Den madrigaliserade versionen av Can't Buy Me Love och en kommentar till posten Om Orlando di Lasso, finkultur och oanständiga skämt har fått mig att snurra in på vokalensembeln King's Singers. Jag lider nämligen av någon slags obestämd kluvenhet när de gäller dessa gossar: de sjunger helt fantastiskt, men allt de gör blir ofta lite för perfekt.
Exemplet med Lassos skabrositet Matona mia cara är rätt talande: där Hilliard Ensemble vågar ta ut svängarna och bröla en aning gör King's på sin höjd ett litet crescendo vid "mi ficcar" - och skapar därmed en oanständighet med utsträckt lillfinger.
Lagom lekfullt, lagom busigt - och lagom tråkigt.
Här är förresten apropå ingenting ett inslag från "Madrigal History Tour" (bara en sån sak): King's Singers anno dazumal...
Fast det värsta i inslaget är nog bilderna på Morris-dansarna. Det får mig att tänka på det klassiska engelska ordstävet: "You should try everything once in life, except incest and Morris-dancing."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar