måndag 31 augusti 2009

Om Albert Pierrepoint och dödsstraffets etik

När jag går in på Susnet för att kolla statistiken på bloggen, brukar jag ibland roa mig med att kolla upp vilka sökord som använts för att hitta hit. Överlägset mest träffar har "Berglin", tätt följt av "Socker-Conny" och - något oväntat - "Boerkriget".

Men en inte oförsvarlig mängd läsare har också sökt på namnet Albert Pierrepoint och kommit in på min post där jag recenserar filmen från 2005 om en av 1900-talets mer kända skarprättare.

Det är i viss mån förståeligt - berättelsen om Pierrepoint är på samma gång fascinerande och frånstötande. Och hur stark motståndare jag än är mot dödsstraffet, är det något i Pierrepoints hållning gentemot de hundratals människor han de facto tog livet av som åtminstone påminner om anständighet och humanism.

Nyligen hittade jag på nätet en BBC-intervju med Albert Pierrepoint från 1970-talet. Dessvärre tar den död på många av de poänger som gjordes i filmen. När jag lyssnar på Pierrepoints egen röst och hans egna ord kan jag inte tro att detta var en man vars brist på samvetskval bara var en fasad, bristfälligt sammanhållen av brittisk gentlemannamentalitet och stel överläpp. Även om han var uppenbart ambivalent till dödsstraffet i sig, tycks han inte ha ifrågasatt sin egen roll i någon högre grad.

Den brittiska rättvisan var inte bara frikostig med dödsdomar under första hälften av 1900-talet. Rättssäkerheten var också högst begränsad, och Pierrepoint hängde själv minst två personer som senare visade sig vara oskyldiga. Men inte ens det tycks ha rubbat honom - och märkligt nog fanns det visst fog för den hållningen, eftersom han vare sig dömde eller fördömde de människor som lämnades i hans händer.

I sina egna ögon verkställde Pierrepoint beslut som han själv inte fattat och som han inte menade sig kunna påverka. I den rollen sade han sig vilja upprätthålla de dömdas mänskliga värdighet: när deras bödel kom in i cellen för att föra dem till galgen, skulle de - kanske för första gången - möta en opartisk medmänniska. Och även om det är lätt att se det perverterade i denna etiska kod, är det inte fullt lika lätt att finna argumenten mot den.
För den som inte tänkt sig att se filmen eller inte bryr sig om att få handlingen avslöjad, visar också intervjun tydligt att manusförfattarna tagit sig rätt stora friheter med stoffet; bland annat var det knappast avrättningen av James Corbitt - eller av Ruth Ellis för den delen - som slutgiltigt fick Pierrepoint att begära att få bli struken från listan över skarprättare.

Se också artikeln om intervjun på BBC:s webbsida.

2 kommentarer:

Mikael sa...

Mon Cousin

Du bloggar bländande

Jag botaniserar jublande bland dina blandade betraktelser

Skickar kanske en kommentar då och då

/En annan MK

Falstaff sa...

Hallå, välkommen till Biblioteket!