"Forskaruppropet i DN saknar konsekvens", skriver Bo Rothstein och kritiserar därmed de 354 forskare, framför allt historiker, som i går hade skrivit under uppropet mot Forum för levande historia och dess kampanj för att sprida kunskap om "brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer".
Det är inte kritiken mot Forumet som Rothstein vänder sig emot; tvärtom menar han sig själv, i "mer än tio års tid" har "varnat för en utveckling där av regeringen tillskapade myndigheter alltmer fått inflytande över kunskapsproduktionen och kunskapsförmedling i samhället".
Nu är det visserligen problematiskt att som Bo Rothstein hävda att man "i ett demokratiskt samhälle" gör bäst i att skilja mellan "den politiska maktutövningen och forskningens strävanden efter sanning". Alltför lätt kan man kontra med Pilatus fråga - "Vad är sanning?" - och hävda att forskningen aldrig kan stå fri från politisk påverkan.
Däremot är det forskningens uppgift att finna ständigt bättre modeller för hur omvärlden ska tolkas, begripliggöras och hanteras - och det görs onekligen bäst där den enskilde forskaren ges utrymme att, så långt möjligt är, självständigt formulera sina frågeställningar och sammanställa sina resultat. Jag har själv, i posten Om agitation och att skjuta sig själv i foten skrivit om det problematiska med den form av politiserande historieskrivning som Forumet gör sig till språkrör för:
"...att staten som finansiär har medel att främja viss typ av forskning är en sak - även om vi möjligen kan beklaga det, är det inget vi kan göra något åt. Men att inrätta en klåfingermyndighet för politiskt korrekt historieskrivning var att gå för långt, även om jag som inte är särskilt konspiratoriskt lagd faktiskt tror att det gjordes med de bästa avsikter. Och även om jag till och med tror (så naiv är jag) att Forumets nuvarande inriktning med större fokus på kommunismens och vänsterdiktaturernas brott, också sker med de bästa avsikter, så borde myndigheten avvecklas å det snaraste."
Problemet med uppropet är enligt Rothstein att det kommer först nu, och att det inte berör andra institutioner - som exempelvis Nationella sekretariatet för genusforskning, som också kan sägas ha upprättats efter ett från politiskt håll känt behov. Rothstein konkluderar:
"Ett forskarsamhälle som är tyst när socialdemokratin stoppar fingrarna i sanningens syltburk, men protesterar när borgerliga regeringar gör samma sak, skadar genom sin principlöshet försvaret för en fri forskning."
Som sagt, vad som är sanningens syltburk kan ifrågasättas, och jag är ytterst tveksam till formuleringen om att de som skrivit under gjort det av principlöshet - jag känner flera av undertecknarna väl som vänner och forskarkolleger och har full respekt för deras integritet. Men dessvärre tror jag att Rothstein har rätt i att det nu publicerade forskaruppropet, genom sin ensidiga fokusering på att ifrågasätta den borgerliga regeringens agenda, de facto brister i konsekvens och trovärdighet.
Uppdatering 10 april: Vad är det uppropsmakarna vill? frågar Claes Arvidsson på SvD:s ledarsida:
"...om man ska tala om statlig styrning av forskningen – och det bör vi göra – är det inte FFLH som är problemet. Myndigheten sysslar inte med forskning och förfogar över en rännil av resurser i förhållande till de medel som har avsatts för politiska projekt med till exempel genusförtecken. En del av undertecknarna har säkert tagit emot sådana anslag utan att protestera. Kort sagt, det är en angelägen diskussion men uppropsmakarna missar målet."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar