Ikonen med Kristus som trampar dödsrikets portar under sina fötter och löser den fångne Adam har jag lånat från
Greek Orthodox Archdiocese of America.söndag 23 mars 2008
söndag 16 mars 2008
Faktoider i bokform
I posten Om sanningsälskare skrev jag om webbsidan Faktoider som skapats av Peter Olausson - en faktaspäckad, lärd och underhållande samling texter om företeelser och händelser som i det allmänna medvetandet uppfattas som autentiska och sanna, men som inte är det.
Nu har Olausson tydligen samlat det bästa av sitt material i en nyutkommen bok: Faktoider: Försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar. Jag har inte hunnit läsa den än, men den recenseras av Mats Gellerfelt i dagens SvD, Detta har kanske nästan hänt.
Boken lär i vilket fall bli en guldgruva för oss besserwissrar - äntligen kan vi luta oss mot en trygg auktoritet när vi vill förklara för vår omgivning hur saker verkligen förhåller sig. Och med hjälp av faktoidbegreppet kan vi också visa på att vi har en mission - att avslöja osanningar och falskheter i andras argumentation.
Det stora problemet för en sann besserwisser är bara att det alltid finns någon annan som vet ännu lite bättre, och som kan beslå en själv med att föra fram osanningar.
Det intressanta med Olausson är att ingen hittills, vad jag vet, har kunnat peka på några direkta faktafel i hans texter. Han tycks verkligen vara en sådan extremt noggrann kalenderbitare att jag som historiker - som fått källkritiken grundligt inympad under mina tidiga år som student - ligger i lä.
Sedan är det klart att vissa av faktoiderna kanske kan klassas som värdelöst vetande. Är det egentligen särskilt intressant att Sherlock Holmes aldrig säger "elementärt, min käre Watson" i någon av Conan Doyles böcker?
Eller är det viktig kunskap att en specifik kategori faktoider kallas för "cambronneord" i Frankrike, efter en av Napoleons generaler? Uttrycket har sitt ursprung i de stoiska ord som Cambronne ska ha yttrat som svar på en uppmaning att ge sig vid Waterloo: ”Det gamla gardet dör men ger sig icke.” Enligt den samtida pressen vill säga, som förmodligen tyckte att det andades äktfransk gloire. Men enligt generalens egen redogörelse var hans svar till motståndaren i själva verket betydligt mer kortfattat och prosaiskt: "Merde".
I situationen skulle det väl snarast kunna översättas med en uppmaning att dra dit pepparn växer - fattat i en mer eskatologisk mening.
...vilket för övrigt för tankarna till den amerikanske generalen Anthony McAuliffe, som med sin falskärmsjägardivision fann sig inringad av tyska trupper i den belgiska staden Bastogne under Ardenneroffensiven vintern 1944-45. Som svar på tyskarnas uppmaning att ge sig svarade han med ett ord: "Nuts!"
Och det är helt sant.
Nu har Olausson tydligen samlat det bästa av sitt material i en nyutkommen bok: Faktoider: Försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar. Jag har inte hunnit läsa den än, men den recenseras av Mats Gellerfelt i dagens SvD, Detta har kanske nästan hänt.
Boken lär i vilket fall bli en guldgruva för oss besserwissrar - äntligen kan vi luta oss mot en trygg auktoritet när vi vill förklara för vår omgivning hur saker verkligen förhåller sig. Och med hjälp av faktoidbegreppet kan vi också visa på att vi har en mission - att avslöja osanningar och falskheter i andras argumentation.
Det stora problemet för en sann besserwisser är bara att det alltid finns någon annan som vet ännu lite bättre, och som kan beslå en själv med att föra fram osanningar.
Det intressanta med Olausson är att ingen hittills, vad jag vet, har kunnat peka på några direkta faktafel i hans texter. Han tycks verkligen vara en sådan extremt noggrann kalenderbitare att jag som historiker - som fått källkritiken grundligt inympad under mina tidiga år som student - ligger i lä.
Sedan är det klart att vissa av faktoiderna kanske kan klassas som värdelöst vetande. Är det egentligen särskilt intressant att Sherlock Holmes aldrig säger "elementärt, min käre Watson" i någon av Conan Doyles böcker?
Eller är det viktig kunskap att en specifik kategori faktoider kallas för "cambronneord" i Frankrike, efter en av Napoleons generaler? Uttrycket har sitt ursprung i de stoiska ord som Cambronne ska ha yttrat som svar på en uppmaning att ge sig vid Waterloo: ”Det gamla gardet dör men ger sig icke.” Enligt den samtida pressen vill säga, som förmodligen tyckte att det andades äktfransk gloire. Men enligt generalens egen redogörelse var hans svar till motståndaren i själva verket betydligt mer kortfattat och prosaiskt: "Merde".
I situationen skulle det väl snarast kunna översättas med en uppmaning att dra dit pepparn växer - fattat i en mer eskatologisk mening.
...vilket för övrigt för tankarna till den amerikanske generalen Anthony McAuliffe, som med sin falskärmsjägardivision fann sig inringad av tyska trupper i den belgiska staden Bastogne under Ardenneroffensiven vintern 1944-45. Som svar på tyskarnas uppmaning att ge sig svarade han med ett ord: "Nuts!"
Och det är helt sant.
söndag 9 mars 2008
"Tag allt vad mörker finns i grav..."
Carl-Henning Wijkmark skriver i dagens SvD om 200-årsminnet av Finska kriget och Sveriges andra Poltava - Sveaborgs kapitulation som den punkt då den svenska stormaktsdrömmen slutgiltigt löstes upp av realiteterna. Men lika mycket blir det en text om historieskrivningen om kriget och om förlusten av den finska rikshalvan, eller kanske snarare den märkliga svenska tendensen att förskjuta Finland från historiemedvetandet:
Finland nämndes alltmer sällan i offentligheten, pressen hade bara små notiser,det var som om vi bara dimmigt kunde uppfatta den gamla rikshalvan. Och så har det på det hela taget förblivit, med undantag för ett antal kriser då den restsvenska statskroppen har ansatts av fantomsmärtor.
Bortsett från den revanschism som frodades i den liberala oppositionen mot Karl XIV Johan tycks endast få inom de svenska eliterna under 1800-talet ha ägnat tsarens storfurstendöme Finland mer än en flyktig tanke. 1900-talets svenska engagemang för Finland har, "rimligt nog" rört dess självständighetskamp - även om det fanns storsvenska ambitioner, parade med en begynnande rasideologi, bland flera av de frivilliga som begav sig till Finland under inbördeskriget. Tankar som dessa finns bland annat omvittnade hos Olof Palme d.ä., organisatör av de svenska frivilliga, som stupade vid Tammerfors i april 1918.
Wijkmark försöker sig inte på någon kontrafaktisk historieskrivning i sin artikel; det enda han vänder sig mot är synen att förlusten av Finland var oundviklig 1808. Vi vet inte vad som hade hänt om Cronstedt hållit Sveaborg och den svenska krigsplanen kunnat hållas. En liten äreräddning gör Wijkmark, när han pekar på att Cronstedt möjligen kan ha kapitulerat med fästningen intakt, för att förhindra ett blodbad på de tusentals civila på fästningen - som han visserligen försummat att evakuera - vilket skulle ha blivit resultatet av en stormning.
Men om nu det som betraktas som Cronstedts förräderi verkligen avgjorde kriget - det vill säga om vi bortser från fältsjukan som slog hårt mot de svenska och finska förbanden i krigets inledningsskede - och om detta i sin tur bidragit att fjärma Finland och vår gemensamma historia från det svenska medvetandet, så kan jag till viss del förstå Runebergs ord:
Tag allt vad mörker finns i gravoch allt vad kval i liv
och bilda dig ett namn därav
och det åt honom giv;
det skall dock väcka mindre sorg
än det han bar på Sveaborg
tisdag 19 februari 2008
Andra röster om Kosovo
Alla jublar inte över Europas senaste statsbildning. På nyhetsplats rapporterar SvD om En bitter dag för serbiska flyktingar.
Richard Swartz konstaterar att EU inte har någon strategi för Balkans framtid, och på Brännpunkt målar Tomislav Dulic upp en dyster bild av att FN:s auktoritet försvagas.
I bloggosfären har Patrick skrivit väl om Reinfeldt och Kosovo.
För den som har tid finns också Maciej Zarembas artikelserie i DN, Koloni Kosovo.
Richard Swartz konstaterar att EU inte har någon strategi för Balkans framtid, och på Brännpunkt målar Tomislav Dulic upp en dyster bild av att FN:s auktoritet försvagas.
I bloggosfären har Patrick skrivit väl om Reinfeldt och Kosovo.
För den som har tid finns också Maciej Zarembas artikelserie i DN, Koloni Kosovo.
fredag 15 februari 2008
Om Kosovo och suveränitetsprincipen
Även om den Kosvoalbanske premiärministern Hashim Thaci ännu inte vill ge något besked om självständighet är det väl bara en fråga om dagar innan en sådan deklaration kommer.
Jag har diskuterat frågan tidigare - bland annat i anslutning till vad Malcolm Dixelius och Richard Swartz har skrivit i frågan - och i en kommentar till posten Om Kosovos självständighet och etnisk rensning har signaturen Anonym statsvetare, möjligen som en kritik av vad jag skrivit, ondgjort sig över de serbiska suveränitetsanspråken:
"Det är ännu mer skrattretande när jag läser dåliga Suveränitetsargument! Vi har passerat den perioden då suveräniteten var absolut. Det finns ett högre värde och den kallas för Mänskliga Rättigheter. Suveräniteten är viktig, och den bör respekteras i allra högsta grad, men aldrig i bekostnad av mänskliga rättigheter."
Genom sina övergrepp på den albanska befolkningsgruppen har Serbien - alternativt serberna - förverkat sin rätt till Kosovo, menar signetären.
I princip skulle jag kunna hålla med. Även om jag hellre hade sett att den gamla FN-deklarationen ersattes med en deklaration om mänskliga skyldigheter, så menar nog också jag att de mänskliga rättigheterna ska gå före folkrätten och suveränitetsprincipen.
Problemet är att Anonym statsvetare i någon mån argumenterar mot sig själv, eftersom det i hennes/hans inlägg är rätt tydligt att Kosovos rätt till suveränitet sätts över den serbiska minoritetens mänskliga rättigheter. Innan denna folkgrupps rättigheter är fullt garanterade kommer jag fortsätta hävda att Kosovos självständighet är en dålig idé.
torsdag 7 februari 2008
Bengt Ankarloo
Det är med en smärre chock jag idag via en nekrolog i SvD får veta att professor emeritus i histora i Lund, Bengt Ankarloo har avlidit, 72 år gammal.
Sverige har därigenom förlorat en av sina mest välrenommerade historiker, och det inom ett forskningsområde som idag dessvärre är satt på undantag vid de svenska lärosätena - senmedeltida och tidigmodern rättshistoria, med fokus på magi, trolldomsprocesser och religiösa föreställningar.
Satans raseri, om de svenska häxprocesserna på 1600-talet, insatta i ett internationellt sammanhang är en av de mest lättillgängliga och adekvata texter jag läst om magiproblemet i europeisk historia. Som sammanfattning av den breda internationella forskningen i ämnet - presenterad inte minst inom ramen för sexbandsverket Witchcraft and Magic in Europe där Bengt Ankarloo fanns med som redaktör - är den oöverträffad på svenska språket.
Sverige har därigenom förlorat en av sina mest välrenommerade historiker, och det inom ett forskningsområde som idag dessvärre är satt på undantag vid de svenska lärosätena - senmedeltida och tidigmodern rättshistoria, med fokus på magi, trolldomsprocesser och religiösa föreställningar.
Satans raseri, om de svenska häxprocesserna på 1600-talet, insatta i ett internationellt sammanhang är en av de mest lättillgängliga och adekvata texter jag läst om magiproblemet i europeisk historia. Som sammanfattning av den breda internationella forskningen i ämnet - presenterad inte minst inom ramen för sexbandsverket Witchcraft and Magic in Europe där Bengt Ankarloo fanns med som redaktör - är den oöverträffad på svenska språket.
tisdag 5 februari 2008
Om äktenskapet och den gordiska knuten
För den som inte orkar läsa min långa argumentering i inlägget Om äktenskapet och Pippi Långstrumps sommarlov, är min tanke om den i grunden korkade debatten om könsneutrala äktenskap, att riksdagen helt borde avskaffa det civilrättsliga äktenskapet/det registrerade partnerskapet, eftersom institutionen som sådan är förlegad i ett modernt samhällsperspektiv. Ta bort statens inblandning, och låt människorna ordna sin familjebildning bäst de vill.
Detta skulle lösa hela problemet med de helt inkompatibla ståndpunkter, som nu ställs mot varandra i en fruktlös, konfliktskapande debatt. Även Kristdemokraterna skulle, med rätt argumentering kunna rädda ansiktet inför sina väljare. Och de som säger sig vilja bevara det monogama, "heterosexuella" äktenskapet kan då göra det på den väg som är den enda möjliga - genom att leva det.
Detta skulle lösa hela problemet med de helt inkompatibla ståndpunkter, som nu ställs mot varandra i en fruktlös, konfliktskapande debatt. Även Kristdemokraterna skulle, med rätt argumentering kunna rädda ansiktet inför sina väljare. Och de som säger sig vilja bevara det monogama, "heterosexuella" äktenskapet kan då göra det på den väg som är den enda möjliga - genom att leva det.
Om äktenskapet och Pippi Långstrumps sommarlov
Jag vet att jag inte borde skriva det här inlägget. Debattnivån i frågan är så låg, och viljan att förstå motståndarsidan är minimal i båda läger, att hur jag än argumenterar kommer den ena sidan betrakta mig som en outhärdlig libertin utan principer, medan den andra bekvämt kommer stämpla mig som homofob. Men låt gå – debatten är så dum att jag inte kan låta bli.
Ett grundproblem för hela frågan om könsneutrala äktenskap är den stigmatisering det innebär att ha en sexuell läggning som inte fullt ut accepteras av samhället. Helt tror jag inte vi kommer att komma ifrån det här problemet. Det kommer alltid att finnas sociala gränser för vårt sexuella beteende även om de kan se olika ut i olika sammanhang. Det är heller inte lätt att komma ifrån stigmatiseringen i ett samhälle där den egna identiteten i så hög grad kopplas samman med de sexuella preferenserna; om jag som man exempelvis råkar föredra sexuella kontakter med andra män så är det inte bara en smärre detalj i mitt beteende, utan jag är de facto homosexuell/queer, likaväl som att jag är hetero/straight om jag föredrar att gå i säng med damer.
Jag tror inte den här identifikationen är nyttig för någon, men den är svår att komma tillrätta med eftersom den så att säga underbyggs från två håll – från det ”heteronormativa” samhället likaväl som från gayrörelsen. Jag tror heller inte att statligt sanktionerade könsneutrala äktenskap är rätt väg att gå – det kommer bara cementera uppfattningen om att ”homosexuella” är en liten, fast fixerad minoritet. ”Homoäktenskap” kommer bara bekräfta heteronormen.
Men om nu personer som föredrar sex med personer av samma kön vill gifta sig med den de älskar, ska de då inte få göra det?
Känslomässigt kan jag förstå argumentet. Det är roligare att vara två, och eftersom en man och en kvinna när de vill bilda familj har privilegiet att få sin relation sanktionerad av samhället, så borde det ju också gälla den som älskar någon av samma kön.
Problemet är bara att äktenskapet traditionellt sett inte är något privilegium. Det är en förpliktande institution – på många sätt en angenäm sådan, men likväl förpliktande.
De religiösa skälen kan vi nog lämna därhän. Jag är visserligen bekännande kristen av en allmänkyrklig tradition vilket färgar mina åsikter. Jag ser äktenskapet som sakramentalt – det uttrycker en vilja hos det yttersta varat. Det finns, menar de större samfunden inom öst- och västkyrkan – ortodoxa såväl som katoliker – en djupare mening i att människan är skapad till man och kvinna. Genom det monogama äktenskapet blir man och kvinna en enhet som på ett alldeles unikt sätt uttrycker Guds kärlek till sin skapelse, och som låter oss människor bli medskapare till nytt liv. Det strikt monogama äktenskapet mellan man och kvinna, ”till döden skiljer oss åt” är därför den enda sexuella relation som kyrkan fullt kan sanktionera: allt annat kan bara diskuteras inom ramen för själavården – och här krävs ett stort mått av lyhördhet från Kyrkans sida, och förståelse för att människor inte är mer än människor. Likafullt är skilsmässa och därpå följande omgifte i Kyrkans regi sådant som bara kan ske på nåder.
För den icketroende är detta givetvis rent snömos. Finns inte Gud, finns heller ingen moralisk mening bortom de etiska regler som sätts upp av den mänskliga gemenskapen. Men jag menar att mina ståndpunkter ändå kan begripas i en formellt ateistisk kontext.
Jag menar inte att biologin normerar. För att en ny människa ska bli till krävs visserligen ett möte mellan en man och en kvinna, men det innebär ju inte att det heterosexuella, monogama äktenskapet skulle uttrycka någon sorts naturlig, given norm. I ett post-darwinistiskt paradigm är det för övrigt helt meningslöst att hävda att ”heterosexualitet” på något sätt skulle vara ”naturligt”.
Däremot menar jag att biologin förpliktar. Om vi rent fysiskt är med om att sätta barn till världen är vi också moraliskt ansvariga för dessa barn intill den dag de kan klara sig själva – och det innebär inte bara att föda och klä dem och ge dem kärlek. Eftersom människan är ett zoon politikon, en samhällsvarelse, är vi också ansvariga för att ge vår avkomma ett socialt sammanhang – inte bara i nuet, utan satt i relation till våra förfäder och våra kommande generationer.
Detta kan givetvis lösas på annat sätt, och jag kan mycket väl tänka mig andra former av familjebildningar med korsvisa adoptioner. Socialt kan det säkert fungera lika bra – eller lika dåligt – som det strängt monogama, livslånga äktenskapet mellan man och kvinna. Men äktenskapet, med strikt disciplin och gemensam vilja att bevara den sexuella troheten intill döden är den enda relation som till fullo reglerar denna biologiska förpliktelse.
Resonemanget kan tyckas gammaldags, och det är det också. Människor har i alla tider, och kommer alltid att fortsätta ha sex och få barn utan att vara formellt gifta. Samhället störtar inte samman för det. Det traditionella äktenskapets allvarliga uttryck för gemensamma och ömsesidiga förpliktelser gentemot varandra, gentemot föräldragenerationerna, barnen och samhället passar inte in i en värld där individens frihet och egna val anses utgöra grunden för all sann lycka.
Men därigenom har äktenskapet som samhällsinstitution också förlorat sin mening. Det uttrycker inte längre några formella förpliktelser, utan är bara ett kontrakt mellan två individer där de lovar varandra sexuell trohet ”tills livet skiljer oss åt”. Med könsneutrala äktenskap tas också den sista biten bort från den gammaldags missuppfattningen att familjebildning skulle ha något med biologi att göra – men då har man även tagit bort det enda som legitimerar statens fortsatta inblandning i frågan. Könsneutrala äktenskap kommer bara vara en institution som reglerar vem som har sex med vem – och det är något som staten i vår upplysta tid inte borde bry sig om, så länge det inte rör sig om sexuellt utnyttjande, tvång eller sex mellan en man och en kvinna som är för nära släkt med varandra.
Att äktenskapet/partnerskapet skulle medföra ett speciellt skydd för dem som ingår det, och som skulle motivera att det bibehålls är inte sant. Allt sådant som gäller adoption, arv och gemensam egendom och ekonomi, kan mycket väl regleras på individuell nivå. Varför ska en sexuell relation mellan två personer utgöra kriteriet för att de ska kunna prövas som adoptivföräldrar? Skulle inte ett barn likaväl kunna adopteras av ett syskonpar, eller av flera individer inom ett kollektiv? Vad säger att tre personer är sämre föräldrar än två eller en?
Kravet på könsneutrala äktenskap påminner därigenom om Pippi Långstrumps krav att få gå i skolan: hon behöver det egentligen inte, eftersom hon klarar sig bra ändå på sitt goda huvud, sin styrka och sin kappsäck med guldpengar. Men det är orättvist att hon inte får gå i skolan, eftersom hon då inte får sommarlov som de andra barnen får. Man kräver helt enkelt, i rättvisans namn, en reglering som inte behövs. Men det verkligt rättvisa och radikala vore väl att ta bort regleringen helt och hållet – att helt avskaffa de civilrättsliga äktenskapen och partnerskapen.
