Det är en välgjord, vältajmad och rent ut sagt fruktansvärt rolig engelsk TV-serie från tidigt 90-tal. Bara vinjetten gör boxen värd sitt pris, snyggt animerad i art décostil och med ett jazzigt ledmotiv med swingstråkar, sordindämpade trumpeter och med en lätt anstrykning av kletzmer (någon som vet mer om jazz än jag vet säkert vad musikstilen ska kallas).Serien är baserad på romanerna och novellerna av P.G. Wodehouse, om den måttligt begåvade Bertram Wooster och hans butler Reginald Jeeves. Tiden är sent 20- eller tidigt 30-tal i ett överklass-England som knappt minns "The Great War" och aldrig hört talas om depressionen, och där löjliga kommunister och lika löjliga fascister bara utgör ett pittoreskt inslag i Speaker's Corner eller på lantliga marknader och galoppbanor.
Reginald Jeeves (Stephen Fry) och Bertie Wooster (Hugh Laurie)
Intrigerna är väl sällan särskilt avancerade och bygger i hög grad på upprepningar: Wooster, som topprids av sina dominanta mostrar och alltid lyckas förlova sig med flickor som han inte vill gifta sig med (och som han inte kan ge korgen - han är ju gentleman, bevars!), beordras via utpressning utföra något uppdrag på något lantligt gods - stjäla en ful tavla, ett manuskript med snaskiga memoarer eller en totemfigur som någon tror är förbannad - eller så försöker han reda ut kärleksbekymmer för sina vänner från The Drones' Club, en (som namnet antyder) gentlemannaklubb för unga lättingar med alldeles för mycket pengar och på tok för lite att göra.
Resultatet blir att Wooster hamnar i situationer som Jeeves - som är hans överman i allt - får hjälpa honom ur. Ibland med rätt obehagliga konsekvenser.
Storheten ligger i situationerna och i det totala samspelet mellan huvudpersonerna - Hugh Laurie gör en Wooster med ett utvecklat minspel som skvallrar om tusen olika grader av förvåning, förvirring och självöverskattning, men inte om en enda klar tanke. Jeeves, spelad av Stephen Fry är hans totala motsats: med minimala medel - ett lätt lyftat ögonbryn eller en antydan till en snörpning på munnen - visar han sitt överlägsna intellekt, sin analysförmåga och sin goda smak - och inte minst sin förfäran över sin arbetsgivares extravaganta klädval.
Någon gång ska jag ta mig tid att läsa böckerna också, men den besynnerliga och en aning oroande 30-talsnostalgin som infinner sig efter bara ett par avsnitt - och som tar sig uttryck i att jag också vill ha snuskigt mycket pengar, ha snygga kläder, köra snygga sportbilar, bjudas till vackra lantliga gods över veckosluten, vara medlem i exklusiva gentlemannaklubbar där man fördriver tiden med att spela kricket med bullarna som blev över från lunchen och inte minst ha en butler som Jeeves - kanske måste botas först.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar