tisdag 1 maj 2007

Ett anspråkslöst förslag om finlandssvenska

Nog sticker han ut hakan, Tom Sörhannus, när han i en debattartikel i SvD hävdar att svenskar i "nationalistisk yra" inte bryr sig om finlandssvenskans - eller finlandssvenskarnas - framtid, en framtid som målas i dystra färger.

Artikeln är kanske inte det bästa exemplet på hur man kan nyansera en debatt, och jag undrar om Sörhannus verkligen står för en majoritetsuppfattning när han identifierar sig som svensk snarare än finländsk. Ända sedan nationalskalden Johan Ludvig Runebergs dagar har det funnits en tendens att betona det finländska fäderneslandet och den finländska identiteten, snarare än kopplingarna till Sverige och det svenska.* Om detta är en allmän tendens, och om den står sig idag vill jag låta vara osagt.

Men om vi för ett ögonblick antar att Sörhannus har rätt, så tror jag det på sikt är allvarligt om finlandssvenskan är hotad, för de kulturella kontakterna mellan det vi kallar Sverige och det vi kallar Finland, och för förståelsen för den gemensamma historien - och då inte bara den historia som tilldragit sig före 1809, utan även efter.

Men vad skulle kunna göras åt situationen utan att svenska myndigheter och beskäftiga intellektuella lägger sig i vad som inte angår dem?

Mitt anspråkslösa förslag, som visserligen inte är så allvarligt menat, men ändå inte ska uppfattas ironiskt, är att finska borde införas som obligatoriskt språk i svenska skolor redan från mellanstadiet. Det om något skulle kunna underlätta de kulturella relationerna och den ömsesidiga förståelsen mellan svenska och finska medborgare, och därigenom skapa en sfär där finlandssvenskan har en given plats.

Jag vet att finskan har sexton kasus eller något liknande, vilket betyder döden för den som - likt mig själv - är hopplöst okunnig i alla frågor som rör grammatik, men mer än en gång har jag sörjt över att mina finskakunskaper inskränkt sig till "Ei saa peittää", "Hakkaa päälle pohjan poika" och diverse fula ord. Jag har också den fullständigt ogrundade uppfattningen att tvånget att läsa svenska skulle kännas mindre betungande för finska barn, om de visste att deras kolleger på andra sidan Bottenhavet utsattes för något liknande.

Och tänk att kunna läsa Väinö Linna och Mika Waltari i original...

* Se exempelvis Matti Klinge, Den politiske Runeberg och Merete Mazzarella, "Nationalskalden" i JLR : Johan Ludvig Runeberg i urval.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Du har naturligtvis rätt. Vi svenskar borde lära oss finska. Det går inte över en natt att införa den traditionen och skolämnet, men det måste påbörjas. Men då blir det förmodligen i form av en ändring av centrala läroplanen för grundskolan - det lär knappast ske i större skala genom kommunala initiativ. Förövrigt älskar jag kasus...

Anonym sa...

En sak som är irriterande är begreppsförvirringen: t ex kan faktiskt ordet "svensk" användas för att beteckna en person som bor i Sverige, men också vilket person som helst i världen som definierar sig som svensk. Svensk är inte automatiskt lika med rikssvensk. Är det så att man inte kan kalla sig för enbart "svensk" i Finland, för att man då riskerar att uppfattas som landsförrädare av folkmajoriteten. Det tyder också på en rätt negativ inställning till Sverige.

Anonym sa...

Det beror på vem som frågar. I förhållande till finnar så är vi svenskar, åtminstone i Österbotten. I förhållande till Sverige så är vi förstås finlandssvenskar. I Österbotten lever vi ännu så länge i en svensk verklighet, med svensk service i våra kommuner. Men hur länge?

Anonym sa...

Vi finlandssvenskar som går och har gått i helt svenskspråkiga skolor i svenskfinland läser obligatorisk finska från tredje klass. Och det överbrygger inga klyftor varken förr eller nu. Områdena där det talas svenska är mer svenskspråkiga procentuellt än många kommuner i Sverige.

Falstaff sa...

Intressanta kommentarer - välkomna till biblioteket, vilka ni än är!

Mikael sa...

En bok som kan rekommenderas i ämnet är Leif Höckerstedts Fuskfinnar eller östsvenskar. En debattbok om finlandssvenskhet (2000). Höckerstedt är inte okontroversiell ens i Svenskfinland, och vid en första läsning tycker man att han är väl vågad. Men när man läser för andra gången inser man att han har rätt på flera punkter.

Tesen är kort sagt den att den svenskspråkiga folkgruppen inte borde begränsas av havs- och nationsgränser och att den språkliga identiteten borde vara starkare men av olika anledningar inte är det. (Jämförelse med kurderna görs då och då.)

Men visst borde Sveriges skolor ge ett uns av kunskaper i finska. Det imponerar inte att slänga sig med "pallomeri". All kunskap om Finland tycks vara förträngd sedan 1809--1814 ...

Falstaff sa...

Vi är kanske alltför mentalt låsta vid nationsgränser - 192 år efter Wienkongressen som borde ha spelat ut sin roll vid det här laget.

Välkommen till biblioteket!