Sedan kan ju de som vill få fira sin tvåsamhet i någon lämplig ceremoni genom att gå till sitt tempel, sin kyrka eller sin fotbollsklubb och där genomgå föreskrivna ritualer. Om det samfund man tillhör av någon anledning inte vill ge sin välsignelse till just min relation får jag väl gå någon annanstans, eller hitta på mina egna ceremonier tillsammans med mina vänner. Svårare än så behöver det inte vara.
Uppdatering 30 mars:
Några av den senaste veckans inlägg i frågan från SvD:
Avliva inte begreppet äktenskap
Trygg samlevnad är viktigast
Äktenskap är mer än semantik
Fast det mest intressanta i just det här meningsutbytet är kanske hur Anders Svenssons argumentation bemöts i bloggosfären av sådana som inte håller med honom. Personligen tycker jag han överdriver farorna för yttrandefriheten i frågan, och hans uppfattning om äktenskapsbegreppet tycks något förenklad.
Men samtidigt är det knappast någon av de bloggkommentarer jag läst som faktiskt diskuterar hans argument. Han avfärdas omedelbart som en mindre vetande, svamlande, osammanhängande reaktionär och man försöker misskreditera den auktoritet han själv hävdar sig ha som jurist. Han får därmed rätt i ett stycke: det är hans motståndare som definierar diskursen och som bestämmer vad som får sägas inom debattens sociala rum.
Ett grundproblem för hela frågan om könsneutrala äktenskap är den stigmatisering det innebär att ha en sexuell läggning som inte fullt ut accepteras av samhället. Helt tror jag inte vi kommer att komma ifrån det här problemet. Det kommer alltid att finnas sociala gränser för vårt sexuella beteende även om de kan se olika ut i olika sammanhang. Det är heller inte lätt att komma ifrån stigmatiseringen i ett samhälle där den egna identiteten i så hög grad kopplas samman med de sexuella preferenserna; om jag som man exempelvis råkar föredra sexuella kontakter med andra män så är det inte bara en smärre detalj i mitt beteende, utan jag är de facto homosexuell/queer, likaväl som att jag är hetero/straight om jag föredrar att gå i säng med damer.
Jag tror inte den här identifikationen är nyttig för någon, men den är svår att komma tillrätta med eftersom den så att säga underbyggs från två håll – från det ”heteronormativa” samhället likaväl som från gayrörelsen. Jag tror heller inte att statligt sanktionerade könsneutrala äktenskap är rätt väg att gå – det kommer bara cementera uppfattningen om att ”homosexuella” är en liten, fast fixerad minoritet. ”Homoäktenskap” kommer bara bekräfta heteronormen.
Men om nu personer som föredrar sex med personer av samma kön vill gifta sig med den de älskar, ska de då inte få göra det?
Känslomässigt kan jag förstå argumentet. Det är roligare att vara två, och eftersom en man och en kvinna när de vill bilda familj har privilegiet att få sin relation sanktionerad av samhället, så borde det ju också gälla den som älskar någon av samma kön.
Problemet är bara att äktenskapet traditionellt sett inte är något privilegium. Det är en förpliktande institution – på många sätt en angenäm sådan, men likväl förpliktande.
De religiösa skälen kan vi nog lämna därhän. Jag är visserligen bekännande kristen av en allmänkyrklig tradition vilket färgar mina åsikter. Jag ser äktenskapet som sakramentalt – det uttrycker en vilja hos det yttersta varat. Det finns, menar de större samfunden inom öst- och västkyrkan – ortodoxa såväl som katoliker – en djupare mening i att människan är skapad till man och kvinna. Genom det monogama äktenskapet blir man och kvinna en enhet som på ett alldeles unikt sätt uttrycker Guds kärlek till sin skapelse, och som låter oss människor bli medskapare till nytt liv. Det strikt monogama äktenskapet mellan man och kvinna, ”till döden skiljer oss åt” är därför den enda sexuella relation som kyrkan fullt kan sanktionera: allt annat kan bara diskuteras inom ramen för själavården – och här krävs ett stort mått av lyhördhet från Kyrkans sida, och förståelse för att människor inte är mer än människor. Likafullt är skilsmässa och därpå följande omgifte i Kyrkans regi sådant som bara kan ske på nåder.
För den icketroende är detta givetvis rent snömos. Finns inte Gud, finns heller ingen moralisk mening bortom de etiska regler som sätts upp av den mänskliga gemenskapen. Men jag menar att mina ståndpunkter ändå kan begripas i en formellt ateistisk kontext.
Jag menar inte att biologin normerar. För att en ny människa ska bli till krävs visserligen ett möte mellan en man och en kvinna, men det innebär ju inte att det heterosexuella, monogama äktenskapet skulle uttrycka någon sorts naturlig, given norm. I ett post-darwinistiskt paradigm är det för övrigt helt meningslöst att hävda att ”heterosexualitet” på något sätt skulle vara ”naturligt”.
Däremot menar jag att biologin förpliktar. Om vi rent fysiskt är med om att sätta barn till världen är vi också moraliskt ansvariga för dessa barn intill den dag de kan klara sig själva – och det innebär inte bara att föda och klä dem och ge dem kärlek. Eftersom människan är ett zoon politikon, en samhällsvarelse, är vi också ansvariga för att ge vår avkomma ett socialt sammanhang – inte bara i nuet, utan satt i relation till våra förfäder och våra kommande generationer.
Detta kan givetvis lösas på annat sätt, och jag kan mycket väl tänka mig andra former av familjebildningar med korsvisa adoptioner. Socialt kan det säkert fungera lika bra – eller lika dåligt – som det strängt monogama, livslånga äktenskapet mellan man och kvinna. Men äktenskapet, med strikt disciplin och gemensam vilja att bevara den sexuella troheten intill döden är den enda relation som till fullo reglerar denna biologiska förpliktelse.
Resonemanget kan tyckas gammaldags, och det är det också. Människor har i alla tider, och kommer alltid att fortsätta ha sex och få barn utan att vara formellt gifta. Samhället störtar inte samman för det. Det traditionella äktenskapets allvarliga uttryck för gemensamma och ömsesidiga förpliktelser gentemot varandra, gentemot föräldragenerationerna, barnen och samhället passar inte in i en värld där individens frihet och egna val anses utgöra grunden för all sann lycka.
Men därigenom har äktenskapet som samhällsinstitution också förlorat sin mening. Det uttrycker inte längre några formella förpliktelser, utan är bara ett kontrakt mellan två individer där de lovar varandra sexuell trohet ”tills livet skiljer oss åt”. Med könsneutrala äktenskap tas också den sista biten bort från den gammaldags missuppfattningen att familjebildning skulle ha något med biologi att göra – men då har man även tagit bort det enda som legitimerar statens fortsatta inblandning i frågan. Könsneutrala äktenskap kommer bara vara en institution som reglerar vem som har sex med vem – och det är något som staten i vår upplysta tid inte borde bry sig om, så länge det inte rör sig om sexuellt utnyttjande, tvång eller sex mellan en man och en kvinna som är för nära släkt med varandra.
Att äktenskapet/partnerskapet skulle medföra ett speciellt skydd för dem som ingår det, och som skulle motivera att det bibehålls är inte sant. Allt sådant som gäller adoption, arv och gemensam egendom och ekonomi, kan mycket väl regleras på individuell nivå. Varför ska en sexuell relation mellan två personer utgöra kriteriet för att de ska kunna prövas som adoptivföräldrar? Skulle inte ett barn likaväl kunna adopteras av ett syskonpar, eller av flera individer inom ett kollektiv? Vad säger att tre personer är sämre föräldrar än två eller en?
Kravet på könsneutrala äktenskap påminner därigenom om Pippi Långstrumps krav att få gå i skolan: hon behöver det egentligen inte, eftersom hon klarar sig bra ändå på sitt goda huvud, sin styrka och sin kappsäck med guldpengar. Men det är orättvist att hon inte får gå i skolan, eftersom hon då inte får sommarlov som de andra barnen får. Man kräver helt enkelt, i rättvisans namn, en reglering som inte behövs. Men det verkligt rättvisa och radikala vore väl att ta bort regleringen helt och hållet – att helt avskaffa de civilrättsliga äktenskapen och partnerskapen.
Sedan kan ju de som vill få fira sin tvåsamhet i någon lämplig ceremoni genom att gå till sitt tempel, sin kyrka eller sin fotbollsklubb och där genomgå föreskrivna ritualer. Om det samfund man tillhör av någon anledning inte vill ge sin välsignelse till just min relation får jag väl gå någon annanstans, eller hitta på mina egna ceremonier tillsammans med mina vänner. Svårare än så behöver det inte vara.
Uppdatering 30 mars:
Några av den senaste veckans inlägg i frågan från SvD:
Avliva inte begreppet äktenskap
Trygg samlevnad är viktigast
Äktenskap är mer än semantik
Fast det mest intressanta i just det här meningsutbytet är kanske hur Anders Svenssons argumentation bemöts i bloggosfären av sådana som inte håller med honom. Personligen tycker jag han överdriver farorna för yttrandefriheten i frågan, och hans uppfattning om äktenskapsbegreppet tycks något förenklad.
Men samtidigt är det knappast någon av de bloggkommentarer jag läst som faktiskt diskuterar hans argument. Han avfärdas omedelbart som en mindre vetande, svamlande, osammanhängande reaktionär och man försöker misskreditera den auktoritet han själv hävdar sig ha som jurist. Han får därmed rätt i ett stycke: det är hans motståndare som definierar diskursen och som bestämmer vad som får sägas inom debattens sociala rum.
måndag 28 januari 2008
Om brödrakriget
Igår var det jämnt nittio år sedan de radikala socialisterna i Helsingfors genomförde en statskupp och beordrade de beväpnade röda gardena att arrestera den borgerliga regeringen. Samma dag beordrade armechefen C.G.E. Mannerheim de vita skyddskårerna - som i stort sett utgorde regeringssidans enda militära styrkor - att avväpna de kvarvarande ryska trupperna i Österbotten, trupper som tenderat att stödja den socialistiska oppositionen.
Dessa åtgärder som vidtogs oberoende av varandra inledde det finska inbördeskriget. Det varade till maj månad 1918, och kostade sammantaget över 36 000 människor livet. Många föll för exekutionsplutonernas kulor i direkt anslutning till striderna, eller dömdes till döden i summariska rättegångar i de så kallade ståndrätterna vid krigets slut. Men den övervägande delen dog av umbäranden i de fångläger som inrättades efter den borgerliga, vita sidans seger.
Om detta skrev Bjarne Stenquist i en understreckare i lördags, De vita tog svart hämnd på de röda.
Men till den tragedi som finska inbördeskriget var, hör eftervärldens oförmåga att se just denna tragedi - en nation som slits sönder av motsättningar och upphetsade viljor, och där människor dödar människor som följd.
I stället har en politiskt färgad historieskrivning till både höger och vänster försökt sätta in kriget i en berättelse om hjältar och skurkar, om offer och förövare.
Ja, de röda gjorde uppror mot en demokratiskt vald regering. Ja, anledningen till att de rödas terror fick mindre omfattning än de vitas berodde nog i hög grad på att de förlorade kriget. Ja, den röda sidan understöddes av en del av de kvarvarande ryska garnisonerna - som deltog folkrättsvidrigt i kriget. Och ja, ett rött Finland hade i längden haft svårt att bibehålla sin självständighet gentemot Sovjet.
Samtidigt är den vita beskrivningen av kriget som ett frihetskrig minst sagt problematisk. Den röda sidan försökte aldrig rucka på självständighetsförklaringen 1917. För att ha varit ett frihetskrig var den vita sidans beredvillighet - som Mannerheim visserligen motsatte sig - att göra sig beroende av tyska trupper och välja en tysk prins till kung rätt betänklig.
Motsättningarna hade heller inte enbart sitt ursprung i de röda drömmarna hos Helsingfors salongsbolsjeviker, utan speglade djupa sociala orättvisor i det finska samhället. Och ståndrätterna var rättsvidriga uttryck för hämnd och ett försök att strypa arbetarrörelsen.
Men vad vi verkligen borde lära oss av brödrakriget 1918 är inte slagord om socialisters eller borgares ondska, utan hur tunn civilisationens fernissa är. Finland hade det vid sin självständighet väl förspänt: institutionerna och det civila samhället fungerade. Ändå förföll Finland - som på många sätt liknade Sverige vid denna tid - i en ström av våld och oförsonligt hat. Så oförsonligt att ämnet än i dag är känsligt.
Dessa åtgärder som vidtogs oberoende av varandra inledde det finska inbördeskriget. Det varade till maj månad 1918, och kostade sammantaget över 36 000 människor livet. Många föll för exekutionsplutonernas kulor i direkt anslutning till striderna, eller dömdes till döden i summariska rättegångar i de så kallade ståndrätterna vid krigets slut. Men den övervägande delen dog av umbäranden i de fångläger som inrättades efter den borgerliga, vita sidans seger.
Om detta skrev Bjarne Stenquist i en understreckare i lördags, De vita tog svart hämnd på de röda.Men till den tragedi som finska inbördeskriget var, hör eftervärldens oförmåga att se just denna tragedi - en nation som slits sönder av motsättningar och upphetsade viljor, och där människor dödar människor som följd.
I stället har en politiskt färgad historieskrivning till både höger och vänster försökt sätta in kriget i en berättelse om hjältar och skurkar, om offer och förövare.
Ja, de röda gjorde uppror mot en demokratiskt vald regering. Ja, anledningen till att de rödas terror fick mindre omfattning än de vitas berodde nog i hög grad på att de förlorade kriget. Ja, den röda sidan understöddes av en del av de kvarvarande ryska garnisonerna - som deltog folkrättsvidrigt i kriget. Och ja, ett rött Finland hade i längden haft svårt att bibehålla sin självständighet gentemot Sovjet.
Samtidigt är den vita beskrivningen av kriget som ett frihetskrig minst sagt problematisk. Den röda sidan försökte aldrig rucka på självständighetsförklaringen 1917. För att ha varit ett frihetskrig var den vita sidans beredvillighet - som Mannerheim visserligen motsatte sig - att göra sig beroende av tyska trupper och välja en tysk prins till kung rätt betänklig.
Motsättningarna hade heller inte enbart sitt ursprung i de röda drömmarna hos Helsingfors salongsbolsjeviker, utan speglade djupa sociala orättvisor i det finska samhället. Och ståndrätterna var rättsvidriga uttryck för hämnd och ett försök att strypa arbetarrörelsen.
Men vad vi verkligen borde lära oss av brödrakriget 1918 är inte slagord om socialisters eller borgares ondska, utan hur tunn civilisationens fernissa är. Finland hade det vid sin självständighet väl förspänt: institutionerna och det civila samhället fungerade. Ändå förföll Finland - som på många sätt liknade Sverige vid denna tid - i en ström av våld och oförsonligt hat. Så oförsonligt att ämnet än i dag är känsligt.
lördag 26 januari 2008
Den siste från vallmofälten
Erich Kästner, Tysklands förmodligen sista veteran från första världskriget har avlidit, 107 år gammal.
Snart återstår bara skuggorna av "the forgotten heroes of a forgotten war". Och vår förståelse för det som redan kan tyckas obegripligt, blir ytterligare en bit mindre.
Snart återstår bara skuggorna av "the forgotten heroes of a forgotten war". Och vår förståelse för det som redan kan tyckas obegripligt, blir ytterligare en bit mindre.
En klok politik i en glömsk värld
Är det något världen borde ha lärt sig av Jugoslaviens blodiga sammanbrott på 1990-talet, så är det att frihetslängtan inte alltid är vacker. Vi borde också ha lärt oss att det kan vara katastrofalt att erkänna självständighet för etniskt definierade regioner - hur behjärtansvärt det än kan tyckas för stunden.
Med tanke på detta är det klokt att Sverige bromsar stormakter i EU i Kosovofrågan, eller åtminstone försöker.
Jag antar att Kosovos självständighet är en tidsfråga. Men det finns ingen anledning att forcera frågan. Tvärtom - till och med bibehållande av ett outhärdligt status quo är bättre än ett nytt blodbad på Balkan.
Med tanke på detta är det klokt att Sverige bromsar stormakter i EU i Kosovofrågan, eller åtminstone försöker.
Jag antar att Kosovos självständighet är en tidsfråga. Men det finns ingen anledning att forcera frågan. Tvärtom - till och med bibehållande av ett outhärdligt status quo är bättre än ett nytt blodbad på Balkan.
torsdag 24 januari 2008
Richard Swartz om Kosovo
Med anledning av presidentvalet i Serbien skriver Richard Swartz om Kosovokonflikten i dagens understreckare, och belyser frågan från tre håll.
Först den serbiska där "känslor av oförståelse" blandas med "aggression, självmedlidande med trots, självupptagenhet med utfall mot omvärlden, allt i avsikt att hålla den egna självbilden oföränderligt intakt"; sedan den albanska, vars "politik i Kosovo för första gången sedan 1945 domineras av en ung generation som med vapen i hand försvarat sitt land och samtidigt befriat sig också från en äldre generations pragmatiska, patriarkaliska ledarskap" - och därmed också från dess åtminstone potentiella öppenhet för politiska kompromisser. Slutligen den europeiska gemenskapens synvinkel, där de agerande ända tills nu, då det kan vara försent, tycks ha undgått att begripa frågans komplexitet:
Först den serbiska där "känslor av oförståelse" blandas med "aggression, självmedlidande med trots, självupptagenhet med utfall mot omvärlden, allt i avsikt att hålla den egna självbilden oföränderligt intakt"; sedan den albanska, vars "politik i Kosovo för första gången sedan 1945 domineras av en ung generation som med vapen i hand försvarat sitt land och samtidigt befriat sig också från en äldre generations pragmatiska, patriarkaliska ledarskap" - och därmed också från dess åtminstone potentiella öppenhet för politiska kompromisser. Slutligen den europeiska gemenskapens synvinkel, där de agerande ända tills nu, då det kan vara försent, tycks ha undgått att begripa frågans komplexitet:
"[Kosovokonflikten] är den sista olösta konflikten på Balkan av verklig betydelse, med potential att förvandla regionen till en oroshärd igen, och det måste sägas att en lösning av den är mycket avlägsen och rentav svår att föreställa sig."
måndag 21 januari 2008
Om Albert Kahn och världens färger
I söndagens understreckare skriver Pelle Snickars om Albert Kahn (1860-1940) och hans projekt att med ett galleri av bilder från olika delar av världen skapa en ny förståelse mellan människor; detta i en tid av kolonialism och svåra motsättningar - och från 1914 en tid av globalt industrialiserat krig, av totalitarism och hat.
Albert Kahn (1860-1940)
Mycket kan sägas om Kahn och hans stab av fotografer. Att de måste betraktas utifrån sin egen tids förutsättningar är självklart, och att deras blick kan beskrivas som både exotiserande och kolonial är kanske inte att förvånas över. Snickars lyfter fram detta, men låter det, föredömligt nog, inte skymma sin analys.
Men det som framför allt fascinerar med Kahns bildarkiv, är att så stor del utgörs av färgbilder. En försvunnen värld vi är vana att betrakta i svartvitt med gråtoner, framträder plötsligt i färg, och ett ögonblick känns det som om avståndet till dessa sedan länge döda människor krymper ner till nästintill ingenting.
I bilderna från det stora krigets skyttegravar lyser den blommande vallmon smärtsamt starkt.
söndag 20 januari 2008
En man värd sin hatt
När Örebro högsk- förlåt, universitet belönar sin politiske patron, och när Lunds universitet slår rekord i politisk korrekthet*, är det skönt att ens gamla Alma Mater bevarat något av sin integritet och omdöme när det gäller att sprida sina gracer och doktorshattar.
Att Umberto Eco sedan råkar vara en notorisk lögnare i sina romaner gör inget - han erkänner det ju glatt själv, och det är just det som gör honom till en sådan rasande bra författare. Och vad jag vet är hans vetenskapliga insatser inte att förakta heller. Semiotik är ju kul.
onsdag 9 januari 2008
Om att döda sin barndoms hjältar
En vän tipsade om följande lilla Bamse-parodi:
Så särskilt kul är det egentligen inte: med några ganska billiga trick - framför allt en halvtafflig imitation av Olof Thunberg - blandas de oförenliga storheterna Bamse, våld, tobak och alkohol. Så varför skrattar jag?
Kanske är det en sista släng av tonårsuppror: att detronisera och bokstavligen slå ihjäl sin barndoms hjältar - att skratta åt sina första litterära auktoriteter?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)