Veni, veni Emanuel

Veni, veni Emanuel
Captivum solve Israel
Qui gemit in exilio,
Privatus Dei Filio.

Gaude! Gaude! Emanuel
Nascetur pro te, Israel!

'A Fairytale of New York'

Som en liten tradition, så här på lillejul...

En hymn i jultid

Jag följer min vän och bloggkollega Stefan Olssons exempel och lägger upp ett YouTubeklipp med en av mina favoritpsalmer: "O Little Town of Bethlehem". Texten är skriven av Phillips Brooks (1835-1903) som var kyrkoherde i Philadelphia, men originalmelodin (som jag finner alltför smetig) har här bytts ut till en engelsk folkmelodi - samma som finns med i den svenska versionen (nummer 115 i psalmboken).

Synd bara att Kiri Te Kanawa inte riktigt håller måttet i videon - hennes insats stör liksom kören...

Att dricka jul

En liten repris från i fjol...

Frans G. Bengtssons skildring av hur det dricks jul hos Harald Blåtand i Röde Orm är kanske inte direkt historiskt korrekt - och själva seden är heller inte något att rekommendera för hemmabruk. Men något som faktiskt är riktigt gott till julmaten - både till julbordet och den lutfisk som varit familjens juldagstradition, om inte sedan hedenhös, så åtminstone sedan Hans Brasks dagar - är en klassisk mumma.

Så här blandar jag den, antingen i en stor kanna eller i en bunke:

3 flaskor stout - Guinness Extra är klassikern, men stark Carnegie Porter funkar lika bra (St. Peter's stout skulle säkert gå bra den med, men den är lite för bra att blanda med annat)
2 flaskor pilsner - folk- eller mellanöl duger utmärkt, men inte lättöl (hemska tanke)
1 flaska sockerdricka - eller julmust, som jag inbillar mig ger en... tja... mustigare smak
1 – 2 dl portvin eller madeira
Kardemumma - om så önskas; jag tycker det funkar lika bra utan

Allt ska vara kylskåpskallt. Börja med att blanda sockerdrickan och portvinet med pilsern och häll sedan stouten rakt ner i härligheten. (Öl måste skumma när den hälls upp, annars går smaken förlorad. Jag lärde en engelsk vän det tricket när han envisades med att hålla glaset på snedden för att smyghälla ner sin öl. Han insåg genast skillnaden, och nu sprider han enligt egen utsago denna kunskap bland sina vänner i Liverpool.)

Eventuellt kan portvinet tillsättas sist, om det hälls mitt i skumkronan. Servera genast. Vill man krydda med kardemumma stöter man 10-15 korn i en mortel och låter det dra i madeiran eller portvinet en stund innan.

Det går att spara överbliven mumma till dagen efter. Även om man har ett lock till kannan blir det givetvis en aning avslaget, men smaken är det vanligen inget fel på.

Studentikost i lunchtider

Jag är ledsen, men jag tycker faktiskt att sådant här är roligt: Tecknarpar får pris ur låda.

Och apropå vetenskapshistoria...

... så har tydligen ett exemplar av Newtons Philosophiae naturalis principia mathematica från 1687 återförts till Uppsala och Carolina Rediviva varifrån den stals på 1960-talet.

Nu kan man tycka att detta inte är en stor sak. Det påpekas att boken är "en av de viktigaste vetenskapliga publikationerna någonsin" vilket säkert är sant - men för att vara en 'rar' bok är ju inte ens exemplar från förstaupplagan direkt sällsynta (fast det bör kanske påpekas att när en man enligt SvD dömdes "för att ha stulit två exemplar av boken, ett från Säveskolan i Visby och ett från Ingenjörsvetenskapsakademien i Stockholm" så rörde det sig knappast om förstaupplagan).

Men det som gör Carolinas ex så speciellt är att dess proveniens knyter den så tydligt till Uppsala. Den har inte donerats av någon sentida bibliofil, utan köptes och användes verkligen av astronomiprofessorn Petrus Elvius (1660-1718). Det är i första hand här bokens vetenskapshistoriska värde ligger.

Om Tycho Brahes nova och vetenskapens baklängeshistoria

"Supernova från 1500-talet syns igen" utbrister vetenskapsradion och rapporterar att astronomer på Hawaii har "lyckats fånga det svaga ljus som finns kvar" efter den supernova som Tycho Brahe iakttog och beskrev 1572.

Tycho Brahe (1546-1601)

I vetenskapshistorien har den klart lysande nya stjärnan som flammade upp i stjärnbilden Cassiopeia i augusti 1572 fått närmast mytiska proportioner. I Wikipedias artikel om novan står det att

"The "new star" helped to shatter stale, ancient models of the heavens and to inaugurate a tremendous revolution in astronomy that began with the realized need to produce better astrometric star catalogues (and thus the need for more precise astronomical observing instruments)."

Liknande formuleringar kan hittas i en abstract till en artikel av Owen Gingerich:

"The brilliant Nova of 1572 marked the beginning of the end of Aristotelian cosmology and provided the defining moment when the young Tycho Brahe became a professional astronomer ... His instruments, the finest produced in the pre-telescopic age, enabled him to establish that both the nova and the Comet of 1577 lay beyond the moon, contrary to Aristotle's teaching. His major attempt to establish the distance to Mars (in order to distinguish between the Ptolemaic and Copernican cosmologies) failed, but left in its wake a magnificently accurate set of data that enabled Kepler to make the greatest advance in celestial mechanics since Copernicus himself."

Supernovan 1572 som en brytpunkt i den moderna vetenskapens historia således, och som ett avgörande ögonblick i det unga geniets karriär.

Problemet är att även om Tycho Brahe insåg att den nya stjärna han betraktade bröt alla då kända lagar om världsalltets uppbyggnad, så såg han inte det vi ser. För Tycho var det i första hand en fråga om ett gudomligt under som visade Skaparens allmakt, och ett tecken på att världens undergång var nära.

Renässansens naturvetenskap - eller snarare naturfilosofi - syftade inte i första hand till att kartlägga och mer exakt beskriva världen. Snarare betraktades den som en form av gudstjänst.

Eftersom skapelsen enligt all dåtida filosofi utgick från Guds logos, genomsyrades alla ting, materien likaväl som andevärlden, av Guds vilja och vishet. Naturen kunde läsas som en bok - liber naturae - och som en parallell till det uppenbarade Gudsordet i Bibeln. Det var denna verklighet Tycho Brahe strävade efter att nå djupare kunskaper om när han lät inrätta Uraniborg på Ven, liksom när han lät konstruera instrument för att med större exakthet beräkna himlakroparnas banor. Astronomin och astrologin - som vid denna tid vanligen betecknade två sidor av samma vetenskap - var i första hand metoder för att skåda Guds verk och försyn.

Här finns ett inbyggt problem i den vetenskapshistoriska forskningen som sådan. Disciplinen har präglats av att den under lång tid har utövats av naturvetenskapsmän som i första hand sökt sina egna intellektuella rötter. Äldre generationers vetenskapshistoriker har därmed tenderat att leta efter element i det förflutna som de själva känner igen, och som kan anses förebåda det som sedan skulle komma att bli den moderna vetenskapen.

Detta har fått till konsekvens att förståelsen av renässansens intellektuella värld har fördunklats. De religiösa och mystiska aspekterna av naturstudiet har ofta underskattats såsom varande vidskeplig bråte, på förhand dömd att gå under genom vetenskapens framsteg. Tycho Brahe och hans samtida intellektuella blir intressanta bara i den mån de kan visas ha tänkt framåt. Vetenskapshistorien blir en historia som per definition läses baklänges.

Men detta skapar en tillrättalagd och anakronistisk bild som har föga med renässansens tänkande och föreställningsvärld att göra. Copernicus, Tycho Brahe och Kepler arbetade inte med prototyper till Newtons fysik, lika lite som Newton arbetade med en ofärdig relativitetsteori. Och inte heller kan vi påstå oss begripa oss på Newton om vi betraktar hans religiösa idéer och hans alkemiska och bibelexegetiska spekulationer som skilda från hans "vetenskapliga" verksamhet.

Lästips:
Morten Fink-Jensen, Fornuften under troens lydighed: naturfilosofi, medicin og teologi i Danmark 1536-1636, Köpenhamn 2004; Andrew Cunningham, "Getting the Game Right: Some Plain Words on the Identity and Invention of Science", Studies in History and Philosophy of Science vol 19 n 3 1988; Håkan Håkansson, "Profeten Tycho Brahe. Astrologi och apokalyps i 1500-talets naturvetenskap", Historisk tidskrift 2005:4

Glad Advent!

Monty Python förklarar krig...

(Tack Monica för tipset!)

Glad Domssöndag

...önskar Hans Memling

Lite Oysterband i höstmörkret

Undervisning och slutskrivning av avhandling kommer i vägen för bloggandet för tillfället - så i stället bjuder jag på lite Oysterband:

New York Girls

When I'm Up I Can't get Down


Molly Bond

Den amerikanska drömmen i retur

Presidentvalet i USA har aktualiserat talet om den amerikanska drömmen, om landet där allt är möjligt för den strävsamme. Här är ytterligare ett uttryck, signerat Shane McGowan och the Pogues - den amerikanska drömmen sedd från det gamla landet:

The Body of an American

The Cadillac stood by the house
And the yanks they were within
And the tinker boys they hissed advice
‘Hot-wire her with a pin’
An’ we turned and shook as we had a look
In the room where the dead man lay
So big Jim Dwyer made his last trip
To the shores where his father’s laid

But fifteen minutes later
We had our first taste of whiskey
There were uncles giving lectures
On ancient Irish history
The men all started telling jokes
And the women they got frisky
At five o’clock in the evening
Every bastard there was pisskey

Fare thee well gone away
There’s nothing left to say
Farewell to New York City boys
To Boston and PA
He took them out
With a well-aimed clout
And they often heard him say
I’m a free born man of the USA

He fought the champ in Pittsburgh
And he slashed him to the ground
He took on Tiny Tartanella
And it only went one round
He never had no time for reds
For drink or dice or whores
And he never threw a fight
When the fight was right
So they sent him to the war

Fare thee well gone away
There’s nothing left to say
With a slainte Joe and Erin go
My love’s in Amerikay
The calling of the rosary
Spanish wine from far away
I’m a free born man of the USA

This morning on the harbour
When I said goodbye to you
I remember how I swore
That I’d come back to you one day
And as the sunset came to meet
The evening on the hill
I told you I’d always love you
I always did and I always will

Fare thee well gone away
There’s nothing left to say
But to say adieu to your eyes as blue
As the water in the bay
And to big Jim Dwyer
The man of wire
Who was often heard to say
I’m a free born man of the USA

Valkampanj a la Robert Zimmerman

Dagen till ära gör jag som f. Jonatan:
Time for Some Campaignin' Funny Jokes at JibJab

Om antik teknologi

Antikytheramekanismen, fragment av en mekanisk apparat som hittades i resterna av ett antikt vrak i början av förra seklet har uppmärksammats i media den senaste tiden - nu senast i en dokumentär som visats i SVT:s Vetenskapens värld. Under den något missvisande rubriken Antik apparat kunde förutsäga framtiden skriver Carl-Johan Bilkenroth att "med modern teknik har den ursprungliga klumpen av korroderad brons och kalkavlagringar avlockats allt fler hemligheter."

Framför allt tycks apparaten ha kunnat användas för att "förutse solens och månens rörelser samt förutsäga chansen för sol- och månförmörkelser." Den lilla reservation som Bilkenroth markerar med det lilla ordet "chansen" tycks dessutom ha korrigerats genom de allra senaste rönen: de komplicerade cykler som sol- och månförmörkelser följer, tycks mekanismens konstruktör ha lyckats rekonstruera med förbluffande exakthet. Nyligen har man också upptäckt en visare som pekar ut fyraårscyklerna - olympiaderna - mellan de festspel som var centrala riktpunkter för den grekiska kronologin.

Apparaten har också använts för att visa de fem planeternas rörelser. Sammantaget med beräkningen av förmörkelserna, som ända in i modern tid har betraktats som olycksbådande tecken, är det troligt att mekanismens astrologiska funktion var väl integrerad med den astronomiska och kronologiska.

Men det intressantaste med Antikytheramekanismen är kanske inte frågan vad den faktiskt gjorde, och vilken funktion den hade, utan att den ger oss kunskap om antik teknologi som lämnat ytterligt få spår i det historiska källmaterialet.

En vanlig föreställning är att den antika teknologin kunde vara avancerad, men att den då sällan användes för att lösa praktiska problem. Enkla ångmaskiner kunde användas för att öppna tempelportar utan hjälp av människohänder, men eftersom det fanns slavar som utförde alla praktiska sysslor fanns inget behov av att utveckla tekniken.

Ett modernt rekonstruktionsförsök av antikytheramekanismen

Vare därmed hursomhelst - vittnesmål om grekisk eller romersk teknik och mekanik är ytterligt få. Så mycket intressantare blir det då när man börjar ringa in var och när Antikytheramekanismen kan ha tillverkats. Namn på månader från den korintiska kalendern har identifierats på mekanismens fragment, varför man har kopplat apparaten till den korintiska kolonin Syrakusa, där Arkimedes verkade ett hundratal år tidigare.

Arkimedes, målning av Domenico Fetti (1620)

Arkimedes har tillskrivits flera avancerade uppfinningar redan under antik tid, bland annat ett mekaniskt planetarium som av beskrivningar att döma - bland annat hos Cicero - kan ha haft ungefär samma funktioner som Antikytheramekanismen. Om inte annat är det ett indicium på att en teknisk verkstad som odlade traditionerna från Arkimedes kan ha haft en kontinuerlig verksamhet i Syrakusa i åtminstone ett par århundraden.

Se också inslaget från nätupplagan av Nature (Extra roligt för mig var det att se bilderna från Whipple Museum i Cambridge - denna härligt torra och i dubbel bemärkelse museala samling vetenskapliga instrument.)

Och nu blir det gratisreklam...

Jag vet att det allmänt betraktas som utslag av antingen galenskap eller av patologisk brist på smak att hävda det brittiska kökets kulinariska företräden. Men nu råkar jag ha en viss passion för brittisk korvtradition, som jag menar slår såväl den tyska som den svenska med hästlängder (falukorven är ju strängt taget inget annat än ett försök att med hjälp av rökning, salt och svartpeppar kunna sälja uppenbart skämt kött och slaktavfall till utsvultna gruvarbetare och dalabönder).

Dessvärre har det varit svårt att få tag på bra brittisk korv här hemma. Hittills har jag varit tvungen att köpa dyr, frysförpackad Lincolnshirekorv på Söderhallarna - en rätt undermålig produkt som efterlämnar sjöar av flott i formen när man ugnssteker dem. Men de ger i alla fall en liten aning av hur brittisk korv ska smaka.

Men nu har Stockholm fått en, inte engelsk, men irländsk-walesisk korvbutik, i och med att Taylors and Jones har slagit upp portarna på Hantverkargatan 12 på Kungsholmen. Vi var där för första gången igår och prövade deras "Pork with Leek and Garlic" - och vilken korv! Smakrik utan att vara för kryddstark, och mycket köttig. Mums för trötta doktorander..

Om Ken Follet och blinda fläckar

I dagarna har Ken Folletts senaste medeltidsepos, World Without End kommit ut i svensk översättning.

Det är inget snack om att Follett är en god hantverkare och thrillerförfattare. Även om det inte är stor litteratur, är det extremt lätt att sträckläsa hans böcker. Jag tyckte med andra ord om The Pillars of the Earth, den medeltidsroman som kom för snart tjugo år sedan (och som översattes med den menlösa svenska titeln Spiran och svärdet), och även om jag inte planerat att läsa World Without End skulle jag säkert inte ha något emot den om någon satte den i händerna på mig.

Men det slog mig, när jag såg bokens svenska titel - "En värld utan slut" - att översättaren inte tycks veta att "World Without End" är ett citat, eller rättare sagt en fras ur kyrkans tideböner.

Sedan den engelska reformationen och Thomas Cranmers dagar har frasen funnits med i Book of Common Prayer efter psaltarpsalmerna och de fasta bönerna:

Glory be to the Father and to the Son and to the Holy Ghost;
As it was in the beginning, is now, and ever shall be, world without end.

Vilket i sin tur är en tolkning av latinets:

Gloria Patri, et Filio, et Spiritui Sancto;
Sicut erat in principio, et nunc, et semper, et in saeculum saeculorum.

Ordagrant betyder "saeculum saeculorum" ungefär "tidsåldrarnas tidsålder", vilket i överförd bemärkelse pekar mot evigheten. På svenska brukar samma fras läsas:

Ära vare fadern och Sonen och den Helige Ande;
Såsom det var av begynnelsen, nu är, och skall vara, från evighet till evighet.

