fredag 24 december 2010
måndag 29 november 2010
lördag 6 november 2010
Om medlidande och upproriskhet
Ett dryga femtio minuter långt samtal om Gud och ondskan, språket och litteraturen mellan två av 1900-talets stora författare, Isaac Singer och Anthony Burgess, från 1985. En originell idé, och som Burgess själv säger mot slutet, riktigt bra TV.
De två är mycket olika; Singer timid intill självutplåning, och samtidigt märkligt slagfärdig, Burgess formidabel i sin formuleringkonst och sina svepande och ibland ganska hisnande generaliseringar. Ändå tycks de märkligt samspelta.
fredag 5 november 2010
Remember, remember...
... the fifth of November, och inte minst den arme Guy Fawkes, som idag för 405 år sedan blev "den ende som kommit till parlamentet med ärliga avsikter".
lördag 30 oktober 2010
torsdag 28 oktober 2010
Nej. Nej. Nej.
Som nyinflyttad till en liten ort i norra Skåne kom Skånetrafikens besked igår som en kalldusch. Visst ska vi få vår efterlängtade pendeltågsstation - drygt ett år för sent visserligen, men dock.
Däremot ska antalet turer bara bli 11 i vardera riktningen mot 23 idag, eftersom busslinjen ska dras in helt.
Ärligt talat - hur har man tänkt nu? Det som väl ändå var tänkt som en förbättring (och som fanns med i beräkningen när vi beslutade oss för att flytta hit) kommer att bli en markant försämring som snabbt kan bli förödande för ortens fortlevnad.
Jag pendlar själv i perioder ner till Malmö med Skånetrafiken. Tre timmar tur och retur varje dag tar det, men det funkar eftersom kommunikationerna är såpass täta som de är. Med elva turer är det frågan om det finns någon mening att fortsätta.
Däremot ska antalet turer bara bli 11 i vardera riktningen mot 23 idag, eftersom busslinjen ska dras in helt.
Ärligt talat - hur har man tänkt nu? Det som väl ändå var tänkt som en förbättring (och som fanns med i beräkningen när vi beslutade oss för att flytta hit) kommer att bli en markant försämring som snabbt kan bli förödande för ortens fortlevnad.
Jag pendlar själv i perioder ner till Malmö med Skånetrafiken. Tre timmar tur och retur varje dag tar det, men det funkar eftersom kommunikationerna är såpass täta som de är. Med elva turer är det frågan om det finns någon mening att fortsätta.
torsdag 21 oktober 2010
Om Åkerström och Carl Michael
Under en kort ledig stund i Malmö, mellan undervisningsplikter och avhandlingsskrivande hann jag bläddra kort i CajsaStina Åkerströms nyutkomna och, tycks det, gränslöst sorgliga bok om sin far.
För egen del drabbades jag av minnesbilder från min gymnasietid, då just Fred Åkerströms Bellmantolkningar fyllde mina kvällar och mina bohemiska drömmar. Just 'Glimmande nymf' är kanske hans allra mäktigaste tolkning, där hela registret finns med, från oktavernas höjder, till dess nedersta djup - här i en tv-version från 1976.
lördag 2 oktober 2010
torsdag 30 september 2010
Tony Curtis in memoriam
Apropå ett nyligen timat dödsfall: vinjetten till The Persuaders:
Dessvärre var väl vinjetten bättre än själva serien...
Dessvärre var väl vinjetten bättre än själva serien...
Vänliga råd till vilsna vänstervänner IV
4. Håll rent till vänster
Det här är en läxa som högern kunnat sedan Arvid Lindman sparkade ut nazistsympatisörerna på 1930-talet. Vänstern borde också ha lärt sig den för länge sedan.
För även om de säger saker som kanske låter trevliga, är inte det svarta blocket den demokratiska vänsterns vänner, utan dess värsta fiender.
Lars Ohlys tal på valnatten, där han talade om 'utomparlamentariska metoder' borde därför få varje vänstersinnad, tänkande människa att dra öronen åt sig. Det är ett tal som i förlängningen kommer förvandla Vänsterpartiet till en sekt.
Det här är en läxa som högern kunnat sedan Arvid Lindman sparkade ut nazistsympatisörerna på 1930-talet. Vänstern borde också ha lärt sig den för länge sedan.
För även om de säger saker som kanske låter trevliga, är inte det svarta blocket den demokratiska vänsterns vänner, utan dess värsta fiender.
Lars Ohlys tal på valnatten, där han talade om 'utomparlamentariska metoder' borde därför få varje vänstersinnad, tänkande människa att dra öronen åt sig. Det är ett tal som i förlängningen kommer förvandla Vänsterpartiet till en sekt.
måndag 27 september 2010
Om världens kanske vackraste musik
Av en slump fann jag denna fantastiska version av Heinrich Isaacs Innsbruck, ich muss dich lassen på tuben:
Det sägs att Bach sagt sig vilja förkasta allt han gjort om han bara fått skriva detta enda stycke. Det är nästan så att jag är beredd att hålla med.
Det sägs att Bach sagt sig vilja förkasta allt han gjort om han bara fått skriva detta enda stycke. Det är nästan så att jag är beredd att hålla med.
söndag 26 september 2010
Vänliga råd till vilsna vänstervänner III
3. Sluta prata om hur ni står upp för 'de svagaste' i samhället
Det är lättköpt retorik och antyder ett von obenperspektiv på människor. Diskutera istället, sakligt och sansat, risken för att regeringens politik resulterar i ett två-tredjedelssamhälle med risk för utslagning av relativt stora grupper. Det gör den förda politiken till en huvudvärk för varje tänkande medborgare.
Det är lättköpt retorik och antyder ett von obenperspektiv på människor. Diskutera istället, sakligt och sansat, risken för att regeringens politik resulterar i ett två-tredjedelssamhälle med risk för utslagning av relativt stora grupper. Det gör den förda politiken till en huvudvärk för varje tänkande medborgare.
