God Jul!

Goda bloggnyheter

... är att den ständige åter ska börja blogga, nu i tjänsten.

Nessliska iakttagelser

David Nessle - The pun is mightier than the word är ytterligare en blogg jag stött på mer eller mindre av en slump och som nu införlivas i länklistan. Riktigt kul att se att David Nessle, som jag tidigare bara kände till som en rätt fyndig serietecknare, också är en alldeles lysande (om än sparsmakad) bloggare.

Tankar när tystnaden infaller

... och dottern äntligen somnat: hur 17 kan en liten varelse på tio månader, som endast har tre tänder, lyckas med konststycket att bita sig i tungan?

En Sjöbergsk eloge till Edward Blom

Efter att ha beskådat best-of avsnittet av Edward Bloms gästabud - en fullständig orgie i fet mat, gott öl, vin och snaps - är det inte utan att jag i all välmening börjar bekymra mig något över Hr. Bloms lever- och kolestreolvärden. Men jag söker tröst, också för egen del, i den ordination läkaren en gång gav Birger Sjöberg:

"Vi får försöka att börja och röka.
En konjak på morgonen helst, om det går!
Suparnas kvantum vi strax måste öka,
och punschen bör kylas till frostig den står!
Det blir väl bra? -Ja!
-Utmärkt, vasa? -Ja!
Sådan en doktorn ska mänskorna ha ...
Ståtlig han stiger mot dörren. Jag tiger,
och bugar mig djupt för min doktor i da'!"

Nedan den enda version av Birger Sjöbergs 'Hos min doktor' som jag funnit på YouTube. Den gör sig inte riktigt i vokalversion. Det ska vara gitarr.

Hos min Doktor - Boice

Uppdatering 12/12: Efter att Hr. Blom, med föredömligt gott humör har påpekat det potentiellt integritetskränkande i att offentligt kommentera andra personers hälsotillstånd, bör jag nog förtydliga att mitt intryck i hög grad kommer sig av själva upplägget av best-of avsnittet - det vill säga det faktum att flera veckors matlagning, ätande samt drickande komprimerats till en normal programtid.

Om Tom Waits

Tom Waits fyller tydligen 60 denna dag. Det förtjänar att uppmärksammas, även på denna blogg. Få moderna artister har som Tom Waits kunnat vara så särpräglat egensinniga och samtidigt kunnat slå så stort.

'Chocolate Jesus' från albumet Mule Variations, där Tom Waits visar vilken stor bluessångare han är:


'In The Neighbourhood' - vardagliga iakttagelser med musik som skulle kunna ackompanjera ett muntert begravningståg, eller som i videon, en dårarnas stillsamma karneval.


'I Hope That I Don't Fall in Love With You' - från debutskivan Closing Time. Sentimentalt och spritromantiskt, visst. Men Tom Waits kommer undan med det:


'What's He Building in There': en paranoid granne resonerar...


'Poor Edward' - en gammal och förmodligen helt fiktiv tidningsskröna om den olycklige Edward Mordake; här är historien - som speglar Tom Waits fascination för det förvridna - inbyggd i föreställningen Alice, en närmast gotisk mardrömsversion av Alice i underlandet :

Om fenomenet Edward Blom

Bliden är lånad fårn Johan Wanloos Blorg

Igår kom hustrun hem sent, och jag blev avbruten i mitt avhandlingsskrivande eftersom hon ville kolla upp den bekanta Fejan. Lat som jag är satte jag mig inte att läsa eller gjorde något annat nyttigt, utan kastade mig i soffan och slog på TV:n - och fastnade framför sista avsnittet av Edward Bloms Gästabud på TV8.

Så bisarrt, men så fantastiskt roligt! Det är matkultur på fullt allvar, med historiska tillbakablickar och studiebesök hos getostfabrikanter, korvstoppning och brännvinsblandning från grunden - och hela tiden är det med det anekdotiska anslag som är så befriande fånigt, studentikost och extremt roligt. Och kanske en aning lärorikt.Och vad gör det att hr. Bloms sidekick Jan-Öjvind Swahn - med ålderns rätt - slumrar till mellan varven, när man i de vakna stunderna får ta del av hans visdomsord om brännvinsbordets och snapsarnas historia?

Uppdatering:
Och vad blir kontentan av hela det är inlägget? Jo detta: bara det faktum att en person som Hr. Blom kan få ett sådant utrymme och dessutom bli ett reellt fenomen, visar att medieklimatet i det här landet inte är fullt så illa som jag hade trott.

Edward Blom har även en blogg, som numera ingår i bibliotekets länklista.

Glad Advent!

Om att förutspå apokalypsen

Redan den gamle Västeråsbiskopen Johannes Rudbeckius - som levde i stark förvissning om att domedagen var nära förestående - insåg att det var något fel med alla kronologiska, exegetiska och astrologiska uträkningar som cirkulerade i hans samtid om när världens ände skulle infalla.

I sin predikan för andra advent 1622 skriver han: "Hava för den skuld farit vill alla de som av förvetenhet velat uträkna år eller tid ... Så som för några hundrade år sedan Arnoldus de Villa Nova haver menat domen skulle komma igen anno 1345; Abraham Judaeus Astrologus haver menat anno 1465; Johannes Regiomontanus anno 1588. Sigfridus Aronus Forsius detta år."

Så, med anledning av en nyligen timad premiär, undrar jag lite förslött varför just Maya skulle ha lyckats förutsäga världens undergång, när alla andra försök som gjorts genom historien har slagit fel?

Fast å andra sidan kunde kardinalen Pierre d'Ailly i början av 1400-talet slå fast med astrologiska uträkningar att Antikrist skulle uppenbaras år 1789. Den kontrarevolutionärt lagde skulle här kunna se ett samband...

Mer Euskefeurat ...

Bonden och Björn' - En sång om styrka, hjältemod och relativa sanningar:


En fri man - enligt mellansnacket byggt på en sann historia. Nå, en liknande episod har återberättats av Torgny Lindgren i novellen Vattnet:


Till Elias - en lite oväntad visa för att vara gjord av Pitegycklarna och en riktigt, riktigt tragisk historia:

Och apropå absolut ingenting...

... en liten klassiker, signerad Euskefeurat:

Om den dag som är

Med anledning av dagens datum har Vetandets värld i P1 behandlat talet 13 och annat skrock. Själv tror jag inte på skrock, eftersom det betyder otur.

En undran

Var det måhända detta som Stockholms stift hade i åtanke när de för sådär halvannat år sedan gjorde reklam för "Ren energi"?

Jag vet inte vad som är värst - att Svenska kyrkan förvandlas till bondfångande magikrämare, eller att respekten för hinduisk andlighet inte är större än att den på detta sätt kan förvandlas till chict, men ack så ytligt själafluff.

Ett ave Maria på Alla Helgons Dag

... signerat Sergej Rachmaninov

Med anledning av ett nyligen timat beslut

Tack Stefan för tipset!

En god nyhet trots allt

Det är möjligt att Biljana Plavsic följde Albert Speer i spåren, och att det var med beräkning som hon erkände sin skuld inför krigsförbrytartribunalen i Haag - helt enkelt för att komma lindrigare undan. Samtidigt finns det en stor skillnad. Plavsic anslöt sig trots allt till Daytonavtalet och medverkade aktivt till att striderna fick ett slut. Detta måste vara den avgörande punkten när det nu tycks som om hon kommer att släppas fyra år i förtid - inte huruvida hon uppfört sig väl eller verkar kunna återanpassas.

För drygt ett år sedan argumenterade jag för något liknande i posten En tid för nåd:

Republika Srpskas andra president har blod på sina händer, liksom så många andra politiska och militära aktörer under Jugoslaviens kollaps. Men hon var också en av dem som var med om att få ett slut på striderna. Vi befinner oss därmed vid en av de sällsynta punkter där etik och realpolitiska hänsyn möts: den som begår brott mot krigets lagar bör ställas till svars, ja, men den som kommer till insikt om sitt ansvar och också tar det i fråga om att få stopp på dödandet bör få strafflindring.

Att benåda Biljana Plavšić skulle i bästa fall kunna utgöra ett exempel på att samarbete med krigsförbrytartribunaler lönar sig bättre än att desperat kämpa vidare i en fortsatt spiral av våld. Men i det specifika fallet skulle det framför allt kunna betraktas som ett led i en försoningsprocess för Bosnien.

Sedan borde kanske SvD se över den vinkling som ges av rubriken: "Slutbakat på Hinseberg" - den ger en dålig eftersmak.

Stockholm, jag måste lämna dig

Förutom att begränsa aktiviteten på bloggen har flytt till sydligare breddgrader gjort att jag genomgått en metamorfos från stockholmare till skåning - i vilket fall folkbokföringsmässigt. Så, som en hälsning till alla andra migranter är här ett stycke renässansmusik på just detta tema, signerat Heinrich Isaac (c. 1450-1517) - Innsbruck ich muss dich lassen i två sättningar, först instrumentalt med soloröst:

... och sedan polyfont i King's Singers tappning:


Innsbruck, ich muss dich lassen,
ich fahr dahin mein Strassen,
in fremde Land dahin.
Mein Freud is mir genommen,
die ich nit weiss bekommen
wo ich im Elend bin.

Gross Leid muss ich jetzt tragen,
das ich allein tu klagen
dem liebsten Buhlen mein.
Ach Lieb, nun lass mich Armen
im Herzen dein erbarmen,
dass ich muss dannen sein.

Mein Trost ob allen Weiben,
dein tu ich ewig bleiben,
stet treu, der Ehren fromm.
Nun muss dich Gott bewahren,
in aller Tugend sparen,
bis dass ich wiederkomm.

Med anledning av ett nyligen timat gripande

Egentligen är historien enbart tragisk. Men detta var ändå rätt kul: Mehdi Ghezali och Bayes teorem

Till minne av Derek Bentley

Med anledning av min post om Albert Pierrepoint och dödsstraffets etik: Elvis Costello och "Let him dangle" om Derek Bentley som nitton år gammal hängdes för mord 1953, trots att han själv inte höll i vapnet.

Hans bödel hette Albert Pierrepoint.

Povel i biktstolen

Min käre kusin Mikael påpekar i en kommentar till en uråldrig post, att Povel Ramel visst kunde vara elak - riktigt elak. Och jodå, när Snoddas-plågan drog över Sverige arla i urtid och "Flottarkärlek" spelades i var och varannan buske, insåg Povel till slut att "den där mannen måste stoppas"

Detta blev tydligen resultatet:

Snodderian - Povel Ramel

... men den gavs inte ut: den var för elak, så Povel "köpte upp hela upplagan själv och satt på den hemma... och nu är det bara två exemplar som är hela..."

Gemensamma intressen

Det är visst inte bara jag som fascinerats av Kjell Boströms gamla bok om vädersolarna över Stockholm 1535 - se Therese Bomans jättelånga exalterade inlägg om Vädersolstavlan och Kjell Boström.

Om Albert Pierrepoint och dödsstraffets etik

När jag går in på Susnet för att kolla statistiken på bloggen, brukar jag ibland roa mig med att kolla upp vilka sökord som använts för att hitta hit. Överlägset mest träffar har "Berglin", tätt följt av "Socker-Conny" och - något oväntat - "Boerkriget".

Men en inte oförsvarlig mängd läsare har också sökt på namnet Albert Pierrepoint och kommit in på min post där jag recenserar filmen från 2005 om en av 1900-talets mer kända skarprättare.

Det är i viss mån förståeligt - berättelsen om Pierrepoint är på samma gång fascinerande och frånstötande. Och hur stark motståndare jag än är mot dödsstraffet, är det något i Pierrepoints hållning gentemot de hundratals människor han de facto tog livet av som åtminstone påminner om anständighet och humanism.

Nyligen hittade jag på nätet en BBC-intervju med Albert Pierrepoint från 1970-talet. Dessvärre tar den död på många av de poänger som gjordes i filmen. När jag lyssnar på Pierrepoints egen röst och hans egna ord kan jag inte tro att detta var en man vars brist på samvetskval bara var en fasad, bristfälligt sammanhållen av brittisk gentlemannamentalitet och stel överläpp. Även om han var uppenbart ambivalent till dödsstraffet i sig, tycks han inte ha ifrågasatt sin egen roll i någon högre grad.

Den brittiska rättvisan var inte bara frikostig med dödsdomar under första hälften av 1900-talet. Rättssäkerheten var också högst begränsad, och Pierrepoint hängde själv minst två personer som senare visade sig vara oskyldiga. Men inte ens det tycks ha rubbat honom - och märkligt nog fanns det visst fog för den hållningen, eftersom han vare sig dömde eller fördömde de människor som lämnades i hans händer.

I sina egna ögon verkställde Pierrepoint beslut som han själv inte fattat och som han inte menade sig kunna påverka. I den rollen sade han sig vilja upprätthålla de dömdas mänskliga värdighet: när deras bödel kom in i cellen för att föra dem till galgen, skulle de - kanske för första gången - möta en opartisk medmänniska. Och även om det är lätt att se det perverterade i denna etiska kod, är det inte fullt lika lätt att finna argumenten mot den.

