The Piper at the Gates of Dawn - om mötet med det heliga

I en diskussion om rädslan inför mötet med det heliga (som kom sig av en förflugen formulering i min post Frågor & Svar & Kedjebrevens förbannelse) skrev Carulmare:

Mötet med det heliga är farligt... eller kan vara det... Men jag tror inte att det måste vara det. Det heliga brukar beskrivas som ett starkt sken, ett avslöjande sken, och det är i det ljuset som faran uppstår.

Så långt är jag med. Men resonemanget fortsätter:

Ljuset är vad jag tror att det är. Tror jag att Gud är förlåtande kärlek, så är han det...Jag tror inte heller att Gud är utanför mig utan i mig. Att jag och alla andra mänskor har del i dethär ljuset...

Och då blir jag plötsligt tveksam. Det är riktigt att Kristus uppmanar oss att tro att himmelriket finns inom oss, och där himmelriket är, är också Gud. Men att Gud skulle vara det jag tror han är - det tror jag inte, helt enkelt därför att jag då skulle tillbe en avgud, en gud skapad till min egen avbild.

Även om jag måste utgå från min egen, ofullständiga bild av det heliga i min tillbedjan, innebär det inte att det är bilden jag tillber. Det heliga har inte sitt ursprung i människors hjärtan, utan människorna har sitt ursprung i det heliga. Det heliga kan därför inte enbart finnas inom oss, och man bör vara medveten om att människohjärtat också är den plats där det heliga kan lysa med sin frånvaro.

Därav också den rädsla som uppstår vid mötet med det heliga. Få har skildrat detta så insiktsfullt - eller möjligen så omedvetet insiktsfullt - som Kenneth Grahame, i det sjunde kapitlet av Det susar i säven, där Råttan och Mullvaden ställs öga mot öga med "flöjtblåsaren vid morgonrodnadens portar". Att de båda djurens bild av det heliga råkar vara identisk med den grekiske guden Pan innebär alltså inte att det är en avgud, eftersom det inte är bilden, utan den helighet den representerar som de tillber:

Then suddenly the Mole felt a great Awe fall upon him, an awe that turned his muscles to water, bowed his head, and rooted his feet to the ground. It was no panic terror - indeed he felt wonderfully at peace and happy - but it was an awe that smote and held him and, without seeing, he knew it could only mean that some august Presence was very, very near. With difficulty he turned to look for his friend, and saw him at his side cowed, stricken, and trembling violently. And still there was utter silence in the populous bird-haunted branches around them; and still the light grew and grew.

Perhaps he would never have dared to raise his eyes, but that, though the piping was now hushed, the call and the summons seemed still dominant and imperious. He might not refuse, were Death himself waiting to strike him instantly, once he had looked with mortal eye on things rightly kept hidden. Trembling he obeyed, and raised his humble head; and then, in that utter clearness of the imminent dawn, while Nature, flushed with fulness of incredible colour, seemed to hold her breath for the event, he looked in the very eyes of the Friend and Helper; saw the backward sweep of the curved horns, gleaming in the growing daylight; saw the stern, hooked nose between the kindly eyes that were looking down on them humourously, while the bearded mouth broke into a half-smile at the corners; saw the rippling muscles on the arm that lay across the broad chest, the long supple hand still holding the pan-pipes only just fallen away from the parted lips; saw the splendid curves of the shaggy limbs disposed in majestic ease on the sward [...] All this he saw, for one moment breathless and intense, vivid on the morning sky; and still, as he looked, he lived; and still, as he lived, he wondered. “Rat!” he found breath to whisper, shaking. “Are you afraid?” “Afraid?” murmured the Rat, his eyes shining with unutterable love. “Afraid! Of Him? O, never, never! And yet - and yet - O, Mole, I am afraid!”

Then the two animals, crouching to the earth, bowed their heads and did worship.