Clive Owen gör en Errol

Nu är det ett bra tag sen den hade premiär - men eftersom vi för tillfället råkar ha fler filmkanaler än vi behöver passade jag på att igår se Shekar Kapurs Elizabeth: The Golden Age.

Den första Elizabethfilmen från 1998 hade definitivt sina kvaliteter. Mot slutet tätnade den till en politisk thriller där maktens pris visar sig bli högt för såväl segrare som förlorare, och där den våldsamma slutuppgörelsen nästan förde tankarna till Gudfadern. Och även om filmen nog förhöll sig lite väl fritt till historiska realiteter så förlät man den gärna: ibland gick det nästan att blunda för dess osminkade och rätt enahanda antipapism.

Men den här uppföljaren var ärligt talat inget vidare. Trots att det historiska stoffet är tjockt av blod och krutrök har Kapur lyckats få berättelsen både uttunnad och ointressant. Det politiska spelet runt Elizabeth och Maria Stuart, liksom konflikterna mellan Spanien och England utnyttjas dåligt.

Armadans undergång 1588, filmens klimax, blir bara ett enda stort jaså. Skildringen av Babingtonkomplotten faller platt, inte minst genom manusförfattarnas fiktiva påhitt. I verkligheten var komplotten en intrikat historia av förräderi och dubbelspel som man hade kunnat göra betydligt mer av - inte minst eftersom den till stor del hade provocerats fram av Francis Walsinghams agenter.

Sir Francis Walsingham (1532-1590): Elizabeths 'förstesekreterare' och spionchef

Man får kanske stå ut med att papisterna utan undantag är lika onda och fanatiska som i den första filmen. Men det blir bara fånigt när Elizabeth i kontrast framställs som en förkämpe för tankefrihet och tolerans av modernt snitt. Då bör vi minnas att vi har att göra med en monark som mot slutet av sin regering lät sig avbildas som den som ser och hör allt:

Elizabeth I: det så kallade Regnbågsporträttet från ca. 1600. Lägg märke till argusögonen och öronen på klänningen.

Sir Walter Raleigh blir i Clive Owens gestalt en käck, ädel, fattig och rättfram pirathjälte i Errol Flynns efterföljd. I verkligheten hade Raleigh vid den tid som filmen tar sin början hunnit bli rik på att massakrera katolska irländare och beslagta deras jord, samt skaffa sig en framskjuten position vid hovet genom fett smicker.

Sir Walter Raleigh (c. 1552-1618)

Men att bilden av den hjältemodige Raleigh är lögnaktig är en sak - det rör sig ju trots allt om en film. Ett betydligt större problem är att lögnen blir en så enastående tråkig historia där man inte ens har backat för det mest schablonartade: till och med den gamla historien om hur Raleigh bredde sin jacka framför majestätets fötter finns med, liksom de obligatoriska referenserna till potatisen och tobaken.

Och varför - varför - känns alla miljöer filmen igenom som nygotiskt 1800-tal?*

Men, det är klart, för mig som forskar om magi och astrologi under renässansen var det roligt att den gamle matematikern och mystikern John Dee fick vara med på ett hörn och förutspå slutet på Spaniens guldålder och Englands kommande världsmakt. Synd bara att han inte alls befann sig i England under de år filmen utspelas. Det är också trist att man inte tagit fasta på tidens apokalyptiska stämningar och de dystra profetior som faktiskt uttalades just om ödesåret 1588 - exempelvis den här, en fri engelsk översättning av en tysk vers som tillskrevs astrologen Johann Müller Regiomontanus (1436–1476):

When from the Virgin Birth a thousand yeares
With full five hundred be compleat an told,
The Eightie Eighth a famous yeare appeares,
Which brings distresse more fatall then of old.
If not in this yeare all the wicked world
Do fall, and land with sea to nothing come;
Yet Empires must be topsie turvie hurl’d
And extream grief shall be the common summe.

Och visst, för en svensk betraktare är det rart att se referenserna till Erik XIV:s frieri:

- Han är galen i Er, ers Majestät
- Nog är han galen alltid...

Och död, skulle man kunna tillägga: 1585 när scenen utspelas hade det gått åtta år sedan Erik åt sin sista ärtsoppa.

Så vad blir slutomdömet? Tja, mitt tips är att man hellre bör se om Errol Flynns gamla klassiker The Sea Hawk. Historien är väl ungefär densamma och minst lika trovärdig, men här får man åtminstone lite snygga fäktningsscener och fartygsbordningar.

* Egentligen vet jag det - vi bodde i Cambridge när teamet var där och filmade vid de nygotiska miljöerna på St. John's College...