För den som inte tänkt sig att se filmen eller inte bryr sig om att få handlingen avslöjad, visar också intervjun tydligt att manusförfattarna tagit sig rätt stora friheter med stoffet; bland annat var det knappast avrättningen av James Corbitt - eller av Ruth Ellis för den delen - som slutgiltigt fick Pierrepoint att begära att få bli struken från listan över skarprättare.

Se också artikeln om intervjun på BBC:s webbsida.

Ännu mera Povel

- en klassisk upplysningsfilm om vikten av personlig hygien, klippt från Ratataa eller The Staffan Stolle Story (1956)

Ännu mer skamlös reklam

När jag ändå är inne på spåret (och dessutom gjort ölreklam i en dryg veckas tid) kan jag väl lika gärna göra reklam för något nyttigare:

Kanske en förhastad slutsats

Någon jeppe har visst undersökt de eventuella hälsoeffekterna av antioxidanterna i stout. Dessvärre visar det väl sig att dessa är försumbara och att vi ännu inte kan damma av en gammal slogan:
Därmed inte sagt att Guinness inte skulle vara gott...

Ramel goes Taube

Falstaffs jobbar-och-har-inte-tid-att-blogga-service presenterar stolt "Balladen om Eugen Cork":

Det bästa av två världar: Povel Ramel slaktar gamle Evert så kärleksfullt som bara han kunde.

(Taube lär själv ha kommenterat: "Han den där Ramel, det är allt en riktig räv ... Honom får man se upp med ...")

Om den fjärde juli

Det bär mig visserligen emot att fira undertecknandet av den amerikanska självständighetsförklaringen: mitt bestående minne av filmen "Patrioten", för att ta ett riktigt svulstigt och förljuget exempel på amerikansk chauvinism, är att det hade varit utmärkt om rödrockarna lyckats ta de upproriska kolonierna i upptuktelse. Men i alla fall, dagen till ära:

Morgonblues för E

Att min dotter E (som fyllde fem månader i går) har god musiksmak vet redan läsare av denna blogg. Nu visar en ny favoritsång att hon också har humor - i vilket fall skrattade hon högt när Falstaff's one-man Humming Orchestra tillsammans med Daddy F's Mississippi Blues Band rev av den här klassikern i morse:

Till ett 20-årsminne: Trabiskämt i repris

Med anledning av vad som hände idag för tjugo år sedan - en liten favorit i repris från 2006:

Vissa av oss som är tillräckligt gamla, kommer ihåg ögonblicket när Trabanten bröt igenom vallen. Ja, järnridån alltså.
Under sommaren 1989 demonterades taggtråden och stängslen längs gränsen mellan Ungern och Österrike, vilket var en stor händelse i sig. Men på hösten visade det sig att DDR-medborgare som semestrat längs Donaus stränder tenderade att förlänga sin ledighet - genom att helt enkelt styra sina Trabis mot Wien. I livsfarliga bilar fullpackade med folk och lösöre, insvepta i blytunga avgasmoln från oraffinerad diesel uppblandad med brunkol, hade de också med sig sina Trabiskämt.

Trabanten, Trabin, denna frukt av det kommunistiska Östeuropas ädlaste ingenjörskonst. I princip bestod den av ett chassi, klätt med plastarmerad papp, framdrivet av en gräsklipparmotor. Den gick inte fort, men detta kompenserades av att metallstommen var konstruerad som en råttfälla: i kollisioner över 20 km/timmen slog den ofelbart igen och knäckte ögonblickligen ryggen på föraren och alla eventuella passagerare.

Den var också ett utmärkt exempel på vad som blir resultatet när femårsplaner kombineras med effektiviteten hos den Östtyska byråkratin, eftersom leveranstiden alltid var minst tio år.

Men å andra sidan får vi inte glömma att den också var den absolut tystaste bilen på den dåtida europeiska marknaden.
När man satt i den hade man nämligen huvudet mellan knäna och hörde inte ett knäpp.

Den sista kommentaren är exempel på ett trabiskämt - en specifik genre i Östtysk folkhumor som dessvärre är på utdöende. Det skulle kunna bero på att det var en form av datumstämplad humor - vi ser inte Trabis ens på bild längre - men jag kan tycka det är olyckligt, eftersom skämten fortfarande är roliga.

Några exempel:

- När uppnår Trabin sin toppfart?
- När den bogseras bort

- Hur mäter man en Trabis acceleration?
- Med en dagbok

- Vad kallar man en Trabi på ett berg?
- Ett mirakel!

- Varför ska man välja Trabimodeller med två avgasrör?
- Då kan man i alla fall använda den som skottkärra...

- Hur fördubblar du värdet på din Trabi?
- Jag tankar den full...

Kunden: "Jag skulle vilja ha två vindrutetorkare för min Trabi."
Bilhandlaren: "Låter som ett gott byte tycker jag"
(Ja, jag vet, den är egentligen oöversättlig)

Ur annons för Eko-Trabin:
Eldriven Trabi, klar för leverans, extremt billig, extremt tyst, extremt miljövänlig.
Problem: Förlängningssladden är endast 20 meter lång och finns inte i lager.

Och så till sist ett Yugoskämt (Skillnaden mellan en Yugo och en Trabi var att den förra byggdes i Jugoslavien men principen var densamma):

- Varför har Yugon defroster på bakrutan?
- För att man inte ska förfrysa händerna när man skjuter igång den.

Fler DDR-skämt:
GDR-Jokes

SvD: 20 år sedan järnridåns fall
DN: I Ungern revs första delen av järnridån

Om att inte samla frimärken

Bland dem som kommenterat 'humanisternas' utspel i DN igår återfinns Göran Rosenberg. Delvis gör han det som en fortsättning på en debatt han fört i samma tidning, och frågan han ställt där är om 'humanisternas' tro är värd den miljonkampanj som ska sprida det glada budskapet.

Det är relevant och skarp kritik, i synnerhet när han visar på 'humanisternas' självrättfärdighet och blinda tro på sina egna sanningar, och att det de angriper under den övergripande termen 'religion' är en skenbild, präglad av förutfattade meningar och okunskap.

Som den bekännande varelse jag själv är har jag ändå alltid betraktat ateismen i sig som en intellektuellt hederlig ståndpunkt. 'Humanisternas' argumentation gör snarast att jag börjar ompröva den inställningen, och Rosenberg visar på punkt efter punkt varför jag faktiskt kommer på mig själv med att skämmas å 'humanisternas' vägnar.

Däremot går Rosenberg i mitt tycke alltför långt i sitt misstänkliggörande av kampanjen Gud finns nog inte. Till och med jag inser att syftet att ställa korset i den svenska flaggan mot Davidsstjärnan och Halvmånen är att visa på hur den religiösa dimensionen fortfarande genomsyrar det svenska samhället. Jag kan till och med finna det en aning välfunnet, även om jag tror att 'humanisternas' farhågor för framtiden för 'det sekulära samhället' är rejält överdrivna.

