onsdag 7 januari 2009

Om de döda intet annat än gott

Missförstå mig rätt: Inger Christensen var säkert en alldeles lysande poet och författare. Men varför denna extrema uppståndelse? Båda drakarna har slagit till med två stort uppslagna artiklar - var:

SvD: En musikalisk diktare är död
Hon odlade frihet i diktens stränga form
DN: Poeten Inger Christensen död
Danmark har förlorat en av sina mest hyllade poeter

Också Kulturradion har sänt minnesprogram, och Christensens namn har väl nämnts ett tiotal gånger i kulturnyheterna under dagen.

Själv måste jag erkänna att jag aldrig någonsin hört talas om människan tidigare - och då menar jag mig ändå vara hyggligt välorienterad, om inte annat i fråga om vilka namn som brukar förekomma i kulturnyheterna. Det kan förstås bero på att jag inte läser särskilt mycket lyrik. Men jag kan inte riktigt komma undan den gnagande känslan att gräddan av Sveriges kulturjournalister utsatt mig och resten av läsekretsen för ett tidigt aprilskämt.

Det känns ungefär som när min vän A (numera en respektabel murvel på en kanal nära dig) skrev en lysande essä om den bortglömde katalanske poeten Carlos Soya. Initierat och kunnigt beskrev han poetens liv och tragiska död under spanska inbördeskriget; därtill analyserade han motivkretsen i den enda fullbordade samlingen El Sol Explosivo och presenterade hela rasket inom ramen för ett projektarbete på journalisthögskolan.

Carlos Soya har givetvis aldrig existerat.

6 kommentarer:

Nils Mohlin sa...

Intressant blogg! Kanon!
Hälsn.

Nils
http://nilsmohlin.blogg.se

Falstaff sa...

Tackar, välkommen till Biblioteket!

christina garbergs-gunn sa...

Klarsynt reflektion i din blogg:
"Det kan förstås bero på att jag inte läser särskilt mycket lyrik."
Var glad över att du nu - äntligen! - möter Inger Christensens poesi...

Falstaff sa...

Ha ha, där fick jag för min okunnighet!

Välkommen till biblioteket!

Pontus sa...

>Det kan förstås bero på att jag inte läser särskilt mycket lyrik.

Jepp. För oss andra är hon enormt stor. Inte bara i Danmark.

Själv halkade jag in på henne efter att ha läst en stort uppslagen artikel i Lyrikvännen för drygt tio år sedan, och sögs in i Fjärilsdalen, trots att jag inte kan ett ord danska mer än "dejligt". Hon har hyllats i flera radioprogram, bl.a. ett som sändes strax före jul i P1.

Får du tag på Fjärilsdalen (enda svenska översättningen har sålt slut sedan länge) kan du själv avgöra om hon borde fått Nobelpriset såsom jag själv hoppats -- men få lyriker får chansen. Christensen bekräftade Gullbergs Vad visste jag om form som kan förlösa?/ Vad visste jag om vårt behov av stadga`?/ En källa finns, för alla som vill ösa.

Falstaff sa...

Välkommen till biblioteket!

Sedan kan ju min reaktion också förstås bero på min inbyggda skepsis mot lyrikrecensenter. Det verkar finnas en udd av pekoral i själva genren, en högstämdhet och en alltför stor respekt för lyriken i sig. Och så slänger man in några pregnanta formuleringar från Verket eller Geniet som man recenserar.

Det blir extremt platt - när jag läser exemplen på Christensen poesi i artilarna ovan får jag bara en fadd smak i munnen. Och jag blir minst av allt lockad att fortsätta läsa henne.

Själv gillar jag exempelvis Dylan Thomas lyrik, främst för att språket är så rasande vackert (och kanske för att det därigenom kontrasterar så mot hans egen person). Men jag aktar mig från att försöka säga något djuplodande om hans lyrik. Frågan är om det finns något värt att säga.