Vänliga råd till vilsna vänstervänner II
2. Tona ner retoriken
Det här är väl egentligen min huvudinvändning mot vänsterblockets sätt att bedriva valkampanj.
Att påstå att borgare är onda troll som äter barn kan säkert vara en lämplig taktik när det gäller intern mobilisering av de egna.
När däremot opinionsläget är sådant att över 50% av väljarkåren överväger det borgerliga alternativet är det kontraproduktivt. Det höga tonläget i retoriken tenderar att driva bort de mittenväljare man måste vinna över.
Det här är väl egentligen min huvudinvändning mot vänsterblockets sätt att bedriva valkampanj.
Att påstå att borgare är onda troll som äter barn kan säkert vara en lämplig taktik när det gäller intern mobilisering av de egna.
När däremot opinionsläget är sådant att över 50% av väljarkåren överväger det borgerliga alternativet är det kontraproduktivt. Det höga tonläget i retoriken tenderar att driva bort de mittenväljare man måste vinna över.
Vänliga råd till vilsna vänstervänner I
Även om jag i grunden är rätt ointresserad av politik och varken jublar, gråter, eller oroar mig överhövan över valresultatet, har jag nu i en veckas tid förundrats över den klena eftervalsdebatt som förts inom vänsterblocket i sociala såväl som asociala media. Jag vill därför i en serie blogginlägg ge ett par råd som eventuellt skulle kunna hjälpa till i arbetet att försöka vinna nästa val.*
1. Sluta skylla på media
Vi har hört det under hela valrörelsen: vänsteralliansen förlorade röster eftersom de har haft den politiska, den ekonomiska och den mediala makten emot sig. Det är struntprat. Ända fram till det ögonblick vänstern slöt sig samman och presenterade sitt regeringsalternativ, pekade opinionssiffrorna mot ett regeringsskifte. Vi måste därför anta att medborgarna i hög grad faktiskt vägt de två alternativen mot varandra utifrån vad de sagt sig vilja göra och sedan gjort sitt val. Att påstå något annat är att inte bara att skylla ifrån sig, utan att underskatta väljarkåren.
För övrigt är det ett taktiskt generalfel att skylla på media vad saken än gäller. Det borde erfarna politiker veta.
1. Sluta skylla på media
Vi har hört det under hela valrörelsen: vänsteralliansen förlorade röster eftersom de har haft den politiska, den ekonomiska och den mediala makten emot sig. Det är struntprat. Ända fram till det ögonblick vänstern slöt sig samman och presenterade sitt regeringsalternativ, pekade opinionssiffrorna mot ett regeringsskifte. Vi måste därför anta att medborgarna i hög grad faktiskt vägt de två alternativen mot varandra utifrån vad de sagt sig vilja göra och sedan gjort sitt val. Att påstå något annat är att inte bara att skylla ifrån sig, utan att underskatta väljarkåren.
För övrigt är det ett taktiskt generalfel att skylla på media vad saken än gäller. Det borde erfarna politiker veta.
*Om vänsterns eftervalsproblematik skriver för övrigt PJ Anders Linder på SvD:s ledarsida idag, riktigt bra och tänkvärt, även för den som inte håller med honom politiskt.
måndag 20 september 2010
måndag 13 september 2010
Om Orlando di Lasso, finkultur och oanständiga skämt
Matona mia cara är en klassisk madrigal av den flamländske tonsättaren Orlando di Lasso (ca. 1530-1594) och - dessvärre - ett älsklingsstycke för många körer. Det är inte det att den skulle vara dålig, tvärtom: om den sjungs väl är den ett litet mästerverk. Problemet är att om den inte sjungs väl - vilket ofta är fallet - så blir den lätt en katastrof. Här ett exempel på det senare:Körsång är ingen enkel sak - jag har själv sjungit i alltför många amatörmässiga sammanhang för att veta hur svårt det är att få en samstämmig kör som håller takt och ton. Det finns betydligt värre exempel ute på YouTube. Men man ska likafullt undvika att framföra Lasso på det här sättet - hastigt och forcerat, och samtidigt med en överdriven vördnad för musiken, såsom varande ett utslag av finkultur, utan att ha den minsta aning om vad det är man sjunger.
För Matona mia cara är en skämtvisa, och en oanständig sådan.
Lasso var verksam i Italien större delen av sitt liv, ett krigshärjat land som sedan slutet av 1400-talet varit scenen för utdragna konflikter mellan Europas stormakter.
När Niccolò Machiavelli (1469-1527) i slutkapitlet av "Fursten" uppmanar Lorenzo di Medici dy. att med våld befria Italien och driva ut barbarerna ur landet är det de utländska furstarna han tänker på - men också deras soldatesk av lanzi, tyska, spanska och franska legoknektar som misshandlade både italienarna och deras språk.
Machiavelli ogillade legoknektar - med goda skäl.
Matona mia cara är skriven på bruten italienska som avser att härma och driva med de tyska knektarnas sätt att tala. Det finns fler exempel på liknande stilgrepp. I den anonyma karnevalssången Canto di lanzi venturieri från tidigt 1500-tal bräker de tyska lyckoriddarna fram sitt skrytsamma tal om hur djärva krigare de är, samtidigt som de föredrar att sticka sina motståndare i ryggen:
Men scenen i Matona mia cara är en annan: en främmande knekt sjunger under ett fönster ett försök till en smäktande serenad till en italiensk skönhet. Han sjunger väl, men kan inte formulera konstfulla fraser; han säger sig inte förstå sig på Petrarca eller Helicons källsprång - "Petrarca mi non saper, ne fonte d'Helicon" - men problemet är snarare att han inte förstår sig på språket. Han kan nog med italienska för att göra sina intentioner tydliga, men det är också allt: "jag vill sång att sjunga/under ert fönster, Lanzi glad gamäng/för mig tycks du god som kapunen för greken".
Mannakraft däremot, det kan han uppvisa - med sin falk lovar han sin dam att fånga henne morkullor, "feta som njurar". Han är ingen feg eller lat pultron, han backar inte för erövringar av något slag utan säger sig vara en outtröttlig älskare.
Det sista säger han i osminkat ekivoka ordalag, och jag tänker inte berätta vad "mi ficcar tutta notte, urtar come monton" betyder. För den som (i likhet med mig själv) inte är någon hejare på italienska finns tolkningar av texten på nätet. Om inte annat lyckas Hilliard Ensemble förmedla det skabrösa budskapet rätt väl i sin version:
Och vill man ha en mer harmonisk och exakt, men också något snällare och tråkigare version finns ju alltid King's Singers.
Matona mia cara är ett bara ett av många exempel på att nutida distinktioner mellan finkultur och vulgaritet inte existerade i slutet av 1500-talet. Idag kan det tyckas att texten lämpar sig bäst för en lätt berusad manskör som genomför kravallsjungning en sen natt på Uppsalas gator - men så tror jag inte Orlando di Lasso hade tänkt sig det hela. Men inte ens han hade kommit på tanken att framföra den i en kyrka på det sätt som kören ovan gör.
För övrigt är det symptomatiskt på ett metaroligt sätt att den stackars kören ovan har så extremt svårt med det italienska uttalet...
fredag 10 september 2010
Dowland Revisited
Jag har länge varit extremt kluven till Stings John Dowlandtolkningar - något jag tidigare diskuterat med Dr. M. - men efter att ha plöjt igenom ett otal vederstyggliga versioner av 'Come Again' på YouTube har jag börjat ändra uppfattning. Trots glissandon som trotsar beskrivning och trots märkliga betoningar (som jag misstänker är tänkta att imitera elisabetanskt tal) kommer den faktiskt till sin rätt. Den är inte kosher, men den funkar.
Just 'Come Again' tillhör annars de musikstycken som sjungits sönder - trist nog, eftersom den är så förbålt vacker i sina harmonier och de stegvisa växlingarna mellan röst och instrument. Inte minst här, tack vare att Edin Karamazov är en så mästerlig lutenist, på en gång exakt och lekfull i sitt spel.
onsdag 8 september 2010
Världsmästare i elakhet
... är ett pris som idag, med viss beundran går till Per Gudmundsson för gårdagens ledarstick Dags för en progressiv amningspolitik för 2010-talet i SvD.Det är inte utan att jag tycker lite synd om de rödgröna. De skulle behöva en seriös debatt om vilken politik de vill föra - och så trillar det ner sådana här grodor, upplagda för smash.
Uppdatering: Precis som Sanna Rayman påpekade för ett par dagar sedan var det inte bara Ohlys fel att svaret blev konstigt - han fick en konstig fråga också. Det riktiga svaret hade givetvis varit att det där med amningen borde föräldrarna kunna sköta själva.
Problemet är bara att detta lätt kan överföras på hela frågan: är inte fördelningen av föräldraledigheten också något som föräldrarna borde kunna sköta själva utan statlig inblandning?
torsdag 5 augusti 2010
Habent sua fata libelli
Vi flyttar - för vilken gång i ordningen vill jag inte ens tänka på - och jag har ägnat dagen (en varm sådan) åt bokpackning.
DvD-filmerna däremot packade E efter eget huvud:
Detta är blott en del av resultatet (ett rejält lass gick redan i eftermiddags), men jag känner mig onekligen rätt effektiv:
Och som en illustration av mitt nuvarande liv: Platon i vänskapligt samspråk med Alfons Åberg...
DvD-filmerna däremot packade E efter eget huvud:
Detta är blott en del av resultatet (ett rejält lass gick redan i eftermiddags), men jag känner mig onekligen rätt effektiv:
Och som en illustration av mitt nuvarande liv: Platon i vänskapligt samspråk med Alfons Åberg...
lördag 10 juli 2010
Och apropå magi ...
... som diskuterades i den förra posten, recenserar Carina Burman en nyutkommen antologi om alkemi, magi och andeskådning under svensk upplysningstid i dagens SvD.
Boken har jag inte läst, men Burmans recension är värd att läsa för sin egen skull, skriven som den är med stor lärdom, kritisk blick och samtidigt med lätt hand.
För egen del är det också intressant att se hur hennes citat av Kellgren
Under senrenässansen, när Sigfridus Forsius försvarade sin astrologiska verksamhet mot det ortodoxa prästerskapet, var den teoretiska grunden för magi, astrologi och andra 'ockulta' vetenskaper fortfarande en oskiljaktig del av naturfilosofin och den i grunden religiösa världsuppfattningen. Även om det sena 1700-talets vetenskap ännu inte var sekulariserad, fanns där likväl inte längre någon plats för djupsinniga teorier om andliga krafters verkan och emblematiska korrespondenser i naturen.
Det innebär att när Reuterholm och hans krets ägnade sig åt dessa vetenskaper vid Gustav III:s hov, var det förmodligen frågan om en högst medveten reaktion mot det rådande paradigmet. Det skulle också kunna förklara mycket av det svårsmälta Burman ser i texterna: där finns måhända ett drag av intellektuell radikalism som också var ute efter att chockera.
Boken har jag inte läst, men Burmans recension är värd att läsa för sin egen skull, skriven som den är med stor lärdom, kritisk blick och samtidigt med lätt hand.
För egen del är det också intressant att se hur hennes citat av Kellgren
I, narrar utan vett i Vettenskaperne:/O Swedenborgare! O Rosencreutzare!/O Drömmars tydare! O Skatters sökare!/Nummer-punkterare, Magnetiserare,/Fysionom- Alkem- Kabbal- och Harmonister!... sätter fingret på att det förelåg en väsensskillnad mellan det sena 1700-talets esoteriker och deras kritiker, och den tid och de gubbar jag själv studerar - åren runt sekelskiftet 1600 och intellektuella som Sigfridus Aronus Forsius och Laurentius Paulinus Gothus.
Under senrenässansen, när Sigfridus Forsius försvarade sin astrologiska verksamhet mot det ortodoxa prästerskapet, var den teoretiska grunden för magi, astrologi och andra 'ockulta' vetenskaper fortfarande en oskiljaktig del av naturfilosofin och den i grunden religiösa världsuppfattningen. Även om det sena 1700-talets vetenskap ännu inte var sekulariserad, fanns där likväl inte längre någon plats för djupsinniga teorier om andliga krafters verkan och emblematiska korrespondenser i naturen.
Det innebär att när Reuterholm och hans krets ägnade sig åt dessa vetenskaper vid Gustav III:s hov, var det förmodligen frågan om en högst medveten reaktion mot det rådande paradigmet. Det skulle också kunna förklara mycket av det svårsmälta Burman ser i texterna: där finns måhända ett drag av intellektuell radikalism som också var ute efter att chockera.
tisdag 6 juli 2010
Min dotter paracelsisten
Sedan jag började forska om magiska föreställningar under reformationstiden har jag förnekat den gamla antropologiska idén att magi är den primitiva människans sätt att motverka sin underkastelse under Ödet, nyckfulla gudar eller naturens krafter.
Inte heller har jag, som Bronislaw Malinowski, betraktat magins funktion som ett sätt att hantera situationer "varhelst människan når ett oöverstigligt hinder, en lucka i sin kunskap eller i sin förmåga till faktisk kontroll, och ändå måste fortsätta sin strävan".
Jag tror helt enkelt inte på idén om den 'primitiva' människan som en intellektuellt outvecklad barnvarelse i relation till den moderna, 'rationella', företrädesvis västerländska människan av hankön. 1500-talets människor trodde på magi, därför att det fanns goda skäl till det, och därtill en väl utvecklad vetenskaplig teori.
Fast igår, när jag betraktade min dotter E, började jag undra. Hon har, som väl alla svenska barn, fått lära sig att smärta lindras bäst genom att man blåser på det onda stället. Eller smärta och smärta förresten: sorg och nedstämdhet botas på samma sätt, så när trollet Ludenben ätit upp Petters getter, måste man blåsa på Petter för att han ska bli lite gladare.
Nå, igår bet E sig själv i tungan (jag kunde riktigt se hur ont det gjorde), vilket rimligtvis borde åtgärdas med att hon sträcker ut tungan för att låta närvarande förälder blåsa på den. I stället sträcker ungen fram sin gaffel för att jag ska blåsa på den, för att sedan stoppa den i munnen - som om blåsandets magiska kraft på något fördolt sätt skulle överföras till tungan genom gaffelns metall, vilket väl snarast skulle kunna liknas vid teorierna för Paracelsus vapensalva.
Eller så är det kanske bara jag som är miljöskadad av mina doktorandstudier.
Inte heller har jag, som Bronislaw Malinowski, betraktat magins funktion som ett sätt att hantera situationer "varhelst människan når ett oöverstigligt hinder, en lucka i sin kunskap eller i sin förmåga till faktisk kontroll, och ändå måste fortsätta sin strävan".
Jag tror helt enkelt inte på idén om den 'primitiva' människan som en intellektuellt outvecklad barnvarelse i relation till den moderna, 'rationella', företrädesvis västerländska människan av hankön. 1500-talets människor trodde på magi, därför att det fanns goda skäl till det, och därtill en väl utvecklad vetenskaplig teori.
Fast igår, när jag betraktade min dotter E, började jag undra. Hon har, som väl alla svenska barn, fått lära sig att smärta lindras bäst genom att man blåser på det onda stället. Eller smärta och smärta förresten: sorg och nedstämdhet botas på samma sätt, så när trollet Ludenben ätit upp Petters getter, måste man blåsa på Petter för att han ska bli lite gladare.
Nå, igår bet E sig själv i tungan (jag kunde riktigt se hur ont det gjorde), vilket rimligtvis borde åtgärdas med att hon sträcker ut tungan för att låta närvarande förälder blåsa på den. I stället sträcker ungen fram sin gaffel för att jag ska blåsa på den, för att sedan stoppa den i munnen - som om blåsandets magiska kraft på något fördolt sätt skulle överföras till tungan genom gaffelns metall, vilket väl snarast skulle kunna liknas vid teorierna för Paracelsus vapensalva.
Eller så är det kanske bara jag som är miljöskadad av mina doktorandstudier.
lördag 26 juni 2010
Och en reminiscens till...
YouTube är, som jag nämnt förr, en extremt farlig plats - det är så förrädiskt lätt att försjunka i gamla klipp, klicka fram till något helt annat, få en påminnelse om någon låt man hört, göra en ny sökning ... och så har ytterligare en timma gått.
Här en gammal tv-inspelning av en riktig favorit från mina sena tonår: Lars Demian och "På den andra sidan" från debutalbumet Pank.
Jag har knappt hört något av Demian sedan tidigt 90-tal. Då flödade hans texter av bohemeri och poetiska drömmar (och inte så lite spritromantik) som tilltalade mitt gymnasisthjärta - lite som Bruno K. Öijer, men utan pretentionerna och med en satirisk udd och en viss självdistans. Musiken var en blandning av kabaret, visa och kletzmerbetonad jazz. Tom Waits kunde helt klart märkas som en inspirationskälla.
Jag slutade lyssna på Lars Demian ungefär samtidigt som jag upphörde att vara tonåring - vid sådär en tjugofem års ålder med andra ord. En intervju jag såg bidrog också till att jag tappade intresset, eftersom han gav uttryck för en politisk naivitet och ett andligt flummeri som jag inte riktigt kunde förlika mig med, och som då och då trängde igenom hans texter. Musiken kunde också bli en aning enformig, eftersom dess första och egentligen enda uppgift var att bära texterna.
Men texten är som bekant ofta större än sin författare, och "På den andra sidan" gillar jag fortfarande. I viss mån beror det på att den påminner mig om min favoritpsalm, Abide with me, både i musik och i tematik. Jag inbillar mig att det är medvetet: på skivan ackompanjeras den i vilket fall med brass och virveltrumma, just på det sätt jag själv vill ha Abide with me på min begravning när den dagen kommer.
I versionen ovan får vi klara oss utan detta, och den ger mig inte heller riktigt samma gåshudskänsla som på skivan - men den funkar fortfarande. Faktiskt.
Här en gammal tv-inspelning av en riktig favorit från mina sena tonår: Lars Demian och "På den andra sidan" från debutalbumet Pank.
Jag har knappt hört något av Demian sedan tidigt 90-tal. Då flödade hans texter av bohemeri och poetiska drömmar (och inte så lite spritromantik) som tilltalade mitt gymnasisthjärta - lite som Bruno K. Öijer, men utan pretentionerna och med en satirisk udd och en viss självdistans. Musiken var en blandning av kabaret, visa och kletzmerbetonad jazz. Tom Waits kunde helt klart märkas som en inspirationskälla.
Jag slutade lyssna på Lars Demian ungefär samtidigt som jag upphörde att vara tonåring - vid sådär en tjugofem års ålder med andra ord. En intervju jag såg bidrog också till att jag tappade intresset, eftersom han gav uttryck för en politisk naivitet och ett andligt flummeri som jag inte riktigt kunde förlika mig med, och som då och då trängde igenom hans texter. Musiken kunde också bli en aning enformig, eftersom dess första och egentligen enda uppgift var att bära texterna.
Men texten är som bekant ofta större än sin författare, och "På den andra sidan" gillar jag fortfarande. I viss mån beror det på att den påminner mig om min favoritpsalm, Abide with me, både i musik och i tematik. Jag inbillar mig att det är medvetet: på skivan ackompanjeras den i vilket fall med brass och virveltrumma, just på det sätt jag själv vill ha Abide with me på min begravning när den dagen kommer.
I versionen ovan får vi klara oss utan detta, och den ger mig inte heller riktigt samma gåshudskänsla som på skivan - men den funkar fortfarande. Faktiskt.
En reminiscens från 90-talet
... gjorde sig påmind när en vän kommenterade musikvalet under förra helgens stora mediehändelse. Nämligen att världens bästa version av "Can't Help Falling in Love with You" gjordes av Lick the Tins 1986.
Själv minns jag den från eftertexterna av Stephen Frears' The Snapper från 1993, och den euforiska känsla jag hade när jag gick ut från biosalongen kan ha bidragit till min bedömning den gången. När jag nu raggat upp den på YouTube låter den inte alls lika bra - men helt ok. Om inte annat är den rätt kul, och en aning oväntad:
Själv minns jag den från eftertexterna av Stephen Frears' The Snapper från 1993, och den euforiska känsla jag hade när jag gick ut från biosalongen kan ha bidragit till min bedömning den gången. När jag nu raggat upp den på YouTube låter den inte alls lika bra - men helt ok. Om inte annat är den rätt kul, och en aning oväntad:
lördag 19 juni 2010
Slutrapport från Västbanken
I stället för den bloggpost om dårarnas skepp och idiotins tragiska triumf som jag aldrig skrev, rekommenderar jag till läsning av Stefans sista inlägg om Palestina och Israel i sin egenskap av ekumenisk följeslagare på Västbanken. Oerhört bra och angeläget - och till skillnad från mycket enfaldigt och enögt som skrivs i saken är detta skrivet av någon som faktiskt varit på plats.
fredag 18 juni 2010
Om dödsstraffet och elefanten i gaskammaren
Ronnie Lee Gardner avrättades i morse genom arkebusering.
Och återigen läggs fokus i den amerikanska debatten på frågan om metod, i stället för att diskutera det etiskt tvivelaktiga i att hålla en man på death row i tjugofem år. Eller det förråande av hela rättssystemet som dödsstraffet innebär. Eller det sjuka i hela idén att döda en människa för att hon dödat.
Jag kan egentligen inte riktigt förstå upprördheten. Om nu dödsstraffet är en så lysande idé som en majoritet av USA:s befolkning tycks anse kan jag inte se varför arkebusering skulle vara så "grymt och ovanligt" jämfört med så kallade dödliga injektioner. I synnerhet inte som Gardner valde det själv.
Kan det vara så att det skenbart kliniska i amerikanska avrättningskammare gör det lättare att bortse från det som faktiskt sker - att kanyler, slangar och pumpande apparater faktiskt används för att döda människor?
Med en kulkärve tvättar exekutionsplutonen bort illusionen om att vi är kulturvarelser.
DN: Dödsdömde Ronnie Lee Gardner avrättad
SvD: Dömd mördare sköts ihjäl
Och återigen läggs fokus i den amerikanska debatten på frågan om metod, i stället för att diskutera det etiskt tvivelaktiga i att hålla en man på death row i tjugofem år. Eller det förråande av hela rättssystemet som dödsstraffet innebär. Eller det sjuka i hela idén att döda en människa för att hon dödat.
Jag kan egentligen inte riktigt förstå upprördheten. Om nu dödsstraffet är en så lysande idé som en majoritet av USA:s befolkning tycks anse kan jag inte se varför arkebusering skulle vara så "grymt och ovanligt" jämfört med så kallade dödliga injektioner. I synnerhet inte som Gardner valde det själv.
Kan det vara så att det skenbart kliniska i amerikanska avrättningskammare gör det lättare att bortse från det som faktiskt sker - att kanyler, slangar och pumpande apparater faktiskt används för att döda människor?
Med en kulkärve tvättar exekutionsplutonen bort illusionen om att vi är kulturvarelser.
DN: Dödsdömde Ronnie Lee Gardner avrättad
SvD: Dömd mördare sköts ihjäl
tisdag 15 juni 2010
På hemmafronten intet nytt
Ärligt talat - skulle detta vara en nyhet? Att värvare målat fram lögnaktiga bilder av arméliv och krig har väl varit känt sedan hundraårskriget, då engelska bondsöner och egendomslösa itutades löften om äventyr och rikt krigsbyte innan de skeppades över till Frankrike för att dö i dysenteri.Eller för att ge några fler exempel från modernare tider:
söndag 13 juni 2010
Om det kategoriska grodperspektivet
Det har inte blivit mycket bloggande den sista tiden. Tvärtom faktiskt, vilket den trogne läsaren väl har märkt. Jag har skissat på ett inlägg om "Dårarnas skepp och idiotins tragiska triumf" under Ship-to-Gaza-debaclet, men bestämde mig för att låta bli att publicera.
Till idiotin och tragiken i hela historien kommer nämligen att det nästan bara är det enfaldigt enögda perspektivet som kommer fram i nätdebatten, vare sig skribenterna stöder Ship-to-Gaza eller hävdar Israels rätt att med våld vidmakthålla blockaden. Andra röster göre sig icke besvär.
I stället bestämde jag mig för att blogga lite om min dotter. Jag har nämligen upptäckt en intressant sak som hänt med mitt fotoalbum sedan jag blev pappa: inte nog med att motivet på bilderna numera nästan uteslutande är just min dotter E. En stor mängd av de bilder som tas på henne tas också ur hennes perspektiv, lite snett underifrån.
Till saken hör att hon ständigt gör allt i sin makt för att undgå detta kategoriska grodperspektiv. Det ska klättras, ständigt. Och när Far som på bilden ovan ska spela 'gitattarr' - vilket vanligtvis inte är en allmän begäran utan ett kategoriskt imperativ - ska man stå på lådan för att åtminstone komma en liten bit högre upp mot himlarymderna.
För övrigt beklagar jag bristen på såväl strumpor som riktiga skodon på bilden. Det slarvas lätt med klädseln när man jobbar mycket hemifrån.
Till idiotin och tragiken i hela historien kommer nämligen att det nästan bara är det enfaldigt enögda perspektivet som kommer fram i nätdebatten, vare sig skribenterna stöder Ship-to-Gaza eller hävdar Israels rätt att med våld vidmakthålla blockaden. Andra röster göre sig icke besvär.
I stället bestämde jag mig för att blogga lite om min dotter. Jag har nämligen upptäckt en intressant sak som hänt med mitt fotoalbum sedan jag blev pappa: inte nog med att motivet på bilderna numera nästan uteslutande är just min dotter E. En stor mängd av de bilder som tas på henne tas också ur hennes perspektiv, lite snett underifrån.
Till saken hör att hon ständigt gör allt i sin makt för att undgå detta kategoriska grodperspektiv. Det ska klättras, ständigt. Och när Far som på bilden ovan ska spela 'gitattarr' - vilket vanligtvis inte är en allmän begäran utan ett kategoriskt imperativ - ska man stå på lådan för att åtminstone komma en liten bit högre upp mot himlarymderna.För övrigt beklagar jag bristen på såväl strumpor som riktiga skodon på bilden. Det slarvas lätt med klädseln när man jobbar mycket hemifrån.
måndag 24 maj 2010
Åter ett lån från blorgen
Tråkigt nog har Johan Wanloo nästan slutat blorga. Nå, den senaste posten är denna Pogo-Pedagog-inspirerade film. För mig, vars spanskakunskaper inskränker sig till "Una cerveza grande por favor" och "El perro está bajo la mesa", är den en lysande påminnelse om hur enastående tråkigt gymnasietidens plugg var - och hur roligt det borde ha kunnat vara.
lördag 8 maj 2010
In memoriam II
Peter O'Donnell har tydligen också gått och dött, 90 år gammal. Som manusförfattare till Modesty Blaise tillhörde han det rätt lilla antal serieskapare som till fullo behärskar konsten att komponera en god berättelse.Han kom visserligen inte upp i samma nivå som Alan Moore eller westernserien Blueberrys skapare Jean-Michel Charlier, men jämfört med andra äventyrsserier producerade direkt för dagspressens seriesidor stod Modesty Blaise ändå i en klass för sig.
Självklart låg en del av storheten i Jim Holdaways teckningar fram till dennes alltför tidiga död 1970. Men det finns också i det suveräna samspelet mellan seriens huvudpersoner som nog måste betraktas som O'Donnells verk.
Relationen mellan Modesty och Willie Garvin är kliniskt befriad från såväl romantiska anspelningar som erotik, och bygger helt på deras orubbliga lojalitet mot varandra. Berättartekniskt är det originellt, och riktigt riktigt snyggt.
SvD/DN: Modesty Blaises skapare är död
onsdag 5 maj 2010
In memoriam
Lite märkligt är det att hennes genomslag inte blev större än det blev. Som comedienne oslagbar i sin timing, och med en sångröst i klass med vilken jazzsångerska som helst borde Brita Borg ha kunnat slå internationellt.
Här i paradnumret Fat Mammy Brown - rörelserna blir onekligen lite stela, men man får tänka på att hon vid tillfället var insvept i kilovis med vadd för att få den rätta rondören...
Den spelas ofta här hemma, eftersom den finns med på E:s favoritskiva. Så sent som i förrgår kom jag på mig själv med att nynna texten: "på mitt negertåg runt världen ..."
Eller varför inte lite Olrog - annars mest förknippad med Annalisa Ericsson:
... och så i en sketch med Povel - inte allra högsta klass kanske, men alls inte oäven.
SvD: "Hon var en lysande scenartist"
DN: Brita Borg är död
Här i paradnumret Fat Mammy Brown - rörelserna blir onekligen lite stela, men man får tänka på att hon vid tillfället var insvept i kilovis med vadd för att få den rätta rondören...
Den spelas ofta här hemma, eftersom den finns med på E:s favoritskiva. Så sent som i förrgår kom jag på mig själv med att nynna texten: "på mitt negertåg runt världen ..."
Eller varför inte lite Olrog - annars mest förknippad med Annalisa Ericsson:
... och så i en sketch med Povel - inte allra högsta klass kanske, men alls inte oäven.
SvD: "Hon var en lysande scenartist"
DN: Brita Borg är död
torsdag 29 april 2010
Om barnlitteratur och det lyhörda tilltalet
Min dotter E - snart 15 månader - har upptäckt litteraturen. När hon inte kör sin bil, matar dockan med vällingflaskan eller kokar sin älskade tygapa i en kastrull från grytskåpet, plockar hon med sina (och bibliotekets) böcker. Och finns en förälder i närheten vill hon undantagslöst upp i knät, med bok i handen och med en befallande uppmaning: "Ässa!! Ässa!!"
Det är inte utan att man blir mentalt trött av och till. Böcker för mycket små barn är sällan särskilt intellektuellt stimulerande för pappan som förtvivlat försöker få ihop sin doktorsavhandling om lutherska präster och astrologer på 1500-talet. Att lässejourerna dessutom brukar inledas omkring 05.30 gör inte saken bättre.
Men då är Stina Wirséns "vem"-böcker, Ann Forslinds Bäbis-böcker och de klassiska Max-böckerna av Barbro Lindgren och Eva Eriksson en räddning. De tar inte bara barnet på allvar, utan också den vuxne läsaren.
Skämtet gick hem - hos fröknarna - och jag tror knappast barnen uppfattade det som att vi pratade över huvudet på dem. Visst, häxan pratade kanske vuxenprat, men hon var ju rolig också på andra sätt.
Redan Shakespeare visste det: du måste skriva för hela publiken, både för damerna på balkongerna och för ståplatspubliken. Det behövs grubblande hjältar som Hamlet, tragiska hjältinnor som Ofelia och lismande och beskäftiga ämbetsmän som Polonius. Men det behövs också komiska figurer som dödgrävaren, för att vända tragedins perspektiv ut och in.
Det är inte utan att man blir mentalt trött av och till. Böcker för mycket små barn är sällan särskilt intellektuellt stimulerande för pappan som förtvivlat försöker få ihop sin doktorsavhandling om lutherska präster och astrologer på 1500-talet. Att lässejourerna dessutom brukar inledas omkring 05.30 gör inte saken bättre.
Men då är Stina Wirséns "vem"-böcker, Ann Forslinds Bäbis-böcker och de klassiska Max-böckerna av Barbro Lindgren och Eva Eriksson en räddning. De tar inte bara barnet på allvar, utan också den vuxne läsaren.
Igenkänning i undertexten: Pappanallen tar en Treo när kanin ska sova över. Stina Wirsén, Vem sover inte? Ett par sidor senare blir undertexten än tydligare. Och en aning ekivok.Det är möjligen en banal sanning, men för att skapa bra barnkultur måste det vuxna perspektivet finnas med. När jag tillsammans med några andra ynglingar satte samman en barnteater för förskolebruk - det var någon gång i tidernas begynnelse - spelade jag häxan som hade tråkigt, eftersom kommunen dragit in hemtjänsten. Förståeligt nog, eftersom hon brukade förvandla hemvårdarna till paddor, men dock.
Skämtet gick hem - hos fröknarna - och jag tror knappast barnen uppfattade det som att vi pratade över huvudet på dem. Visst, häxan pratade kanske vuxenprat, men hon var ju rolig också på andra sätt.
Redan Shakespeare visste det: du måste skriva för hela publiken, både för damerna på balkongerna och för ståplatspubliken. Det behövs grubblande hjältar som Hamlet, tragiska hjältinnor som Ofelia och lismande och beskäftiga ämbetsmän som Polonius. Men det behövs också komiska figurer som dödgrävaren, för att vända tragedins perspektiv ut och in.
onsdag 14 april 2010
tisdag 13 april 2010
Om språkförbistring
Fjorton månader gammal har min dotter E lärt sig säga "tack". Någon - som inte känner henne så väl - har tyckt att hon verkar så artig. Jag har inte haft hjärta att berätta att "tack" i E:s vokabulär betyder "ge hit, annars får du spö".
söndag 4 april 2010
Χριστος Ανεστε!
Ikonen med Kristus som trampar dödsrikets portar under sina fötter och löser den fångne Adam har jag lånat från Greek Orthodox Archdiocese of America.
tisdag 23 februari 2010
Med anledning av en konflikt under uppsegling
... undrar jag varför inte de argentinska myndigheterna frågar de knappt 3000 människor (och ca. 600 000 får) som bor på Falklandsöarna om de verkligen vill bli argentinare.
Fast visst nej, de vet väl vad svaret skulle bli.
Fast visst nej, de vet väl vad svaret skulle bli.
SvD: Provborrning vid omstridd ögrupp
Falklandsöarna en idyll där kriget inte glöms
DN: Provborrning vid de omstridda Falklandsöarna
Skärpt konflikt om Falklandsöarna
SR: Grälar om olja vid Falklandsöarna
torsdag 4 februari 2010
Wikander i bloggosfären
Eftersom jag ännu inte har haft tid att läsa Ola Wikanders böcker, får jag nöja mig med att läsa hans blogg Ur språkens tunnlar, numera insorterad i bibliotekets länklista.
Nu har jag inte tid att blogga heller: jag måste förbereda mig för detta.
Nu har jag inte tid att blogga heller: jag måste förbereda mig för detta.
tisdag 26 januari 2010
Den ständige åter på banan
Peter Englunds akademiblogg är äntligen igång. Återstår bara att finna tid att läsa.
tisdag 12 januari 2010
Nyheter för Mumindalen med omnejd
SvD:s seriesida har länge varit på dekis. Det bär emot att säga det, men DN har på denna punkt alltid varit överlägsen och tagit seriemediet på större allvar.
Nu ska det tydligen bli ändring. Det blir fyra dagliga strippar, varav en blir vikt åt Tove Janssons klassiska Muminserie. Hurrom säger jag, men blir genast lite bekymrad. För i ärlighetens namn var det inte Tove Jansson, utan hennes bror Lars som gjorde Muminserien till ett komiskt mästerverk som fortfarande står sig. Det är synd att han aldrig får det erkännande hans verk förtjänar.
Tydligen ska också Fantomen publiceras på daglig basis, en nyhet av kanske lite mer tveksamt värde. Det ska i och för sig sägas att seriens upplägg, med en maskerad hämnare vars kall går i arv är rätt originellt jämfört med andra superhjälteserier. Dessvärre har inte denna originalidé förvaltats särskilt bra, ens av sin egen upphovsman. Det var väl bara i den svenska serietidningsversionen som serien lyfte något under 70-talet, i synnerhet när Janne Lundström hoppade in som manusförfattare.
Nu ska det tydligen bli ändring. Det blir fyra dagliga strippar, varav en blir vikt åt Tove Janssons klassiska Muminserie. Hurrom säger jag, men blir genast lite bekymrad. För i ärlighetens namn var det inte Tove Jansson, utan hennes bror Lars som gjorde Muminserien till ett komiskt mästerverk som fortfarande står sig. Det är synd att han aldrig får det erkännande hans verk förtjänar.
Tydligen ska också Fantomen publiceras på daglig basis, en nyhet av kanske lite mer tveksamt värde. Det ska i och för sig sägas att seriens upplägg, med en maskerad hämnare vars kall går i arv är rätt originellt jämfört med andra superhjälteserier. Dessvärre har inte denna originalidé förvaltats särskilt bra, ens av sin egen upphovsman. Det var väl bara i den svenska serietidningsversionen som serien lyfte något under 70-talet, i synnerhet när Janne Lundström hoppade in som manusförfattare.
Att Fantomen kallades Dragos när SvD introducerade serien i Sverige på 40-talet beror troligen på en sammanblandning med hypnotisören Mandrake, som kallades just Dragos i danska tidningar. Jag antar att Mandrake, uttalat på danska (mändrääge) inte lät tillräckligt mystiskt; se Hans Sidén, "Så gick det när Fantomen blev Dragos", Göteborgs-Posten 25 november 2006.
söndag 10 januari 2010
Sex ord i väntan på domedagen
Erika Brundin, planeringschef på Svenska kyrkan, har lyckats med konststycket att i sex ord sammanfatta precis hur djup Svenska kyrkans kris är:
"det är inte ragnarök som väntar"För det första har vi förnekelsen, för det andra tendensen att betrakta medlemstappet och den sviktande ekonomin som det stora problemet, och inte som symptom på, för det tredje, den identitetslöshet som får kyrkans företrädare att gå till de nordiska gudasagorna för att finna de rätta eskatologiska uttrycken...
onsdag 6 januari 2010
Glad Epifania!
Avhandlingsskrivande och föräldraledighet håller på att göra denna blogg till ett forum för käcka helgdagshälsningar. Här är ytterligare en, dagen till ära, med en känd hymn från Piae Cantiones som förknippas med Epifania eller trettondagstiden:
Ett par fromma vänner har för övrigt diskuterat huruvida man får ha mer än en adventsstjärna i huset, i den händelse de vise männen skulle gå vilse. Det får man: om vi betraktar bibelns magoi eller de österländska stjärntydarna som mer än mytiska figurer, påhittade av matteusevangeliets författare,* bör den stjärna de tolkat som ett tecken på judakonungens födelse rimligtvis ha varit en konjunktion av flera planeter.
Nedan ytterligare en hymn i trettondagstid som jag intimt förknippar med Cambridge och församlingen i Little St. Mary, Worship the Lord in the Beauty of Holiness. Likt en Pavlovsk hund känner jag rökelsedoft varje gång jag hör den...
Ett par fromma vänner har för övrigt diskuterat huruvida man får ha mer än en adventsstjärna i huset, i den händelse de vise männen skulle gå vilse. Det får man: om vi betraktar bibelns magoi eller de österländska stjärntydarna som mer än mytiska figurer, påhittade av matteusevangeliets författare,* bör den stjärna de tolkat som ett tecken på judakonungens födelse rimligtvis ha varit en konjunktion av flera planeter.
Nedan ytterligare en hymn i trettondagstid som jag intimt förknippar med Cambridge och församlingen i Little St. Mary, Worship the Lord in the Beauty of Holiness. Likt en Pavlovsk hund känner jag rökelsedoft varje gång jag hör den...
*Att vi inte helt kan avfärda de vise männen som en myt beror ironiskt nog på att evangeliets författare har så extremt vaga begrepp om astrologi. Han rapporterar uppenbarligen om existerande föreställningar som han inte begrep sig på. Att det sedan kanske inte dök upp tre stjärntydare i just Betlehem runt år 7 f.Kr må vara en annan historia.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)