Men Rosenberg får också kritik av sina debattmotståndare när han påpekar att ateismen - åtminstone i 'humanisternas' tappning är en form av religiös tro. Få saker brukar göra ateister så upprörda (även om undertecknarna av DN-utspelet i vissa ordvändningar tycks vilja vigga pengar till det egna trossamfundet), och ett ofta upprepat motargument är att om ateismen är en religion, så är det en hobby att inte samla frimärken.

Det är onekligen en slagkraftig formulering. Problemet är bara att jämförelsen haltar.

Det finns mig veterligt ingen som grundar föreningar med syfte att motarbeta filateli, eller som upplåter sin fritid till att dagligen och stundligen peka på filatelins oförnuftiga karaktär och frimärkssamlandets skadliga inverkan på lättlurade, oupplysta människor. Hade det funnits, skulle detta beteende nog kunna definieras som en hobby, eller åtminstone som ett fritidsintresse.

Möte i monsunen goes shanty

Medan jag ändå är inne på ämnet Evert Taube...

Godnattvisa för finsmakare

Min dotter har vid fyra och en halv månads ålder bestämt sig för att vägra sova. Men lutad mot pappas axel när han sjunger den här klassikern (den enda sång som vuxna män har rätt att gråta till) brukar även hon slockna.

Först i en version av Totta Näslund (salig i åminnelse):


Här också i en typisk YouTube-tappning, sjungen av en dam med inte helt oäven röst. Men Evert Drevert skulle nog vända sig i sin grav...

Puritanism i nya skepnader

Apropå en uppmärksammad kampanj skriver Maria Ripenberg insiktsfullt i UNT om De ortodoxa humanisterna:

"Humanisterna 'arbetar för att värna det sekulära samhället'. Men det är faktiskt staten som ska vara sekulär och hålla isär religion och politik. Samhället måste erbjuda frihet att både manifestera och kritisera trosuppfattningar ... Humanisterna klarar helt klart inte att skilja på stat och samhälle. Det är allvarligt. "

Det verkar alltså som om Göran Everdahl spanat alldeles rätt - den ateistiska väckelsen är här. Frågan är om den kan kallas ortodox; oavsett vad man tycker om ortodoxi - det vill säga uppfattningen att det finns en rätt lära och att man bör följa densamma - så är det i slutändan ett intellektuellt ställningstagande.

De så kallade humanisternas inställning till religion är allt annat än intellektuell. Jag skulle snarare betrakta den som puritansk: det jag inte gillar eller inte förstår, ska heller inte få utrymme i det offentliga.

Uppdatering 14/6: Ulrika Knutsson reflekterar också över kampanjen 'Gud finns nog inte' i Godmorgon världen - välfunnet som alltid (även om hon gör mig en smula besviken när hon visar sig ha gått på den gamla lögnen att Ignatius av Loyola skulle ha nåt med inkvisitionen att göra - en uppfattning hon klädsamt rättar när hon publicerar krönikan i Fokus).

Uppdatering 19/6: Som för att visa att de inte har fattat eller ens försökt förstå invändningarna skriver 'tolv kända intellektuella' (minus Morgan Johansson) och 'humanister' ett gemensamt manifest: "Därför är det viktigt med ett sekulärt samhälle". Artikeln är inte särskilt intressant - man behöver faktiskt inte vara ateist för att tycka att FN:s deklarationer mot kritik av religion är idioti, och resten består mest av skåpmat. Däremot finns det många goda kommentarer bland länkande bloggare. Ett par axplock:

Edris tankar:

"Jag drar mig till minnes den tid då det åtminstone där jag bodde kryllade av amerikanska Mormonmissionärer i billiga kostymer. De ringde på och utstrålade en trosvisshet som bakom en yta av vänlighet doftade en stark psykisk instängdhet som fick mig att känna att dessa missionärer plågades av en mer eller mindre väl förträngd längtan efter förståelse och befrielse. Jag roade mig ibland med att diskutera med dem och fann detta fullständigt dödfött på ett fascinerande sätt. Och jag får samma känsla inför sättet att argumentera i den aktuella DN-artikeln. Intensiv och tillsynes övertygande argumentation för den förmenta sanningen och omdömesgillheten mot en känslofond av psykisk instänghet och stum oförmåga att förstå religionsfenomenent på djupet. Min känsla blir därför att artikeln inte handlar om det den sägs handla om. De frågor jag ställer mig inför att ha läst och begrundat är: Vad är det som plågar författarna på ett personligt plan? Vad är det som genererar och ger kraft till deras bakom intellektuella resonemang nödtorfigt dolda avsky mot religionen?"

Escaping Perdition:

"...argumentet att religionen gjort så mycket hemskt genom historien så att den därför kategoriskt borde förbjudas från den offentliga sfären är såväl korkat som ogenomtänkt. Den institution som skapat mest lidande är nationalstaten, med hundratals miljoner människors mord på sitt samvete. Ska vi därför permanent avskaffa staten på grund av att den kan och har använts till ondo?"

Vem tänder stjärnorna-bloggen:

"Tryckfrihet innebär inte att analfabeter ska få slippa se tryckta texter. Religionsfrihet innebär inte att ateister ska få leva i ett samhälle fritt från religion."

Bengts blogg lyfter också förtjänstfullt upp det berättigade i 'humanisternas' kritik - innan han lika förtjänstfullt demonterar den övriga argumentationen.

Gubben gnäller

Bilden är lånad från albumet Rocky III av Martin Kellerman

I min enfald trodde jag en gång att vi tillbringar sådär en tolv till fjorton år i skolbänken för att bli klokare. Tydligen gör man det för att på ett lastbilsflak visa upp för alla och envar att man inte bara är en idiot med taskig musiksmak, utan därtill en stridsberusad idiot med taskig musiksmak.

Och givetvis rundar undantagslöst alla ekipage Humlegården och stör friden inne på KB...

Uppdatering 14/6: Skolfröken sätter huvudet på spiken i posten Dagens ungdom:

"Alltså, när jag var arton var ju alkohol som den heliga graal, man tog vara på varje droppe, inte fasen sprutade man ut den på folk på stan!? Har ni inte fattat det ungdomar?"

Om Golem

Med anledning av Vertigos nyutgåva av Gustav Meyrinks klassiska roman Golem (och för den cineast som orkar tillbringa dryga timmen framför skärmen) - Paul Wegeners expressionistiska film Der Golem från 1920:

Visserligen har boken och filmen inte med varandra att göra.

Filmen bygger på legenderna om rabbi Judah Loew ben Bezalel (c. 1520–1609) i Prag - legender som huvudsakligen tillkom långt efter rabbinens död. För myten om Golem, den konstgjorda varelsen som ges liv genom att förenas med Guds namn hör nog snarare hemma i 1800-talets skräckromantik än i rabbi Loews tankevärld av religiös mystik och Kabbala. Möjligen kan man i berättelserna om rabbi Loew och Golem också skönja spåren av ett judiskt, nationellt uppvaknande.

Meyrink däremot tog Golem till sin samtid och använde gestalten, dels som en representation eller personifikation av Prags getto, dels som en gestalt som ställer frågorna om jagets vara på sin spets.

Men som Sten Wistrand påpekade i en understreckare härom veckan var det genom Meyrink som Golemgstalten blev litterärt allmängods. Uppenbart inspirerad av Meyrink skildrade Jorge Luis Borges i dikten El Golem hur Rabbi Loew - liksom i en spegelsal - betraktade sitt verk och samtidigt undrar hur hans egen skapare betraktar honom själv. Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer skrev barnboken Jätten Golem, och det finns även golemreferenser i Foucaults pendel - Umberto Ecos extremt snåriga, men bitvis geniala drift med allt vad ockultism, esoterika och konspirationsteorier heter.

Golemgestalten har också hittat till populärkulturen. Fantomen har i ett svenskproducerat äventyr från 1980-talet mött rabbi Loew och ställts inför skaparkraften i gudsordet i gettots mörka gränder. Och i Prag kan man köpa Golem som souvernir; lervarelsen som lika tillplattad och förenklad som någonsin Franz Kafka och soldaten Švejk har blivit. Kanske kan Meyrink beskyllas också för detta.

Nyutgåvan av Meyrinks roman fick för övrigt en lysande recension av Eva Johansson i SvD: Golem ställer den avgörande frågan

Onda roligheter

...signerade That Mitchell and Webb Look:

'Are we the baddies?' - en fråga vi alla borde ställa oss då och då.


Maktskifte i Tredje riket - det skulle inte förvåna mig om det var så här det gick till...



Bondskurk möter verkligheten:

Läsupplevelser

I väntan på något viktigt eller intressant att blogga om, lånar jag en lista från min allrakäraste gudsvägerska Miriam:

1. Tre viktiga läsupplevelser under din uppväxt?

Tja, anglofil redan som barn kan jag väl nämna Det susar i säven, Narnia och Bilbo/Sagan om ringen.

2. Tre viktiga serieupplevelser under din uppväxt?

Scen från The Seven Ghosts, dagsstrip av Floyd Gottfredson från 1936

I sex- sjuårsåldern upptäckte jag Floyd Gottfredsons klassiska Musse Pigg från 30-talet genom utgivningarna i den så kallade "Jag"-serien. Favoritepisoderna var när Musse Pigg gick in i Främlingslegionen och när han - i en pastisch på Fången på Zenda - blev kung över ett litet efterblivet europeiskt rike. Det var inga kvalitetsutgåvor, men de funkade, eftersom originalen utgjordes av gamla dagsstrippar. När man försökte göra samma sak med Carl Barks Kalle Anka blev resultatet förfärligt, eftersom sidorna slaktades för att passa formatet. Storheten hos Carl Barks förstod jag först senare. Men den viktigaste serien var nog ändå belgaren Raymond Macherots Klorofyll - en lite hårdare fabeldjursserie med råa skurkar. Episoden om terroristen Per-Fido spelade jag och mina syskon in på band som radioteater, med för tiden avancerade ljudeffekter.

Antracit - en magnifik serieskurk

3. Romaner som överrumplat berättartekniskt på senare tid?

Iain Pears An Instance of a Fingerpost och The Dream of Scipio är kanske inte den allra största litteratur man kan tänka sig - men just berättartekniskt är de rätt enastående.

4. Musik eller inte när du läser?

Jodå, det kan tänkas.

5. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och gillat?

Vet faktiskt inte riktigt - jag brukar inte diskutera litteratur så extremt ofta med ytligt bekanta.

6. Finns det någon adaption från bok/serie till film som du ser fram emot?

Som småbarnsförälder har jag knappast tid att gå på bio - men nån gång ska jag väl ordna Watchmen på DVD - för övrigt en av världens bästa serieromaner någonsin. Det ryktas om en kommande inspelning av Bilbo också. Och nog borde någon göra en nyinspelning av Herman Wouks Krigets vindar och Krig och hågkomst - med vettig casting den här gången.

7. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och ogillat?

Se svar på fråga 5.

8. Vilken författare hade du velat ge en stor kram, tagit en öl med, och vem hade du velat ge en omgång stryk?

Tja, jag vet inte... Peter Englund har påstått nått i stil med att författare brukar vara tråkiga människor som helst umgås med sig själva och sina texter. Och stryk, är det inte bättre att låta bli att läsa deras böcker?

Om mäster Albert och Johannes Rosenrod

Inför en större utställning om Albertus Pictor har Riksantikvarieämbetet lagt ut artiklar, filmer och bilder på sin på sin websida.

Och visst är det roligt att mäster Albert får så mycket uppmärksamhet såhär femhundra år efter sin död - utställningar, böcker, symposier och frimärken - men jag blir ändå lite kluven. Nog var hans verkstad enastående i svensk konsthistoria, inget snack om saken och nog är de bevarade bilderna värda all uppmärksamhet, både som konstverk och som tidsdokument. Kvantitativt sett är han ju också onekligen Sveriges största kyrkomålare.

Men han var ju inte den ende. Varför verkar man idag ha glömt Johannes Rosenrod och dennes helt fantastiska målningar i Tensta kyrka - utförda långt innan Albert satte sin fot i Sverige?

Ta exempelvis stiftarbilden av Bengt Jönsson (Oxenstierna) som knäböjer framför Petrus - troligen ett av de första personporträtten i Sverige.

Eller den underbart burleska bilden av hur en djävul försöker viska falska uppenbarelser i örat på den heliga Birgitta, men åker på stryk av en ängel med knölpåk.

För att inte tala om bilden av räven som predikar för gässen - en varning för falska predikanter och profeter, som även kunde tolkas som kritik av tiggarmunkarna och deras förkunnelse:
Uppdatering 24/4: Eva Bäckstedt skriver i dagens SvD om Riksantikvarieämbetets projekt för att i datorrekonstruktioner återskapa färgerna i mäster Alberts målningar: Medeltida verk återfår färgen.

Om en passionsbetraktelse - Hans Holbeins "Ambassadörerna"

Hans Holbein d.y., "Ambassadörerna" (1533), National Gallery, London

Med sin symbolmättade detaljrikedom är "Ambassadörerna" av Hans Holbein d.y. (1497-1543) en av konsthistoriens mest kända och svårtolkade tavlor.

Den har fått sitt namn då den avbildar två franska sändebud vid Henrik VIII:s hov, Jean de Dinteville och - troligen - Georges de Selve, biskop av Lavaur. Men namnet är missvisande. Bildens fokus är inte de avporträtterade.

Tavlans uttryckssätt betraktas gärna som typiska för renässansens konst, och det stilleben som utgör dess centrala blickfång har ofta tolkats som en manifestation av en ny tid och en ny världsbild. I stället för Madonnan eller någon annat religiöst objekt för tillbedjan, flankerar männen på bilden symboler för människans kunskap om världen och universum, vilket antas vittna om en ny självsäkerhet i relation till gamla auktoriteter. Tavlan skulle med andra ord symbolisera 'den nya tiden', renässansen, som bryter med medeltiden och som syftar framåt – mot vetenskaplig revolution, upplysning och den moderna rationalismens genombrott.

Men detta är en efterhandskonstruktion, ett sätt att läsa in i bilden vad vi förväntar oss av den. Instrumenten är visserligen oerhört centrala, och i relation till bilden och dess komposition har de onekligen en viss betydelse – men det är kanske inte den betydelse vi i första hand kan ana oss till.

Instrumenten på den övre hyllan är ägnade åt astronomin medan föremålen på den undre hyllan representerar aritmetiken, geometrin och musiken. Föremålen på bordet motsvarar med andra ord quadrivium, de matematiska grenarna inom den klassiska filosofins sju fria konster. Det vetande och den världsbild som presenteras är med andra ord i grunden medeltida. Genom sin klara indelning i två plan pekar föremålen på den gamla, aristoteliska världsbildens dualism mellan de eviga, oförgängliga himlasfärerna och den jordiska, elementariska världen.

Det traditionella betraktelsesättet störs också av den detalj som lockat till flest tolkningsförsök: den märkliga figur som svävar framför det centrala partiet i målningen, och som vid första anblicken ser ut som en fläck eller en reva i färgen. Men det är i själva verket en anamorf, förvrängd bild: först när den betraktas ur rätt perspektiv, snett från sidan framträder en avbildning av ett kranium:

Flera uttolkare, bland andra Oskar Bätschmann och Pascal Griener har här sett ett vanitasmotiv. Långt ifrån schablonbilden av renässansen skildras vetenskaperna som lika förgängliga och illusoriska som det korta människolivet.

Intrycket av förgänglighet och disharmoni förstärks av att de astronomiska instrumenten på den övre hyllan tycks vara antingen isärplockade eller obrukbara. Lutan på den undre hyllan har en brusten sträng, och i ett etui saknas en flöjt. En bok med lutherska hymner på latin vittnar om den splittrade kristenheten.

Men John D. North menar i boken The Ambassador’s Secret: Holbein and the World of the Renaissance att denna dystra tolkning skulle ha förfärat såväl tavlans beställare som Holbein själv. Det finns nämligen en halvt dold figur till: uppe i vänstra hörnet ser vi ett krucifix, som gömt bakom det gröna förhänget ger nyckeln till en nytolkning av hela tavlan.

Med utgångspunkt från krucifixet argumenterar North för att "Ambassadörerna" snarast är att betrakta som en meditation över passionsdramat och de kristna påskmysterierna - en meditation som tar sin utgångspunkt i en närmast encyklopedisk framställning av det samlade mänskliga vetandet. Filosofin blir teologins tjänarinna.

Det har ofta antagits att instrumenten och soluren på bordets övre hylla är avsedda att peka ut en specifik tidpunkt, och med hjälp av mer eller mindre intrikata metoder drar North slutsatsen att denna tidpunkt är klockan fyra på eftermiddagen den 11 april.

Den 11 april 1533 var långfredagen, exakt 1500 år efter Kristi död på korset enligt den kyrkliga kronologin. De två männen tycks med andra ord ha kommit direkt från liturgin vid den nionde timmen, Jesu dödsstund enligt evangelierna.

Genom att visa på linjer i tavlans geometriska uppbyggnad, linjer som pekar på tematiska samband mellan krucifixet och skallen, argumenterar North för att motivet är koncentrerat kring korsfästelsen och Jesu död, medan astrologiska figurer som han menar har gömts i bilden, och som utgår från auspicierna för den aktuella tidpunkten, pekar framåt mot påskdagen och uppståndelsen. I sin helhet, med sina lager av himmelska och jordiska aspekter mellan liv och död kan tavlan tolkas som en bild av universum, från skapelsen och syndafallet till apokalypsen och den yttersta domen, men fortfarande med påskmysterierna som dess centrala tema.

Norths hypotes är inte okontroversiell. Han argumenterar väl, och om de sammanhang han ser är tillfälligheter, så måste det erkännas att det är snygga tillfälligheter. Samtidigt bör man som läsare vara på sin vakt mot analysen: även om indicierna är väl grundade så rör det sig bara om indicier, och risken för övertolkningar är överhängande. I Norths analys finns så många ingångar, variabler och tolkningsmöjligheter, att vi snart riskerar att se saker i bilden som egentligen inte finns där, och som konstnären eller beställaren av konstverket aldrig tänkt sig.

Men oavsett om Norths hypotes stämmer eller inte, visar hans analys att renässansens intellektuella värld inte var en prototyp för det moderna tänkandet. För trots dess skenbart sekulära motiv, visar tavlan på att de humanistiska och vetenskapliga ideal som senare tider försökt göra till sina här är insatta i en helt och hållet religiös föreställningsvärld. Kunskapen, världsuppfattningen och vetenskaperna underordnas religionen och blir medel att genom kontemplation och ett mystiskt, till viss del även magiskt förhållningssätt, nå bortom de heliga texternas bokstavliga innebörd för att vinna kunskap om religionens och trons uppenbarade sanningar.

Nedan en tredimensionell animation av objekten på bordet:

Litteratur:

- John D. North: The Ambassador’s Secret: Holbein and the World of the Renaissance 2002
- Morten Fink-Jensen: Fornuften under troens lydighed 2004
- Sven Dupré, recension av North 2002 i Isis, vol. 95 2004
- Carl-Johan Malmberg, ”Holbeins blickar mellan liv och död”, SvD 14 juli 2005
- Giles Hudson, “The Vanity of the Sciences”, Annals of Science 2003

Χριστος Ανεστε!

Αλεθος Ανεστε!

Ikonen med Kristus som trampar dödsrikets portar under sina fötter och löser den fångne Adam har jag lånat från Greek Orthodox Archdiocese of America.

Snälla jättar på tuben

Av ingen särskild anledning alls - förutom att de var så fruktat bra - lite brittisk progg från årtiondet med scenkläderna Gud glömde: Gentle Giant, live 1978

Just The Same

On Reflection

Clive Owen gör en Errol

Nu är det ett bra tag sen den hade premiär - men eftersom vi för tillfället råkar ha fler filmkanaler än vi behöver passade jag på att igår se Shekar Kapurs Elizabeth: The Golden Age.

