torsdag 17 juli 2008

Om Prins Caspian och bristen på tillit

Nu har även jag och hustrun sett filmatiseringen av Prins Caspian. Som film betraktat är det väl inget större fel på den - om man är ute efter ett tekniskt skickligt hopkommet fantasiäventyr med betoning på action. Men för mig är det just detta som är det stora problemet. Striderna, som är en bisak i boken görs här till huvudsak, och berättelsen kommer i skymundan.

Caspian, Prins av Narnia är visserligen en svagare text än de flesta andra delarna av Narniakrönikan. Men att då inte ta fasta på de pärlor som trots allt finns där vittnar om en brist på tillit för något annat än bara de mest publikfriande, filmiska inslagen. C.S. Lewis skapelse, som trots allt är rätt originell i sina idébärande delar och i sitt sätt att låta vår värld och Narnias universum samspela, förvandlas till filmiska klichéer. Den del av publiken som sett mer än en medelmåttig actionrulle producerad i Holywood, vet redan på förhand hur varje scen kommer utvecklas.

Hela samspelet mellan Caspian och hans lärare, Doktor Cornelius går förlorad, och med det inblickarna i den narniska historien och kosmologin. De filosofiskt och religiöst rätt intressanta debatterna mellan tro, tvivel och förtvivlan - gestaltade av Tryffelsnok, Trumpkin och Nikabrik är helt borta.

Borta är också ordväxlingen mellan Caspian och Aslan, när Caspian fått reda på att han härstammar från enkla pirater, simpla tjuvar och mördare:

- Har du lyssnat noga, kung Caspian?
- Ja, store Aslan, sade Caspian. Jag önskar att jag hade haft en ärofullare härstamning.
- Du stammar från Adam och Eva, sade Aslan. Och det är en ära så stor att den fattigaste tiggare borde gå med högburet huvud, och en skam så stor att den störste härskare i världen borde böja sitt huvud mot jorden. Var nöjd med din lott!

I all sin enkelhet är detta ett humanistiskt credo med ekon från Pico della Mirandola och talet om människans värdighet - och liksom hos Pico betonar citatet något som de som idag kallar sig humanister tycks ha glömt: att människans värdighet är en nåd och ett ansvar givet av en högre verklighet. Det är först i mötet med Gud som människovärdet blir absolut.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Håller med till 100%. Det är något övervisuellt med Narnia-filmerna. Jag tvivlar på att man kan gestalta Aslan sådär. Ett lejon på film blir liksom bara ett lejon. Och ett CG-lejon blir inte ens det. Lika lite som de kunde gestalta verklig ondska personifierad i Lord Voldemort i Harry Potter. Det blir liksom bara "oj där är Ralph Fiennes utan näsa". (Jag tycker f ö att Ralph Fiennes var mycket läskigare i sin roll som Amon Goeth i Schindler's List än i HP).
/Jennifer

Martin Kjellgren sa...

Samtidigt kan det ju finnas en poäng med att Aslan är ett "riktigt" lejon som vi måste förhålla oss till. Det är en svår balansgång.

Anne sa...

Jag har svårt att förstå hur någon kan se Aslan på film och inte fyllas av fröjd och hopp, oavsett hur filmen i övrigt är gjord! Det är en bild, men det bilden föreställer är alldeles för underbart och viktigt för att vi ska haka upp oss på småsaker som detaljer runtomkring. Det blir som att klaga på hål i mattan när man är på väg till altaret för att gifta sig med sitt livs kärlek.

Martin Kjellgren sa...

Hej Anne, välkommen till biblioteket!