Nu säger jag inte att Ken Follets roman borde ha hetat "Från evighet till evighet" på svenska - det skulle kanske låtit stolpigt - men nog hade exempelvis En värld av evighet bättre lyft fram de klerikala konnotationer som originaltiteln trots allt har, och som jag inbillar mig att ingen britt med ett uns bildning kan missa. Möjligen inbillar jag mig också att det är något symptomatiskt svenskt med att vara tondöv för det religiösa - också som kulturellt uttryck. Det religiösa språket har blivit en blind fläck.

Fast å andra sidan är det kanske för mycket begärt att en svensk översättare ska hålla koll på engelsk bönetradition. Hur många svenskar vet exempelvis att "Peace for our time" - den famösa fras som Neville Chamberlain kläckte ur sig 1938 när han genom Münchendiktatet hade gett Hitler Tjeckoslovakien på ett fat - också alluderar till Book of Common Prayer?

Give us peace in our time, O Lord;
Because there is none other that fighteth for us, but only Thou, O God

Te enligt Dr M

Det är möjligt att en skribent inte nödvändigtvis måste ha förmågan att kunna beskriva smakupplevelser för att kunna betraktas som habil. Däremot är det ett kännetecken som utmärker en mästare i skrivandets konst. Jag vill därför rekommendera läsning av vad Dr. M skriver om teer i posterna Formosa Lapsang souchong och Zhongshan Memorial. Det är en sann njutning.

Om Dr Strangelove och att ta konsekvenserna av sin egen dårskap

Slutscenen i Dr Strangelove: eller hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben är en lysande studie i cynism. Den amerikaniserade dr Merkwürdigliebe - modellerad efter Wernher von Braun och andra tyska vetenskapsmän vars nazism skyndsamt slätades över när deras kunskaper och tjänster behövdes i det kalla krigets gryning - drar upp linjerna för hur man ska bevara "a nucleus of human specimen" efter den slutgiltiga katastrofen, framkallad av människan själv.

Självklart måste det ske genom ett åsidosättande av allt vad mänsklighet och människovärde heter: gamla ideer om 'livsduglighet' och vissa människors överlägsenhet över andra möter här en ny tid. Urvalet kan kalkyleras fram med datateknikens hjälp - och doktorn får allt svårare att tygla sina gamla ideal. Människan kan räddas som biologisk art, men som en konsekvens av sin egen dårskap måste hon mista sin mänsklighet.

Scenen är en av Peter Sellers största prestationer: den svarta handsken och högerhanden som lever sitt eget liv var en av hans egna, mer eller mindre improviserade idéer.

Överhuvudtaget är hela filmen i någon mån improviserad. Den var först tänkt som en politisk thriller, men Stanley Kubrick insåg när arbetet fortskred att satiren var det enda sätt som man överhuvudtaget kunde närma sig ämnet på. Doktrinen om omedelbar vedergällning och "Mutual Assured Destruction" (MAD) i händelse av kärnvapenkrig var alltför absurd.

Om Major T.J. Kong och retoriken

Apropå moralhöjande krigsretorik - nedan ett klipp från Dr. Strangelove (1964), filmhistoriens bästa satir någonsin. Major T.J. Kong i Slim Pickens gestalt manar sin besättning att göra sin plikt i retoriska vändningar som hade gått hem vid Fort Alamo: "Well, boys, I reckon this is it - nuclear combat toe to toe with the Roosskies."


Och som en liten bonus: Major Kong går igenom överlevnadslådorna...

Om 'Der Fuehrer's Face' och Ankeborgsk krigspropaganda

(En liten favorit i repris från 1 maj, med anledning av att SvD:s ledarblogg har uppmärksammat Disneyklassikern Der Fuerher's Face...)

På YouTube har jag hittat flera av de propagandafilmer som Disneystudion producerade under andra världskriget. Som all krigspropaganda kännetecknas dessa filmer inte direkt av finkänslighet och god smak - men det är ett intressant källmaterial för att förstå en bit av 1900-talets historia. Och så är de rätt kul...

Der Fuerher's Face (1943) - en verklig klassiker: Kalle Anka som arbetare i en ammunitionsfabrik i "Nutziland":

Venn Der Führer says
'Ve ist der Master Race'
Ve Heil (pfft!)
Heil (pfft!)
Right in der Führer's face
...
Iss ve not der Supermen?
Aryan pure, Supermen*
Yah! ve isst der Supermen
Sooper Dooper Supermen

*Observera att raden i filmen sjungs av den rasstereotype japanen...

Sången blev en hit. Den kommenterades av Herman Wouk i Krig och hågkomst (1978):

"Här i denna meningslösa sång ... fanns den livsfarligt enfaldiga amerikanska uppfattningen om Hitler och nazisterna - den svulstige idioten, de dumma eftersägarna, heil-ropen och driften"

Samtidigt lär Charlie Chaplin en gång ha sagt att om han vetat hur fasansfull nazismen var, hade han inte kunnat göra Diktatorn - en film som av de flesta höjs till skyarna, just därför att den effektivt förlöjligar allt det Hitlerismen stod för.

Education for Death (1943) målar också upp en annan bild: här tas inte den nazistiska ideologin enbart för ett dåligt skämt...

Däremot förvånade det mig något att arméfilmerna med Kalle Anka inte direkt målar upp någon glorifierad bild av den amerikanska krigsmakten. Det är ungefär samma militära slapstickhumor och drift med underofficerer som i Beetle Bailey eller 91:an:

Donald Gets Drafted (1942): här får vi veta hjältens fulla namn: Donald Fauntleroy Duck... Intressant är att värvningsaffischernas glättiga budskap blir så hudflängda: med nutida akademisk jargong skulle vi säga att de blir dekonstruerade.


The Vanishing Private (1942)


Sky Trooper (1942)


Fall out, fall in (1943)


Home Defense (1943) - Kalle Ankas svar på "Dad's Army"


The old army game (1943)


Commando Duck (1944). Här ger sig Kalle Anka faktiskt in i elden - möjligen har stridslystnaden ökat i takt med det amerikanska engagemanget i Stilla havet och invasionen av Italien. Bilden av japanerna är väl inte helt smickrande...


Och så har vi ett par - vad ska vi säga - informationsfilmer. Tänk er "Anslagstavlan" mixat med den där sidan i telefonkatalogen som vi som växte upp på 70- 80-talen minns med skräckblandad förtjusning; "Om kriget kommer" - plus lite svulstig amerikansk patriotism och vapendyrkan:

Out of the Frying Pan into The Firing Line (1942). Mat blir bomber - bokstavligen:


The New Spirit (1943) - vill få amerikanerna att offra det de håller kärast för att få mera pang. I 1943 års förnyade samhällsanda - i krigets skugga - räds man inte ens inkomstskatten.

Se även posten Om Ankeborg och faran med ideologisk forskning

Till flydda tider med den gamla överhetskyrkan

Svenska kyrkan vill inte kompromissa om vigselrätten, skriver SvD i en uppföljning av RFSUs debattartikel om att avskaffa kyrkornas vigselrätt. Det är rätt avslöjande för den som undrar över den officiella Svenska kyrkans självsyn:

"– Alternativet med en först en civilrättslig registrering och sedan en religiös ceremoni är inte aktuellt för oss. Vi vill ha kvar vigselrätten, säger Ann-Cathrin Jarl, ärkebiskopens kaplan."

I klartext vill man alltså behålla en gammal priviligierad ställning som statens ämbetsverk för religiösa ceremonier, även i en tid då de flesta som gifter sig ger - bokstavligt talat - fullkomligt fan i Gud. Det verkar onekligen en smula misstänkt.

Camilla Grepe skriver i en bloggpost om Svenska kyrkan och vigselrätten att "...när en vigsel i kyrkan av allt fler motiveras enbart med lokalens tjusighet, parad med önskemål om ett nedtonat prat om Gud, har kyrkan anledning att dra öronen åt sig." Det har hon helt rätt i (även om hon som avkristnad humanist troligen inte skulle hålla med mig om varför):

Kyrkan har all anledning att dra öronen åt sig när hennes roll att sprida evangelium och förvalta sakramenten reduceras i takt med att hon själv förvandlas till en i grunden sekulär ceremonimästare som ska ge ett ulletrulsigt och romantiskt skimmer till livets skiften. Att hon i det läget vacklar och genom sina talesmän desperat famlar efter att behålla vigselrätten visar bara exakt hur djupt den officiella Svenska kyrkan fallit. Camilla Grepe är nog något på spåren när hon anar en rädsla hos kyrkans företrädare för att människor ska "se sig om efter alternativ" i den stund som det som återstår av den kyrkliga vigseln är "välsignelsen och tron på den apostoliska trosbekännelsen". Den officiella Svenska kyrkan försöker försvara sina positioner genom att sälja sin själ. Som strategi betraktat torde det vara dödfött.

Men det finns också en underliggande agenda som går de sekulariserade förbi. Genom att bibehålla vigselrätten förbinder sig kyrkan att följa staten när det gäller definitionen av äktenskapet, och hon förbinder sig därmed också att inom en snar framtid göra vigseln "könsneutral".

Tas vigselrätten bort i det läget, förlorar Svenska kyrkans ledning också ett maktinstrument varmed ämbetsbärarna i de egna leden kan tvingas till underkastelse - i synnerhet de som i pejorativa ordalag vanligen betraktas som gammalkyrkliga svartrockar och högkyrkliga mörkermän och som inte nödvändigtvis delar den nuvarande överhetskyrkans syn på äktenskapet som en mänsklig rättighet.

För övrigt anser jag - vilket jag skrivit om i posten Om äktenskapet och den gordiska knuten - att det civilrättsliga äktenskapet bör förstöras.

Om översättningar och surrealism

Google har tydligen en tjänst som snabböversätter webbsidor. Resultatet är rätt surrealistiskt. Direkt pinsamt är att mina egna texter framstår som så mycket bättre på direktöversatt engelska: om jag tar bort skiljetecknen och gör nya radbrytningar här och var blir det näranog poesi:

1. If fiddling with the wrong key issues
I once ended up in discussion with a man
who thought that it would boycott
Amnesty International

I denna korta dikt från min politiska period sker ett tydligt brott - organisationens namn blir en kontrapunkt, eller en besvärjelse som frammanar den grå realiteten ur det poetiska språket.

2. If that almost make a turkey
Yesterday I was
and his wife and saw

Ytterligare en kort dikt från min sena, nominalistiska period (mellan klockan halv sju och sju i morse). Huruvida jag såg, eller om det sista ordet ska tolkas bokstavligt som en såg med tänder är upp till betraktaren.

3. If language and pretensions
When I was in high school
in Pietersburg in the early 1990s
included Bruno K Öijer in the package
In black clothes
a package Gauloises as casually
tossed on the table
obviously the filter resolve
with black tobacco tar themselves before they lit them
and with a finger
or copies of the guillotine
While the poison appears in your pocket
it was ready to libraries Café for board depth and screws
in the old oil-cloth booklets

Uppenbarligen har jag gått i gymnasiet i Pietersburg och inte i Norrköping som jag själv trott (hur Google får Norrköping att bli Pietersburg förblir en gåta). Fast favoriten blir nog ett (något bearbetat) stycke ur min kommande diktcykel Out of the Exploding Sun:*

4. If Trinidads sweetness
With dreamy eyes following
highlighted development
and hollows dance against the firmament
there are only hearing remains
to transfer the outside world to its own tanks domains

* Ja, alltså, för att undvika missförstånd: om jag nånsin tänkt att ge ut en diksamling - villket jag alltså inte har - så skulle den antagligen heta något i den stilen.

The Visitor - om att se film förutsättningslöst

Tidigare i kväll var vi på förhandsvisning av The Visitor. Jag ska inte berätta vad den handlar om, eftersom en så stor del av min egen upplevelse berodde på att jag såg den helt förutsättningslöst. Jag hade inte hört talas om den tidigare och visste inget mer om den än att den skrivits och regisserats av Tom McCarthy - som tidigare gjort Station Agent.

Men The Visitor var klart sevärd. Lågmält berättad med bara några enstaka moraliska pekpinnar, och de som finns där är rätt subtila.

Kanske beror min uppskattning delvis på att jag så gott som omedelbart identifierade mig med Walter Vale, den tillknäppte akademikern som låtsas arbeta på en bok, och som håller skenet uppe i väntan på att en gång bli avslöjad.

Möjligen är historien inte helt sannolik. Jag har svårt att tro att någon man i Walter Vales situation skulle våga handla som han gör. Men eftersom filmen till stor del handlar om att komma över sina rädslor och om att göra oväntade stordåd i det lilla, önskar jag att den hade varit just lik sanning.

Uppdatering 26/9:
Jag är inte ensam om att ha uppskattat filmen: den som inte vill se den förutsättningslöst kan läsa Jan Lumholdts recension i SvD: The Visitor - finstämt besök i livet

Om kärleken till det rätta våldet

Peter Englund skriver om vänsterns ökenvandring efter Göteborgskravallerna 2001:

"Vissa delar av vänstern kan bara inte släppa sin olyckliga och nostalgiska kärlek till våldet - vilket inte bara manifesteras i radikalt krossande av glas, utan även i sådana saker som abstrust svärmande för olika avdöda terrorister, som Amaltheamannen, eller Ulrike Meinhof ."

Jag har skrivit det förr: det finns inga rättfärdiga krig, inget rättfärdigt våld. Däremot kan det uppkomma situationer då våldet är det minst dåliga alternativet. Men revolutionsromantikers vandalism har inte sitt urspring i en sådan situation. Inte heller kan det vara särskilt produktivt att försvara våldsverkare i tron att de stöder en Stor Sak.

Om att syssla med fel viktiga frågor

En gång hamnade jag i diskussion med en man som tyckte att man skulle bojkotta Amnesty International. Tanken var att Amnesty inte levde upp till sin princip att stödja politiska fångar av vilken färg de vara må, eftersom de inte hade gett sitt stöd åt Rudolf Hess eller krävt hans frigivning från Spandau medan han ännu var i livet.

Nu var väl detta mest menat som ett skämt - mannen i fråga var juridikstuderande och visste mycket väl att det förelåg en viss, om inte annat just juridisk skillnad mellan vad man kan beteckna som politiska fångar och krigsförbrytare.

Dåförtiden menade jag nog också att Amnesty var en organisation värd allt stöd.

Men när jag idag läser artikeln om att Amnesty - i sin kampanj mot våld mot kvinnor - pekar på det problematiska med att våldtäktsmän går fria, så börjar jag undra om inte något har gått allvarligt snett. I min enfald hade jag trott att Amnesty - som namnet antyder - syftade till att få ut folk ur fängelse, inte att sy in dem.

Missförstå mig rätt: det är angeläget att bekämpa våld i alla dess former, mot kvinnor likaväl som mot män. Men detta är inte Amnestys uppgift. Amnesty ska stödja politiska fångar. Punkt.

Hela organisationens trovärdighet bygger på just detta: Vi tar inte politisk ställning, men kämpar för det fria ordet. Börjar man sväva ut och engagera sig för andra behjärtansvärda saker kommer man ofelbart också att tappa fokus. Än allvarligare är att just denna sak, engagemanget mot våldtäkter, präglas av en utmejslad ideologisk överbyggnad om "strukturellt våld". Hur viktig frågan än är, innebär det att Amnesty börjar glida i sina anspråk på att vara en organisation helt fri från politiska bindningar.

Genom att fokusera på "fel" viktiga frågor börjar Amnesty dessutom mer och mer likna den där proteströrelsen på Facebook som säger "Nej till allt dåligt":

"Istället för att gå med i hundra olika Facebook-grupper som tar ställning mot barnamord, våldtäkt, tortyr, växthuseffekten, övervakningssamhället, dåligt väder på nationella helgdagar, och så vidare, kan du nu i ett enda slag ta ställning mot ALLT SOM ÄR DÅLIGT."

Nu kan vi tydligen gå med i Amnesty också, och på så sätt dämpa vårt dåliga samvete. Risken är bara att vi samtidigt glömmer bort att skriva våra brev till makthavare och politiska fångar.

Om språk och pretentioner

När jag gick i gymnasiet i Norrköping i början av 1990-talet ingick Bruno K Öijer i paketet. I svarta kläder, ett paket Gauloises* som man nonchalant slängde på bordet - självfallet de filterlösa, med svart tobak som tjärade sig innan man tänt dem - och med ett tummat exemplar av Giljotin eller Medan giftet verkar i fickan var man redo att äntra bibliotekscaféet för djupa diskussioner och plitande i gamla vaxdukshäften.

Bruno K Öijer gav den egna personen en air av bottenlöst djup. Det kunde funka med Kafka också - även om Akademibokhandelns t-skjortor, de där med devisen "Kafka hade inte heller så roligt" nog allmänt ansågs en aning grunda och kommersiella. Men i själva verket var det bara frågan om yttre språkbruk, gester och pretentioner. Poesin och litteraturen älskades för att den gav identitet - inte för sin egen skull.

Jag blir påmind om min gymnasietid när jag idag läser Ricki Neumans intervju i SvD. Djupet jag såg då slår mig idag som hygglig poesi, men inte så mycket mer. Bruno K Öijer hade inte varit den han varit om det inte varit för hans image och sceniska manér.

Ivar Lo-Johansson lär en gång ha sagt att han inte använde sig av semikolon, eftersom det var att försöka klä språket i frack. Jag håller inte med; semikolon kan ge nyanser i språket och skapar korta, effektiva pauser i läsningen. Samtidigt binder de meningarna samman bättre än punkter. Punkter är definitiva slut. De riskerar att stolpa upp det man vill ha sagt som vore det frågan om ett telegram, där stilen helt får ge vika för innehållet.

Men idén om semikolon som språklig snobbighet lever tydligen kvar. I intervjun i SvD utbrister Bruno K Öijer: "semikolon är pretentiösa och onödiga, och ropar 'se vad jag kan'"

Och det ska komma från rätt ställe. Den som säger att "En bra dikt ska göra ont" om sin egen konst, reser rätt höga anspråk på att vara ett lidande geni. Att det i fallet Öijer säkert också är sant, och att han någonstans faktiskt är äkta, gör det hela bara än mer pretentiöst.

*Detta var innan jag insåg att pipan var det ultimata intellektuella attributet.

Dr M om kreationism och oseriös journalistik

En nygammal bloggbekantskap, Magnus, eller Dr M, har tydligen haft den goda smaken att flytta till Cambridge. Han är bara att gratulera.

Samtidigt måste jag erkänna att det känns en smula oroande att en fysiker skriver så fruktat bra - vad blir det över åt oss humanister om vi - som inte begriper ett jota av fysiken - inte ens kan få ha språkbehandlingen och stilistiken ifred? Doktorns rapporter från lärdomsstaden och beskrivningar av de i grunden rätt trivsamma kulturkrockar som uppstår i det bakvända landet är extremt träffsäkra.

Nu har han också skrivit om det problematiska i vissa svenska högerskribenters olyckliga kärlek till republikanernas vicepresidentkandidat Sarah Palin - det vill säga att de inte förmår se problemet med hennes syn på kreationismen:

"Det handlar inte om att "evolutionsteorin inte får ifrågasättas". Vetenskap bygger på ständigt ifrågasättande, ja; ett rimligt och kritiskt ifrågasättande på saklig, empirisk grund. Men kreationism och ID är inte vetenskapligt ifrågasättande, lika lite som det är ett rimligt ifrågasättande av vetenskapligt etablerad kunskap att hävda att månen är en grön ost. Ingen skulle hävda att ett framställande av hypotesen att månen är en grön ost för vare sig vetenskap eller skolundervisning framåt."

Exemplet med den gröna osten kanske kan betraktas som drastiskt, men att som politisk skribent inte se det problematiska i att intelligent design ska kunna föras fram som likvärdigt alternativ till evolutionsbiologin i skolorna är allvarligt. Inte minst borgerliga skribenter borde kunna se att begreppet Intelligent Design är ett försök att göra vetenskap, inte av religion - vilket hade varit illa nog - utan av en politisk ideologi med religiösa förtecken. Att detta medför problem för forskningen är givet, men det borde också vara ett problem för den religion som utnyttjas i politiska syften. Den kritik mot begreppet som Stig Olsson fört fram utifrån ett såväl vetenskapligt som katolskt perspektiv i Signum är definitivt värt att ta på allvar.

Dr M skriver också väl om hur Oseriös journalistik orsakar jordens undergång - med anledning av kvaliteten på rapporteringen från "det största vetenskapliga experiment mänskligheten byggt" - Large Hadron Collider (LHC, som alltså inte har med vare sig med Linköping eller hockey att göra) i Schweiz.

Och kvaliteten på det exempel som ges är verkligen bedrövligt. Dessvärre måste jag nog, som före detta murvel erkänna att man faktiskt inte kan "förvänta sig någon form av grundläggande journalistisk hederlighet" av en kvällstidning - vi kan knappast förvänta det ens av journalistik som ger sig själv vitsord om att vara seriös. Storyn om de galna vetenskapsmännen som sitter i sitt underjordiska laboratorium och orsakar världens kollaps är nog alltför frestande för att man ska låta bli att referera den.

George Orwell i bloggosfären

Jean Seaton, professor i mediahistoria vid Westminster University, och ordförande i den kommitté som delar ut litteraturpriset Orwell Prize, har börjat lägga ut George Orwells dagboksanteckningar dag för dag, med början från augusti 1938.

Det historiska värdet av anteckningarna kan ju diskuteras: snarast utgör de råmaterial till Orwells färdiga texter. Ofta är de svårtydda som personliga anteckningar brukar kunna vara, ibland består de bara av vädernoteringar. Samtidigt är de otvivelaktligen tidsdokument, skrivna i stunden för exakt sjuttio år sedan, en tid då den politiska extremismen firade triumfer. Om inte annat visar de ögonblicksbilder från det spanska inbördeskrigets slutfas - om än inte längre sedda från nära håll som i Homage to Catalonia - och från upptakten till det andra världskriget.

Samtidigt, i den nionde kretsen...

Om krig och retorik

Ytterligare ett stycke moralhöjande militärretorik:* den här gången autentiskt - vad jag vet.

I klippet ovan gestaltar Kenneth Branagh hur överste Tim Collins - vid ett Nordirländskt regemente - tilltalade sina underordnade omedelbart före invasionen av Irak i mars 2003.

Och det är god retorik. För de soldater som lyssnar ska det inte råda någon tvekan om att kriget är rättfärdigt, och att de inte är där som erövrare, utan för att befria landet:

"We will not fly our flags in their country ... Iraq is steeped in history. It is the site of the Garden of Eden, of the Great Flood and the birthplace of Abraham. Tread lightly there."

I Tim Collins tal råder heller ingen tvekan om krigets utgång, men att varje soldat under hans befäl måste göra sitt yttersta för att föra det dithän. Faran för livet är reell, och fienden ska respekteras, både som motståndare och som människa:

"...I expect you to rock their world. Wipe them out if that is what they choose. But if you are ferocious in battle remember to be magnanimous in victory ... If there are casualties of war then remember that when they woke up and got dressed in the morning they did not plan to die this day. Allow them dignity in death. Bury them properly and mark their graves"

Nu tror jag inte på rättfärdiga krig; möjligen tror jag att krig i vissa lägen kan vara det minst dåliga alternativet. Låt oss också bortse från att just Irakkrigets motiv och legitimitet kan och ska ifrågasättas. Men om krig nu måste föras, så skulle jag föredra att det förs av militärer som har förmågan att reflektera över krigets etiska komplexitet, så som Tim Collins tycks göra:

"It is a big step to take another human life. It is not to be done lightly. I know of men who have taken life needlessly in other conflicts, I can assure you they live with the Mark of Cain upon them."

Men jag kan inte låta bli att slås av det bisarra i uppgiften att döda en annan människa, samtidigt som man ska visa henne respekt. Det påminner mig alltför mycket om Albert Pierrepoints ord i hans självbiografi Executioner: Pierrepoint:

"A condemned prisoner is entrusted to me, after decisions have been made which I cannot alter. He is a man, she is a woman who, the church says, still merits some mercy. The supreme mercy I can extend to them is to give them and sustain in them their dignity in dying and in death. The gentleness must remain."

Gradskillnaden mellan soldaten och bödeln är i det här fallet kanske inte så stort.

Uppdatering: nedan en intervju med Tim Collins från den 16 maj i år:

*Med anledning vad jag skrev i posten Om att nästan göra en kalkon

Gellerfelt och SvD:s förlorade heder

Mats Gellerfelt visar idag att han är en av de skribenter som gör det mödan värt att fortsätta läsa SvD.

