Slutscenen i Dr Strangelove: eller hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben är en lysande studie i cynism. Den amerikaniserade dr Merkwürdigliebe - modellerad efter Wernher von Braun och andra tyska vetenskapsmän vars nazism skyndsamt slätades över när deras kunskaper och tjänster behövdes i det kalla krigets gryning - drar upp linjerna för hur man ska bevara "a nucleus of human specimen" efter den slutgiltiga katastrofen, framkallad av människan själv.
Självklart måste det ske genom ett åsidosättande av allt vad mänsklighet och människovärde heter: gamla ideer om 'livsduglighet' och vissa människors överlägsenhet över andra möter här en ny tid. Urvalet kan kalkyleras fram med datateknikens hjälp - och doktorn får allt svårare att tygla sina gamla ideal. Människan kan räddas som biologisk art, men som en konsekvens av sin egen dårskap måste hon mista sin mänsklighet.
Scenen är en av Peter Sellers största prestationer: den svarta handsken och högerhanden som lever sitt eget liv var en av hans egna, mer eller mindre improviserade idéer.
Överhuvudtaget är hela filmen i någon mån improviserad. Den var först tänkt som en politisk thriller, men Stanley Kubrick insåg när arbetet fortskred att satiren var det enda sätt som man överhuvudtaget kunde närma sig ämnet på. Doktrinen om omedelbar vedergällning och "Mutual Assured Destruction" (MAD) i händelse av kärnvapenkrig var alltför absurd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar