torsdag 20 april 2006

The Piper at the Gates of Dawn - om mötet med det heliga

I en diskussion om rädslan inför mötet med det heliga (som kom sig av en förflugen formulering i min post Frågor & Svar & Kedjebrevens förbannelse) skrev Carulmare:

Mötet med det heliga är farligt... eller kan vara det... Men jag tror inte att det måste vara det. Det heliga brukar beskrivas som ett starkt sken, ett avslöjande sken, och det är i det ljuset som faran uppstår.

Så långt är jag med. Men resonemanget fortsätter:

Ljuset är vad jag tror att det är. Tror jag att Gud är förlåtande kärlek, så är han det...Jag tror inte heller att Gud är utanför mig utan i mig. Att jag och alla andra mänskor har del i dethär ljuset...

Och då blir jag plötsligt tveksam. Det är riktigt att Kristus uppmanar oss att tro att himmelriket finns inom oss, och där himmelriket är, är också Gud. Men att Gud skulle vara det jag tror han är - det tror jag inte, helt enkelt därför att jag då skulle tillbe en avgud, en gud skapad till min egen avbild.

Även om jag måste utgå från min egen, ofullständiga bild av det heliga i min tillbedjan, innebär det inte att det är bilden jag tillber. Det heliga har inte sitt ursprung i människors hjärtan, utan människorna har sitt ursprung i det heliga. Det heliga kan därför inte enbart finnas inom oss, och man bör vara medveten om att människohjärtat också är den plats där det heliga kan lysa med sin frånvaro.

Därav också den rädsla som uppstår vid mötet med det heliga. Få har skildrat detta så insiktsfullt - eller möjligen så omedvetet insiktsfullt - som Kenneth Grahame, i det sjunde kapitlet av Det susar i säven, där Råttan och Mullvaden ställs öga mot öga med "flöjtblåsaren vid morgonrodnadens portar". Att de båda djurens bild av det heliga råkar vara identisk med den grekiske guden Pan innebär alltså inte att det är en avgud, eftersom det inte är bilden, utan den helighet den representerar som de tillber:

Then suddenly the Mole felt a great Awe fall upon him, an awe that turned his muscles to water, bowed his head, and rooted his feet to the ground. It was no panic terror - indeed he felt wonderfully at peace and happy - but it was an awe that smote and held him and, without seeing, he knew it could only mean that some august Presence was very, very near. With difficulty he turned to look for his friend, and saw him at his side cowed, stricken, and trembling violently. And still there was utter silence in the populous bird-haunted branches around them; and still the light grew and grew.

Perhaps he would never have dared to raise his eyes, but that, though the piping was now hushed, the call and the summons seemed still dominant and imperious. He might not refuse, were Death himself waiting to strike him instantly, once he had looked with mortal eye on things rightly kept hidden. Trembling he obeyed, and raised his humble head; and then, in that utter clearness of the imminent dawn, while Nature, flushed with fulness of incredible colour, seemed to hold her breath for the event, he looked in the very eyes of the Friend and Helper; saw the backward sweep of the curved horns, gleaming in the growing daylight; saw the stern, hooked nose between the kindly eyes that were looking down on them humourously, while the bearded mouth broke into a half-smile at the corners; saw the rippling muscles on the arm that lay across the broad chest, the long supple hand still holding the pan-pipes only just fallen away from the parted lips; saw the splendid curves of the shaggy limbs disposed in majestic ease on the sward [...] All this he saw, for one moment breathless and intense, vivid on the morning sky; and still, as he looked, he lived; and still, as he lived, he wondered. “Rat!” he found breath to whisper, shaking. “Are you afraid?” “Afraid?” murmured the Rat, his eyes shining with unutterable love. “Afraid! Of Him? O, never, never! And yet - and yet - O, Mole, I am afraid!”

Then the two animals, crouching to the earth, bowed their heads and did worship.

7 kommentarer:

carulmare sa...