Tråkigt nog för tidningen gör han det genom att i en recension visa hur djupt bottenappet var, när redaktionen lyfte upp romanen Ers Majestäts olycklige Kurt av Lena Ebervall och Per E Samuelsson på nyhetsplats - en roman som till råga på allt verkar vara undermålig också som litterär text.

Recensionens inledning skulle kunna gå till presshistorien genom sitt sätt att kritisera nyhetsredaktionens tilltag utan att säga det högt.

"Det kunde man ju hoppa upp och sätta sig på, att advokatparet Lena Ebervalls och Per E Samuelsons dokumentärroman Hans majestäts olycklige Kurt, om den så kallade Haijbyaffären, skulle få en mycket stor uppmärksamhet i medierna långt innan boken kommit ut: vårt behov av snusk och slask och slisk tycks vara omättligt."

Och redaktörerna har bara att slicka i sig.

Om att nästan göra en kalkon

Igår var jag och hustrun och såg Arn - riket vid vägens slut.

Jikes!! Det var en riktigt, riktigt usel film. Sällan i mitt 36 år långa liv har jag sett en film som engagerade mig mindre - och tragiskt nog är det det enda som räddar den från att bli en kalkon, inte dess filmiska kvaliteter. En kalkonfilm gör i alla fall intryck på något plan, om så bara i den ofrivilliga komiken. Arn gör inte ens det. Så fort jag lämnade biosalongen var den borta ur medvetandet. Senare på kvällen var jag tvungen att tänka efter vad det var jag hade gjort innan jag kom hem. "Javisst ja, vi var på bio."

En del av problematiken ligger nog i genren, ett ämne Göran Everdahl broderade ut i sitt lysande lustmord på medeltidsfilmer i söndagens Godmorgon världen: Varför får Arn inte ha puffbyxor? Konstaterandet att den främsta anledningen till att den första Arnfilmen inte gjordes ner fullständigt av kritiken, förmodligen var att recensenterna var så extremt lättade över "att Arn inte var Tre solar" säger det mesta. Det har i efterhand slagit mig att det jag tänkte när jag gick ut från salongen efter att ha sett den första Arnfilmen var just något i stil med "det kunde varit mycket värre".

Men att Arn - riket vid vägens slut är en så usel film har nog också att göra med var man har valt att lägga krutet. Arnprojektet har tydligen varit ett av de dyraste i svensk filmhistoria - men i vilket bottenlöst hål man än har slängt pengarna, så har det i vilket fall inte spenderats några större summor på regin. De stackars skådespelarna, av vilka flera är erkänt skickliga, verkar bara ha fått memorera sina repliker för att sedan rabbla upp dem - repliker som fullständigt stinker 2000-tal.

Och den stackars Joakim Nätterqvist, som ska gestalta Guillous medeltida übermensch. Det funkar inte. Jag tror inte på det, ens för någon sekund.

Det finns en obligatorisk scen i all medeltidsaction: det-inspirererande-talet-av-ledaren-före-det-stora-slaget-mot-omöjliga-odds. Så även här.

Låt oss för ett ögonblick strunta i realismen. Ett verkligt medeltida slag hade troligen inte utgjort någon särskilt spännande filmscen. Där filmslagen alltid utvecklas i oordnade rusningar (ständigt dessa rusningar: vem springer 500 meter för att möta en fiende? Man skulle vara helt slut innan man kom fram) och handgemäng man mot man, vanns verkliga fältslag - som var ganska sällsynta, eftersom det alltid var ett vågspel att leverera batalj - snarast av den sida som kunde hålla samman leden i terrängen, hålla sina ställningar och i rätt läge få sina order om avancemang levererade och åtlydda. Men att krigarnas kollektiva disciplin och stridsmoral var viktig, det kan även en skeptiker och länsstolsstrateg som jag skriva under på.

Arketypen för scenen med krigsherren som eldar sina trupper före slaget, finns redan hos Shakespeare i Henrik V:

Och detta är snygg retorik, därtill väl framförd. Till och med jag, som är en fredsälskande man, drabbas för ett kort ögonblick av en oroande längtan att få tillhöra stråtrövaren Henriks lyckliga, fåtaliga "band of brothers".*

Men om jag hade stått och tvingats åhöra Arn Magnussons försök att elda mitt mod, såsom det framställs i filmen (i trailern nedan kommer det in mot slutet), så hade jag förmodligen lagt benen på ryggen, alternativt bytt sida på stört. Bristen på ethos och engagemang är total, och det kännetecknar hela filmen, från första rutan till den text om det svenska rikets enande som avslutar hela rasket - även om jag får erkänna ett det är något av en bedrift att lyckas skapa ett pekoral av en text på tre rader.

* För övrigt är det en myt att det var den överlägsna engelska stridsmoralen eller de engelska böndernas långbågar som besegrade fransmännen vid Azincourt 25 oktober 1415 - det slag mot alla odds där Shakespeare låter Henrik hålla sitt tal. Det var vädret och terrängen: de tunga franska riddarna - som anföll innan de fått order om det - fastnade i gyttjan i en trång passage mellan två skogspartier, och de som inte trampades ner av de egna hästarna eller av de egna soldaterna som tryckte på bakifrån, klubbades ihjäl av engelska bågskyttar - som slogs desperat för livet, och som vare sig brydde sig om motståndarnas adelskap eller deras riddarvärdighet.

SvD goes tabloid

Jag ska inte påstå att jag förstår varför Carl Otto Werkelid slutar som kulturchef på SvD, för det gör jag inte. Men de senaste veckorna har jag sett oroande tecken på att tidningen som helhet tappat greppet och sin journalistiska integritet, och jag kan därför inte klandra honom för beslutet, även om jag beklagar det.

Att Jonathan Littells roman De välvilliga har fått stor uppmärksamhet, även innan den recenserats, är måhända välförtjänt. Greppet att skriva en roman där en SS-bödel berättar om sitt liv är kanske så nytt som det påstås. Kaj Schuelers kolumn, Littells roman provocerar, kan säkert också fungera som en god introduktion. Men att dessutom publicera ett långt utdrag ur boken är att gå för långt, och luktar produktplacering lång väg. Möjligen hade detta varit väntat i Aftonbladet eller Expressen, men SvD:s kulturredaktion borde hålla sig för god för att ge förlagen gratisreklam av det här slaget.

Givetvis kan det ha varit en tillfällig lapsus. Men det är inte utan att jag undrar, när det idag kom ett nytt bottennapp, den här gången på nyhetsplats: Gestapo skulle stoppa utpressning, en artikel om Haijbyaffären som nådde offentligheten på 1950-talet.

Visst, Haijbyaffären avslöjade en allvarlig röta inom kungahuset och det politiska etablissemanget, och det kan säkert finnas aspekter som fortfarande kan vara värda att ta upp. Om svensk polis verkligen samarbetade med Gestapo för att få Haijby ur vägen och detta var okänt tidigare, så skulle det ha ett visst nyhetsvärde, det kan inte förnekas.

Men nu är artikelns källa en roman, Ers Majestäts olycklige Kurt av Lena Ebervall och Per E Samuelsson. En roman som visserligen anges ha dokumentära ambitioner, men likväl en roman, där gränsen mellan fakta och fiktion blir diffus.

Hade boken tagits upp på kultursidorna och om den hade diskuterats och analyserats som den faktionhybrid den tycks vara, så hade det varit en sak. Men nu lyfts den som sagt fram på nyhetsplats.

Trots detta bör det kanske påpekas att SvD fortfarande är den ledande svenska tidningen i fråga om kulturbevakning och politisk debatt. I annat fall hade den nu förlorat åtminstone en prenumerant.

Om ordbehandlarnas förbannelse

De senaste dagarna har jag använt på tok för mycket energi (som borde lagts på avhandlingsarbete) med att försöka kommentera en reflektion angående liberalteologi som vällärde padre Jonatan formulerat.

Det är inte helt lätt. Anders Ehnmark har i en fotnot sagt om den marxistiske historikern Perry Anderson att han "har ofta fel på ett briljant sätt".* Detsamma kan sägas om sagde padre - även om det givetvis är min personliga bedömning att han verkligen har fel.

Nå, det krävs därmed rätt mycket tankemöda att gå i svaromål, och som jag gör när jag vill skriva något med eftertanke använder jag ett vanligt ordbehandlingsprogram för att kunna spetsa till formuleringarna och lagra svaren. Praktiskt och enkelt, kan det tyckas.

Men ordbehandlarnas förbannelse är just att allt går att ändra. Formuleringar, satsbyggnader, hela stycken - allt kan flyttas om efter behag. I princip ett bra system, men har man börjat ändra i ena ändan visar det sig att andra ändan plötsligt blir obegriplig. En snygg formulering kan få hänga kvar av ingen annan anledning än att den är just snygg, trots att den gör helheten meningslös.

Jag vill inte gå så långt som att påstå att texter i allmänhet har blivit sämre sedan ordbehandlarna gjorde sitt inträde. Men jag tror definitivt de blivit längre och omständigare. För egen del kan jag notera att jag, ju mer jag skriver, bara blir mer och mer besatt av detaljerna och får svårare att se helheten. Det gäller för mitt avhandlingsarbete, och det gäller - dessvärre - också för mina försök att bemöta stackars Jonatans argumentation. I trots mot allt vad netikett är, har jag sett mig tvungen att radera två versioner av ett inlägg jag har postat eftersom jag insett att de saknat varje uns av stringens. Till saken hör nämligen att ordbehandlare gör mig ordblind - jag inte ser bristerna i mina texter förrän det är försent.

Jag borde kanske börja nyttja skrivmaskin och analog post.

Men när jag börjar fundera i de banorna, och ser mig själv författa mitt avhandlingsmanus på en gammal Remington, så slår det mig att jag faktiskt inte vet hur det skulle gå till. Att skriva vetenskapligt på maskin går utanför min erfarenhetshorisont.

* I den i sig smått briljanta essän om Machiavelli, Maktens hemligheter

Om tacksamhet II

Om tacksamhet

När bomberna slutat falla

... och det politiska giftet verkar, kan man med fördel läsa vad som skrivs om Georgienkrisen på Rysk Mosaik - inte minst för att bevakningen av blogosfären visar upp en delvis annan bild av stämningarna i Ryssland än vad som framkommer i media.

En dissidents jordafärd

SvD har publicerat flera texter med anledning av Aleksandr Solzjenitsyns död. I En läkares blick på Sovjetunionens sjuka skriver Magnus Ljunggren om en författare och människa som inte lät sig stängas in i omvärldens epitet och - som det tycks - i den moderna världens outrotliga längtan att placera in människor i politiska fack:

"Så fel det ofta blev med vår tolkning av Aleksandr Solzjenitsyns politiska hemvist. Han bidrog nog själv till det, han kunde vid skilda tillfällen tala från så helt olika utgångspunkter. Gammalryss, reaktionär, ultra­slavofil – så fick han heta. Det var överdrivet och missvisande."

Det ligger kanske en lockelse i själva upplägget: dissidenten som var omhuldad i Väst så länge det Sovjetsystem han kritiserade bestod, beskrevs ofta efter sin återkomst till Ryssland 1994 i närmast pejorativa eller nedlåtande ordalag, eftersom de åsikter han gav uttryck för inte alltid föll västerlandet i smaken. Och kritiken har inte bara varit orättvis, även om den möjligen riktats åt fel håll: det är onekligen något olycksbådande i det faktum att Solzjenitsyn, den obarmhärtige avslöjaren av Sovjetsystemets omänsklighet, åtminstone åren närmast före sin död omhuldades av en regim vars främsta företrädare hävdat att systemets kollaps i sig var en katastrof.

Det är därför en tröst att läsa kommentarerna av Solzjenitsyns svenska vänner. Meningsskiljaktigheterna nämns, bland annat av Stig Fredrikson, men de tillåts inte stå i vägen för porträttet av människan Aleksandr Isajevitj Solzjenitsyn.

Stig Fredrikson gjorde också nyligen en intervju för SVTs Aktuellt; läs även Per-Arne Bodins understreckare: Det förflutna blev hans livsprojekt.

En klassiker från Mosebacke

Om att sköta apparaten - information från Mosebacke Monarki 1969:

En tid för nåd

Med Radovan Karadžić inför krigsförbrytartribunalen i Haag, och med ett eventuellt gripande av Ratko Mladić inom överskådlig tid, borde det också vara tid att benåda Biljana Plavšić.

Republika Srpskas andra president har blod på sina händer, liksom så många andra politiska och militära aktörer under Jugoslaviens kollaps. Men hon var också en av dem som var med om att få ett slut på striderna. Vi befinner oss därmed vid en av de sällsynta punkter där etik och realpolitiska hänsyn möts: den som begår brott mot krigets lagar bör ställas till svars, ja, men den som kommer till insikt om sitt ansvar och också tar det i fråga om att få stopp på dödandet bör få strafflindring.

Att benåda Biljana Plavšić skulle i bästa fall kunna utgöra ett exempel på att samarbete med krigsförbrytartribunaler lönar sig bättre än att desperat kämpa vidare i en fortsatt spiral av våld. Men i det specifika fallet skulle det framför allt kunna betraktas som ett led i en försoningsprocess för Bosnien.

Uppdatering 31/7:
Christina Doctare skriver på dagens Brännpunkt om Såret som inte vill läka - om massakern i Srebrenica 1995.

Se också Carl Bildts kanske något självframhävande skildring av sina insatser i Bosnienkrigets slutskede: Myt att bomber ledde till freden

Om Prins Caspian och bristen på tillit

Nu har även jag och hustrun sett filmatiseringen av Prins Caspian. Som film betraktat är det väl inget större fel på den - om man är ute efter ett tekniskt skickligt hopkommet fantasiäventyr med betoning på action. Men för mig är det just detta som är det stora problemet. Striderna, som är en bisak i boken görs här till huvudsak, och berättelsen kommer i skymundan.

Caspian, Prins av Narnia är visserligen en svagare text än de flesta andra delarna av Narniakrönikan. Men att då inte ta fasta på de pärlor som trots allt finns där vittnar om en brist på tillit för något annat än bara de mest publikfriande, filmiska inslagen. C.S. Lewis skapelse, som trots allt är rätt originell i sina idébärande delar och i sitt sätt att låta vår värld och Narnias universum samspela, förvandlas till filmiska klichéer. Den del av publiken som sett mer än en medelmåttig actionrulle producerad i Holywood, vet redan på förhand hur varje scen kommer utvecklas.

Hela samspelet mellan Caspian och hans lärare, Doktor Cornelius går förlorad, och med det inblickarna i den narniska historien och kosmologin. De filosofiskt och religiöst rätt intressanta debatterna mellan tro, tvivel och förtvivlan - gestaltade av Tryffelsnok, Trumpkin och Nikabrik är helt borta.

Borta är också ordväxlingen mellan Caspian och Aslan, när Caspian fått reda på att han härstammar från enkla pirater, simpla tjuvar och mördare:

- Har du lyssnat noga, kung Caspian?
- Ja, store Aslan, sade Caspian. Jag önskar att jag hade haft en ärofullare härstamning.
- Du stammar från Adam och Eva, sade Aslan. Och det är en ära så stor att den fattigaste tiggare borde gå med högburet huvud, och en skam så stor att den störste härskare i världen borde böja sitt huvud mot jorden. Var nöjd med din lott!

I all sin enkelhet är detta ett humanistiskt credo med ekon från Pico della Mirandola och talet om människans värdighet - och liksom hos Pico betonar citatet något som de som idag kallar sig humanister tycks ha glömt: att människans värdighet är en nåd och ett ansvar givet av en högre verklighet. Det är först i mötet med Gud som människovärdet blir absolut.

Semester i trollskogen

Årets semester blir kort och sporadisk; ett par dagar har redan tillbringats tillsammans med min allrakäraste gudsvägerska Miriam med make i Småland: bland annat avverkade vi Skurugata, strax norr om Eksjö - ett riktigt roligt ställe. Miriam talar om att det ger henne skapelsesvindel - för egen del börjar min barnsliga fantasi att leka.Vem behöver John Bauer? Det här är the real stuff...
Hålet som syns nästan mitt i bilden är troligen det som i folkloren kallas Tjuva-Jösses håla, efter en mytisk tjuv som sades stå i förbund med trollen.Utsikten från Skuruhatt är storslagen. Det är lätt att tro att man befinner sig i fullständig vildmark, men tittar man på Lantmäteriets kartor inser man snabbt att gårdarna finns överallt nere i det gröna skogshavet.

Navigare necesse est

För en ovan betraktare skulle bilden ovan kunna tänkas föreställa spanska armadans undergång anno -88. I själva verket är det fråga om en ögonblicksbild från midsommar å Harstena anno -79, då en skara söndagsseglare förgäves jagade efter en hamnplats.

Eftersom jag aldrig lärde mig segla som barn, och eftersom mig närstående personer har anlag för sjösjuka, lär jag aldrig mer få tillbringa en sommarsemester på en segelbåt. Men jag tröstar mig med följande visdomsord från en mer än 40 år gammal Svenska MAD:

"Visserligen har motorbåtsägaren en känsla av, att han i sin farkost kan tygla och tämja en hel skrälldus med hästkrafter, att han är en fartens herre och att han är trygg på det vilda havet och att han kan få ut ett bra andrahandsvärde för båten ... men det finns en känsla han aldrig får uppleva - och som varje segelbåtsägare ständigt erfar - den, nämligen, att han är en bättre människa än alla andra."

Om att bli avfärdad av fel anledning

Jag har fått mothugg i bloggosfären för mitt förra inlägg (vilket i princip är roligt - det är annars lätt att tro att jag bara skriver för de närmaste vännerna och för elleverantören). Men samtidigt skulle jag önska att mothuggen var av högre kvalitet. En bloggare (som också kommenterat det förra inlägget under signaturen Matte) skriver att det är

"...spännande att läsa övriga bloggares reaktioner på insändaren. Föga förvånande har många troende svårt att skilja på äpplen och päron."

Sedan följer kritik av mitt inlägg - eller rättare sagt av dess rubrik.

Förvisso är jag troende, det sticker jag inte under stol med. Men att jag av denna anledning per automatik inte skullle kunna skilja mellan äpplen och päron är argumentation ad hominem och ett inte särdeles hederligt sätt att debattera. Framför allt eftersom 'Matte' inte verkar bekymra sig om vad jag egentligen argumenterar för eller emot. Han/hon tycks tro att mitt ärende är att gudstjänsterna i radio och tv ska behållas till varje pris. Det är det inte: för min del går det utmärkt att slopa dem eftersom jag inte hör till deras publik. (Inom parentes sagt: när jag senast såg en tv-gudstjänst var det för att höra Anders Piltz predika - och det behöver man inte vara troende för att uppskatta.)

Men det tycks faktiskt finnas ett kanske inte enormt, men likväl reellt publikunderlag för etergudstjänsterna, och det är ett argument så gott som något att behålla dem. Etergudstjänsterna är en service för dem som är intresserade av gudstjänster, men som inte har möjlighet att gå i kyrkan, precis som att sända fotbollsmatcher är en service för den sportintresserade som inte har möjlighet att själv gå på stadion.

Här påstår 'Matte' att jag inte "för en sekund" har funderat över att

"...sport inte handlar om opinionsbildning, sport är i någon mening fullständigt oviktigt. En TV-sänd mässa är ingen dokumentär om religion, det är propaganda för religion."

Nu tror jag i och för sig inte att Black Army skulle hålla med om att sport är något oviktigt. Inte heller saknar idrotten betydelsebärande element (fråga vilken genusteoretiker som helst), och om en gudstjänst ska betraktas som propaganda för religion, kan en fotbollsmatch också begripas som propaganda för idrott. Men jag förstår ändå vad 'Matte' menar med argumentet. I gudstjänster framförs vissa budskap, ja, och på ett plan kan de säkert kallas opinionsbildande. Men att reducera gudstjänster till propagandaverktyg är okunnigt: det visar bara att man inte har förstått det kulturella uttryck som man kritiserar.

Och i ärlighetens namn, tror folk verkligen att tv-gudstjänsten skulle kunna omvända någon?? Fet chans, som en nära bekant (som också råkar vara präst) skulle uttrycka sig.

Men ok, för principens skull, om nu public service ska vara politiskt och religiöst obundet så visst, ta gärna bort gudstjänsterna. Problemet är bara att ska man vara konsekvent så är det ganska mycket som måste rensas bort, eftersom politiska och religiösa budskap som får stå oemotsagda i olika sammanhang kan dyka upp lite här och var i etern. (Sommarpratarna kan ju exempelvis få prata om sina politiska och religiösa preferenser - åtminstone inom rimliga gränser - utan att omedelbart granskas kritiskt.) Ett vettigt sätt att lösa detta kan vara att väga principen mot publikintresset - och då blir nog gudstjänsterna kvar ett tag till. Beklagar.

Men vad jag framför allt är ute efter att kritisera i mitt inlägg - vilket 'Matte' inte bryr sig om att kommentera - är 'Humanisternas' intellektuellt ohederliga sätt att argumentera för sin sak. De lyfter fram argument utifrån principer som tycks allmängiltiga och objektiva, men som ändå alltid slutar i den högst subjektiva principen att all 'religion' ska rensas bort från det offentliga rummet, av den enkla anledningen att 'Humanisterna' inte tycker om 'religion'. Av princip.

Det kan säkert vara en hedervärd inställning, liksom det säkert kan finnas goda skäl för att generellt avfärda alla religiösa uttryck, även om jag personligen tycker det luktar av ateistisk puritanism. Men då ska man också öppet säga att det är censur av oönskade uttryck som man eftersträvar, inte att det egentligen är andra principer man försvarar.

Sedan tycker jag nog personligen att Annika Borg ställer till det för sig i sin replik till debattartikeln. Hon har helt rätt i att det inte tillför diskussionen något "Att göra troende människor till anti-intellektuella hårt missionerande stollar eller religion till något självklart anti-demokratiskt och suspekt". Men samtidigt snävar hon in vilka religiösa uttryck som har och ska ha företräde i etern, när hon talar om "den bitvis intellektuella protestantiska kristendomstolkning, som av sina kritiker kallas ljum, som utvecklats här och som befunnits passa väl ihop med demokrati". Jag hoppas verkligen att "protestantisk" var en lapsus - annars tycker jag nog att hon trots försäkran om motsatsen verkar se sitt eget samfund som den självklart tongivande aktören när det kommer till etergudstjänster. Och då får 'Humanisterna' delvis rätt i sin kritik: den gamla statskyrkan tycks leva kvar, åtminstone i medvetandet hos vissa av hennes företrädare.

Varför har sportintresserade frifil i radio och TV?

... är en fråga som inställer sig när jag läser inlägget på dagens Brännpunkt, där bland annat representanter för Humanisterna menar att trossamfunden, genom att de får sända andakter och gudstjänster i radio och TV har en frizon, där de oemotsagda får "se sin livssyn speglad".

Gudarna ska veta att den genomgående kvalieteten på radio- och tv-gudstjänsterna inte är särskilt hög - den inkännande ulletrulsigheten brukar vara allenarådande, så jag förstår inte riktigt varför etergudstjänsterna rör upp så stora känslor bland de sekulära. Men ok, för principens skull så borde kanske inte någon få föra fram sin "livssyn" på det oemotsagda sätt som sker på söndagarna mellan 11-12 och några minuter morgon och kväll. Kanske skulle all religion i etermedierna behandlas i form av "allsidig och kritisk granskning, genom diskussion av deras grunder, sanningsanspråk och sociala konsekvenser".

Men hur i all sin dar ska man kunna kritiskt granska en kulturell företeelse som man av princip inte vill känna till, och där man först måste vaccineras från dess språk och uttryck - som om man var rädd för att det smittar?

Och om vi ska vara konsekventa borde vi inte kunna sända en långfilm i TV utan att rama in den i en kritisk granskning, eftersom det i de flesta filmer - och alla andra kulturella uttryck för den delen - finns spår av olika "livssyner". Ta den vedervärdiga Patrioten till exempel, som sändes i SVT härförleden. Fylld av amerikansk livssyn, nationalistisk propaganda och historieförfalskning som den är, borde den inte ha sänts alls. Den borde i stället ha skurits ner för en kritisk granskning av dess budskap.

Och sporten ska vi inte tala om: Sportspegeln kan väl vara ok till nöds, som ett svar på radions "Människor och tro", men att visa hela matcher utan att samtidigt diskutera idrottens "grunder" och "sociala konsekvenser" (kanske också sanningsanspråken - jag menar, hockey är ju ändå hockey) borde i rimlighetens namn var helt förkastligt.

Om vi kokar ner debattörernas argument slutar det, hur vi än vänder på det, i en kanske inte helt logisk syllogism: Vi tycker att religion är dumt. Alltså borde inte religiösa samfund få sända gudstjänster.

För att parafrasera Jejja Sundström och Stefan Demert:
"Det är för mycket Gud i TV - Men man kan ju titta breve"