Om att bli avfärdad av fel anledning

Jag har fått mothugg i bloggosfären för mitt förra inlägg (vilket i princip är roligt - det är annars lätt att tro att jag bara skriver för de närmaste vännerna och för elleverantören). Men samtidigt skulle jag önska att mothuggen var av högre kvalitet. En bloggare (som också kommenterat det förra inlägget under signaturen Matte) skriver att det är

"...spännande att läsa övriga bloggares reaktioner på insändaren. Föga förvånande har många troende svårt att skilja på äpplen och päron."

Sedan följer kritik av mitt inlägg - eller rättare sagt av dess rubrik.

Förvisso är jag troende, det sticker jag inte under stol med. Men att jag av denna anledning per automatik inte skullle kunna skilja mellan äpplen och päron är argumentation ad hominem och ett inte särdeles hederligt sätt att debattera. Framför allt eftersom 'Matte' inte verkar bekymra sig om vad jag egentligen argumenterar för eller emot. Han/hon tycks tro att mitt ärende är att gudstjänsterna i radio och tv ska behållas till varje pris. Det är det inte: för min del går det utmärkt att slopa dem eftersom jag inte hör till deras publik. (Inom parentes sagt: när jag senast såg en tv-gudstjänst var det för att höra Anders Piltz predika - och det behöver man inte vara troende för att uppskatta.)

Men det tycks faktiskt finnas ett kanske inte enormt, men likväl reellt publikunderlag för etergudstjänsterna, och det är ett argument så gott som något att behålla dem. Etergudstjänsterna är en service för dem som är intresserade av gudstjänster, men som inte har möjlighet att gå i kyrkan, precis som att sända fotbollsmatcher är en service för den sportintresserade som inte har möjlighet att själv gå på stadion.

Här påstår 'Matte' att jag inte "för en sekund" har funderat över att

"...sport inte handlar om opinionsbildning, sport är i någon mening fullständigt oviktigt. En TV-sänd mässa är ingen dokumentär om religion, det är propaganda för religion."

Nu tror jag i och för sig inte att Black Army skulle hålla med om att sport är något oviktigt. Inte heller saknar idrotten betydelsebärande element (fråga vilken genusteoretiker som helst), och om en gudstjänst ska betraktas som propaganda för religion, kan en fotbollsmatch också begripas som propaganda för idrott. Men jag förstår ändå vad 'Matte' menar med argumentet. I gudstjänster framförs vissa budskap, ja, och på ett plan kan de säkert kallas opinionsbildande. Men att reducera gudstjänster till propagandaverktyg är okunnigt: det visar bara att man inte har förstått det kulturella uttryck som man kritiserar.

Och i ärlighetens namn, tror folk verkligen att tv-gudstjänsten skulle kunna omvända någon?? Fet chans, som en nära bekant (som också råkar vara präst) skulle uttrycka sig.

Men ok, för principens skull, om nu public service ska vara politiskt och religiöst obundet så visst, ta gärna bort gudstjänsterna. Problemet är bara att ska man vara konsekvent så är det ganska mycket som måste rensas bort, eftersom politiska och religiösa budskap som får stå oemotsagda i olika sammanhang kan dyka upp lite här och var i etern. (Sommarpratarna kan ju exempelvis få prata om sina politiska och religiösa preferenser - åtminstone inom rimliga gränser - utan att omedelbart granskas kritiskt.) Ett vettigt sätt att lösa detta kan vara att väga principen mot publikintresset - och då blir nog gudstjänsterna kvar ett tag till. Beklagar.

Men vad jag framför allt är ute efter att kritisera i mitt inlägg - vilket 'Matte' inte bryr sig om att kommentera - är 'Humanisternas' intellektuellt ohederliga sätt att argumentera för sin sak. De lyfter fram argument utifrån principer som tycks allmängiltiga och objektiva, men som ändå alltid slutar i den högst subjektiva principen att all 'religion' ska rensas bort från det offentliga rummet, av den enkla anledningen att 'Humanisterna' inte tycker om 'religion'. Av princip.

Det kan säkert vara en hedervärd inställning, liksom det säkert kan finnas goda skäl för att generellt avfärda alla religiösa uttryck, även om jag personligen tycker det luktar av ateistisk puritanism. Men då ska man också öppet säga att det är censur av oönskade uttryck som man eftersträvar, inte att det egentligen är andra principer man försvarar.

Sedan tycker jag nog personligen att Annika Borg ställer till det för sig i sin replik till debattartikeln. Hon har helt rätt i att det inte tillför diskussionen något "Att göra troende människor till anti-intellektuella hårt missionerande stollar eller religion till något självklart anti-demokratiskt och suspekt". Men samtidigt snävar hon in vilka religiösa uttryck som har och ska ha företräde i etern, när hon talar om "den bitvis intellektuella protestantiska kristendomstolkning, som av sina kritiker kallas ljum, som utvecklats här och som befunnits passa väl ihop med demokrati". Jag hoppas verkligen att "protestantisk" var en lapsus - annars tycker jag nog att hon trots försäkran om motsatsen verkar se sitt eget samfund som den självklart tongivande aktören när det kommer till etergudstjänster. Och då får 'Humanisterna' delvis rätt i sin kritik: den gamla statskyrkan tycks leva kvar, åtminstone i medvetandet hos vissa av hennes företrädare.