Roligt att du vill fortsätta diskussionen. Först skulle jag vilja rätta mig lite. När jag skrev att Gud är som vi tror, så menade jag inte att han kan vara precis hur som helst. Min gudsuppfattning är nog mera bestämd än så. Någon dogmatiker är jag inte, men jag har en känsla för hur jag skall tro - hur Gud skall vara för att jag skall må bra. Det är jag som har denhär känslan, men jag tror att den är större än så. Kanske skulle jag kunna säga att Gud har denhär känslan i mig...? Det handlar om välmående, men på ett djupare sätt. Ett existentiellt välmående.

På ett annat sätt menar jag verkligen att Gud är som vi tror. Vi kan ju bara se honom med våra mänskliga ögon och de kan förvränga ett och annat. Jag tror att just det skede som vi här har diskuterat lätt kan leda till förvrängningar. När vi speglar oss i det fullkomliga och blir plågsamt medvetna om vår... undermålighet, då framstår Gud som en sträng domare... Dethär ljuset - behöver det alls ha något med Gud att göra? Det skulle lika gärna kunna komma inifrån oss själva, från vår önskan att vara perfekta och därmed osårbara...

Annars tyckte jag ganska bra om avsnittet från Det susar i säven. Där används ordet awe flera gånger och det kan jag verkligen ta till mig. Inte fruktan och bävan, men vördnad och förundran... Inte för Guds rättfärdighet. Men för att det finns en makt som kan övervinna den förtvivlan som detdär kalla ljuset ger upphov till. För att det finns värme och kärlek...

Falstaff sa...

Ok, jag tror jag förstår bättre vad du menar nu. Men jag tror som sagt inte att Guds "värme" och "kärlek" kan skiljas från hans "rättfärdighet" - eller "barmhärtighet" för den delen. Passagen om flöjtblåsaren vid morgonrodnadens portar tycker jag skildrar något av detta.

Felet med rättfärdigheten tror jag är just att vi ser den i sin mänskliga ofullkomlighet - en rättfärdighet som blandas med självrättfärdighet. Bilden av den rättfärdige guden tar i medvetandet överhanden över den helighet den representerar och blir en avgud.

Men jag är rädd för att bilden av den kärleksfulle guden också kan bli en avgud, om vi låter människors bilder av vad kärlek är, och som ständigt är blandade med egenkärlek, skymma den helighet bilden representerar.

Miriam sa...

Intressant diskussion och strålande passage ur Säven. Hittade också något intressant i dagens SPT som jag ska pigga upp min kväll med att läsa ordentligt - har bara hunnit kika lite på expeditionen.
Kram från Miriam

carulmare sa...

Jag läser ditt svar och tänker att såhär kan vi nog sluta...

Skulle det vara fel att summera att du tänker mera på att tro rätt (att inte skapa dig en avgud av det heliga), medan jag är mera intresserad av mitt eget välmående, i existentiell mening...?

Det betyder kanske också att du i större utsträckning ser Gud som något utanför dig själv, medan jag ser Honom/Henne/Det mera som en uppgörelse med mig själv...

Falstaff sa...

Vem kan säga vad som är "rätt" tro? Jag skulle väl snarare säga att de båda inställningarna du skisserar inte utesluter, utan snarare kompletterar varandra...

carulmare sa...

Låter bra! Jag vill gärna länka till dig, om du inte har något emot det? Tror vi kan ha ett utbyte också i framtiden...

Jag försöker skildra något som mycket väl skulle kunna kallas en avskalning - i romanform och här på nätet... Kolla, om du känner för det.

Därmed inte sagt hur många skal som finns kvar - en babusjka kan ha ganska många, som du vet... :)

Falstaff sa...

Miriam: Nu förstår jag vad du menar (SPT kom med eftersändning idag). Jag visste inte att recensionen skulle gå i tryck så snart: tack och lov hann jag rätta en pinsam lapsus innan...

Kram