"Folk är inte så dumma som man tror", citerar Pierre ABBA-producenten Stickan Andersson, "Dom är dummare". Musikbranschen tycks vara en bransch där kortsiktig vinst går före alla andra hänsyn, där konstnärliga ambitioner och originalitet är en belastning och text ingenting annat än utfyllnad.
De motbilder Pierre nämner, hör mer eller mindre till förgången tid: förutom revykungen och kupletternas mästare Karl Gerhard lyfter Pierre fram de gamla proggarna Blå Tåget liksom föregångsmännen Bob Dylan och Leonard Cohen. Det gläder också mitt hjärta att postpunkaren Elvis Costello får vara med - det ger ett visst hopp om framtiden.
Förutom dessa "musikaliska magistrar" nämner Pierre ett par fröknar också - men skam till sägandes vet jag inte vilka de är. Jag får nämna några egna favoriter: Billie Holliday (har någon någonsin skrivit en lika stark text som Strange fruit?); Laurie Anderson, Tracy Chapman - överhuvudtaget har den amerikanska folkscenen (och då räknar jag även in den kanadensiska) frambringat många storheter - och glöm då för allt i världen inte countryn, denna ofta oförtjänt missaktade genre. Jag önskar jag kunde skriva Tori Amos också - men jag har aldrig lyckats fastna för hennes texter.
Nämnas måste också Kathleen Brennan som är medförfattare, medproducent och som står för mycket av den musikaliska originaliteten hos Tom Waits - som själv är en ojämförlig scenartist med en ojämförlig röst.
Spontant vill jag skrika Shane McGowan, en gång sångare och låtskrivare i The Pogues, men även han tillhör mer eller mindre det förgångna: jag är rädd att han vid det här laget är lite väl nersupen och -knarkad för att kunna formulera sådan lysande poguetry som han gjorde på 80-talet:
The island it is silent now
But the ghosts still haunt the waves
And the torch lights up a famished man
Who fortune could not save
Did you work upon the railroad
Did you rid the streets of crime
Were your dollars from the white house
Were they from the five and dime
Did the old songs taunt or cheer you
And did they still make you cry
Did you count the months and years
Or did your teardrops quickly dry
Ah, no, says he, 'twas not to be
On a coffin ship I came here
And I never even got so far
That they could change my name
Thousands are sailing
Across the western ocean
To a land of opportunity
That some of them will never see
Fortune prevailing
Across the western ocean
Their bellies full
Their spirits free
They’ll break the chains of poverty
And they’ll dance to the music
And they’ll dance
...
Thousands are sailing
Across the western ocean
Where the hand of opportunity
Draws tickets in a lottery
Where e'er we go, we celebrate
The land that makes us refugees
From fear of Priests with empty plates
From guilt and weeping effigies
And we dance to the music
And we dance
Thousands are sailing, från albumet If I should Fall from Grace with God, 1988.
Det finns förhoppningsvis fler motbilder mot dumpop och ännu dummare schlager - annars är vi illa ute.
2 kommentarer:
Tack. Jag länkar till dig i mina kommentarer.
Hoppsan, man lär så länge man har internet:
"While many people assume that the song "Strange Fruit" was written by Holiday herself, it actually began as a poem by Abel Meeropol, a Jewish schoolteacher and union activist from the Bronx who later set it to music. Disturbed by a photograph of a lynching, the teacher wrote the stark verse and brooding melody under the pseudonym Lewis Allan in the late 1930s. Meeropol and his wife Anne are also notable because they adopted Robert and Michael Rosenberg, the orphaned children of the executed communists Julius and Ethel Rosenberg."
http://www.pbs.org/independentlens/strangefruit/film.html
Nå, en stark text är det, och Billie Holidays framförande fortfarande ojämförligt.
Skicka en kommentar