Den första Elizabethfilmen från 1998 hade definitivt sina kvaliteter. Mot slutet tätnade den till en politisk thriller där maktens pris visar sig bli högt för såväl segrare som förlorare, och där den våldsamma slutuppgörelsen nästan förde tankarna till Gudfadern. Och även om filmen nog förhöll sig lite väl fritt till historiska realiteter så förlät man den gärna: ibland gick det nästan att blunda för dess osminkade och rätt enahanda antipapism.

Men den här uppföljaren var ärligt talat inget vidare. Trots att det historiska stoffet är tjockt av blod och krutrök har Kapur lyckats få berättelsen både uttunnad och ointressant. Det politiska spelet runt Elizabeth och Maria Stuart, liksom konflikterna mellan Spanien och England utnyttjas dåligt.

Armadans undergång 1588, filmens klimax, blir bara ett enda stort jaså. Skildringen av Babingtonkomplotten faller platt, inte minst genom manusförfattarnas fiktiva påhitt. I verkligheten var komplotten en intrikat historia av förräderi och dubbelspel som man hade kunnat göra betydligt mer av - inte minst eftersom den till stor del hade provocerats fram av Francis Walsinghams agenter.

Sir Francis Walsingham (1532-1590): Elizabeths 'förstesekreterare' och spionchef

Man får kanske stå ut med att papisterna utan undantag är lika onda och fanatiska som i den första filmen. Men det blir bara fånigt när Elizabeth i kontrast framställs som en förkämpe för tankefrihet och tolerans av modernt snitt. Då bör vi minnas att vi har att göra med en monark som mot slutet av sin regering lät sig avbildas som den som ser och hör allt:

Elizabeth I: det så kallade Regnbågsporträttet från ca. 1600. Lägg märke till argusögonen och öronen på klänningen.

Sir Walter Raleigh blir i Clive Owens gestalt en käck, ädel, fattig och rättfram pirathjälte i Errol Flynns efterföljd. I verkligheten hade Raleigh vid den tid som filmen tar sin början hunnit bli rik på att massakrera katolska irländare och beslagta deras jord, samt skaffa sig en framskjuten position vid hovet genom fett smicker.

Sir Walter Raleigh (c. 1552-1618)

Men att bilden av den hjältemodige Raleigh är lögnaktig är en sak - det rör sig ju trots allt om en film. Ett betydligt större problem är att lögnen blir en så enastående tråkig historia där man inte ens har backat för det mest schablonartade: till och med den gamla historien om hur Raleigh bredde sin jacka framför majestätets fötter finns med, liksom de obligatoriska referenserna till potatisen och tobaken.

Och varför - varför - känns alla miljöer filmen igenom som nygotiskt 1800-tal?*

Men, det är klart, för mig som forskar om magi och astrologi under renässansen var det roligt att den gamle matematikern och mystikern John Dee fick vara med på ett hörn och förutspå slutet på Spaniens guldålder och Englands kommande världsmakt. Synd bara att han inte alls befann sig i England under de år filmen utspelas. Det är också trist att man inte tagit fasta på tidens apokalyptiska stämningar och de dystra profetior som faktiskt uttalades just om ödesåret 1588 - exempelvis den här, en fri engelsk översättning av en tysk vers som tillskrevs astrologen Johann Müller Regiomontanus (1436–1476):

When from the Virgin Birth a thousand yeares
With full five hundred be compleat an told,
The Eightie Eighth a famous yeare appeares,
Which brings distresse more fatall then of old.
If not in this yeare all the wicked world
Do fall, and land with sea to nothing come;
Yet Empires must be topsie turvie hurl’d
And extream grief shall be the common summe.

Och visst, för en svensk betraktare är det rart att se referenserna till Erik XIV:s frieri:

- Han är galen i Er, ers Majestät
- Nog är han galen alltid...

Och död, skulle man kunna tillägga: 1585 när scenen utspelas hade det gått åtta år sedan Erik åt sin sista ärtsoppa.

Så vad blir slutomdömet? Tja, mitt tips är att man hellre bör se om Errol Flynns gamla klassiker The Sea Hawk. Historien är väl ungefär densamma och minst lika trovärdig, men här får man åtminstone lite snygga fäktningsscener och fartygsbordningar.

* Egentligen vet jag det - vi bodde i Cambridge när teamet var där och filmade vid de nygotiska miljöerna på St. John's College...

En odödlig ton av blått

Lite trist är det att upprepa det alla andra säger. Men Kind of Blue är verkligen så fruktansvärt bra som det påstås: förmodligen världens bästa jazzplatta någonsin. Även efter 50 år slår den det mesta i sin skenbara enkelhet.

Nedan inledningsspåret: So What.

Ecco la primavera!

Äntligen vår! Andarna vaknar, och jag får lust att sätta mig på verandan, ägna mig åt en gammal last och se rökringarna segla bort över kullen. Eller kanske springa över en äng och skrika 'löksås' åt kaninerna.*

Tråkigt nog måste jag fabricera avhandling i stället.

Nedan en version av Ecco la Primavera av Francesco Landini:



* Den som läst Det susar i säven som barn förstår vad jag menar.

Uppsaliensisk oktoberfest i mars

Inte för att jag någonsin har varit något större fan, men 80 år är ändå 80 år - och så är han ju från Uppsala, bevars, Owe Thörnqvist!

Nedan hans bästa låt - Alptoppens ros

En fråga om perspektiv

Nu har ockupationen pågått i femtio år. Var är de upprörda rösterna och demonstrationerna?

Jag har redan kommenterat det oroande stråket i den svenska Israelkritiken i posten I den sjunde kretsen. Agneta Pleijel gör det betydligt elegantare.

Men bara som en tankelek: skulle någon ens komma på tanken att stigmatisera enskilda kinesiska idrottsmän - låt oss säga pingisspelare som kommer till Sverige för en landskamp - för vad den kinesiska regimen gör sig skyldig till?

Om direktörers girighet

Jag ska inte orda mycket om detta - Stefan argumenterar bättre än jag i posten Sänkt lön för direktörer borde vara en självklarhet.

Men att det är en sällsynt brist på både ledarskap och fingertoppskänsla som träder fram i direktörsleden just nu är rätt tydligt.

Vad beror det på? Är man rädd att tappa ansiktet om man sänker sin egen lön något, eller att det skulle bli någon form av prejudikat?

Eller rör det sig om ren och skär girighet?

