrkan. Cordelia Edvardson har, på sitt suveräna sätt att se det väsentliga i vilka frågor hon än tar sig an, redan sagt det som behöver sägas i dagens kolumn i SvD. Hon förklarar där varför hon lät sina barn gå hos dominikanersystrarna:

"Jag gjorde det i den trygga förvissningen att nunnorna inte skulle göra några som helst försök att missionera. Detta var judiska barn, och det respekterade systrarna. Men de var också svenska barn som skulle växa upp i den västerländska kulturkretsen. För att till fullo kunna tillgodogöra sig denna kulturs uttryck inom konsten, arkitekturen, musiken och litteraturen måste de känna till den kristna tro som, på ett eller annat sätt, är en av vår kulturs hörnstenar. Detta gäller för övrigt även övertygade ateister. Känna till och igenkänna – inte dela kristna trosföreställningar och riter således."

För egen del bryr jag mig inte om huruvida skolor väljer att ha sina avslutningar i kyrkor - eller om kyrkorna ska släppa in dem (varför är det ingen som ställer den frågan?).

Men jag tror att de som till varje pris vill skydda sina egna eller andras barn från religiös påverkan bidrar till att göra dem blinda för religionens språk, vilket skapar en zon av okunskap och oförståelse. Och jag har svårt att se att det skulle vara en av skolans huvuduppgifter.