En liten kommentar om konst och skadegörelse

...signerad Joakim Pirinen, från albumet Socker-Conny (1985):

Konst ska provocera heter det. Frågan är bara vem det ska provocera, och på vilket sätt. Själv har jag inget emot konstnärliga provokationer - om man menar i ordets bokstavliga betydelse att locka fram den andres eller betraktarens röst. Men inom konstetablissemanget tycks ordet 'provokation' snarare handla om en vilja att känga till den depraverade bourgeoisien.

För övrigt är Lars Rydings Fem projekttips till elever på Konstfack lysande.

Hallå där, Music Lovers...

Får jag presentera min två veckor gamla dotters favoritlåt? (Fast helst ska den nynnas av hennes far...)

Om stolthet och fördomar

Sedan jag blev pappa för en och en halv vecka sedan har mer än en person konstaterat att jag ser så stolt ut när jag sitter med min dotter i famnen. Och det är både rart och välmenande.

Men inte är jag väl stolt? Över vad då? Lycklig är jag - men stolt? Knappast.

Är det kanske så att män inte tillskrivs förmågan att helt enkelt vara kära i sina barn?

Om Papa Ratzinger och oseriös journalistik

Vatikanen anklagar SVT för kupp mot påven skrev SvD i veckan. Det är en rubrik som förpliktar, men redan i artikelns ingress framgår att man låtit bli att kolla upp storyn i händelse att den skulle spricka:

"Påven Benedictus XVI har utsatts för en svensk kupp av tv-programmet Uppdrag granskning i konspiration med progressiva präster i katolska kyrkan. Det hävdas i en rapport som cirkulerar inom Vatikanen, uppger italienska religiösa skribenter."

Uppgifterna om en "komplott mot påven" kommer alltså inte från Vatikanen, utan från "den konservativa katolska bloggen rorate-caeli.blogspot.com" och handlar om rykten om "en hemlig rapport i Vatikanen" i italiensk press.

Vid orden "hemlig rapport" borde en kritiskt tänkande människa dra öronen åt sig. Ändå presenteras uppgifterna konsekvent som om de kom från Vatikanen, som ett led i "en ny kommunikationsstrategi".

Det verkar helt enkelt som om dramaturgin med en konflikt mellan "konservativa" och "progressiva" krafter inom den romerska kyrkan har utövat en alltför stor frestelse, något som har grumlat det journalistiska omdömet.

För detta är inte seriös journalistik. Däremot är det journalistik som tar sig själv på för stort allvar - på samma sätt som Uppdrag gransknings reporter Ali Fegan är fortsatt stolt över sitt scoop: "Vi har bara avslöjat Williamson som förintelseförnekare".

Nej, det har de inte. Vad de däremot har gjort är att de har gett Williamson ett utmärkt tillfälle att lufta sina idéer.

Jag tror inte på konspirationer, och jag skulle knappast kalla det som pågår för ett drev. Men det finns ett principiellt problem när - för att citera Markus Hagberg på Stefans blogg - "media inte bara granskar utan också tar sig friheten att styra dagordningen, tillverkar sina egna nyheter vilka sedan gör anspråk på att korrekt beskriva verkligheten".

Förvisso är det som journalist omöjligt att förhålla sig helt objektiv. Varje uttalande kan alltid betraktas som ett försök att styra dagordningen, och frågan om vad som är en konstruerad nyhet och vad som är en korrekt beskrivning av verkligheten kan alltid diskuteras - alla nyheter är ju i någon mån konstruerade. Men i det här fallet är det tydligt att hela vinklingen av det som hänt styrs av förutfattade meningar om katolska kyrkan och om påvens person, och att man inte ger sig tid att lyssna på vad som faktiskt sägs från Vatikanens sida.

Inte ens det vanligtvis så sansade programmet Medierna i SR verkar vilja förstå vad återkallandet av exkommuniceringen av SSPX:s biskopar innebär. I ingressen verkar det som de körts ut från den romerska gemenskapen enkom för att de varit alltför "ultrakonservativa" även för Vatikanens smak - vilket i förlängningen innebär att hävandet av exkommuniceringen skulle kunna tyda på en glidning i samma "ultrakonservativa" riktning inom den romerska kyrkans ledning.

Att Vatikanens beslut eventuellt skulle kunna ha en annan grund eller motivering är inget man nämner ens i en bisats, och när Maria Hasselgren, pressansvarig på Stockhoms katolska stift intervjuas, läggs vinkeln på den "djupa kris" påven hamnat i och på den internkritik som förts fram. Några större klargöranden finns det inget utrymme för, eftersom bilden i stort sett redan står färdig.

Ett senkommet försök från SvD att ge en alternativ bild gavs i går i en intervju med biskop Anders Arborelius - men det reparerar inte den skada som redan gjorts. Smaken av dålig tabloid hänger sig kvar.

Bloggstiltje

...kan ha flera orsaker. Det här är en av de bättre.

Bloggvärldens vägar: nu ännu outgrundligare

Idé- och vetenskapshistorikern Gustav Holmberg - vars utmärkta blogg jag hittade via Twingly efter mitt förra inlägg - kommenterar Mary Beards blogg:

"hon fångar oss läsare i något slags band, en fascination som är bloggandets motsvarighet till den där bindningen vi alla upplevt någon gång under grundutbildningen då vi andäktigt insupit någon karismatisk lärares visdom."

Jag kan bara hålla med - dessvärre var väl dessa tillfällen ganska få under grundutbildningen.

Om antipapistisk moralpanik

Stefan skriver väl om den moralpanik som uppstått sedan påven Benedictus XVI beslutat häva exkommunikationen av SSPX:

"Enligt vanlig sed för rättssäkerhet straffar man bara folk för det som de blivit åtalade för. Man dömer inte folk för att man tycker illa om dem i största allmänhet. Nu har påven benådat biskoparna för deras brott mot kyrkans regler om biskopsvigningar. Då måste bannlysningen också upphöra för den här antisemitiske biskopen. För i just det här fallet var det ju inte antisemitismen han var dömd för. Om man vill att han ska vara bannlyst även i fortsättningen måste man anmäla honom för påven igen fast för just antisemitism. Man kan inte låta biskopen vara dömd för “olaglig biskopsvigning” på grund av att han är antisemit. Det fungerar likadant i vanliga domstolar, om en person har begått ett rån ska han dömas för rån, inte för kidnappning."

Det är onekligen en aning märkligt att svenska media mister alla koncepter i fråga om saklig rapportering så fort det rör sig om den romerska kyrkan och dess överhuvud. Ibland känns inte nidbilderna i Fältskärns berättelser särskilt avlägsna, eller sådana stämningar som avslöjas av det gamla talesättet "häng en jesuit och han sticker med repet".

... och om moralpaniken är illa i media, är det än värre i den svenskkyrkliga bloggosfären och hos vissa av samma kyrkas biskopar.

Uppdatering: det bör kanske poängteras att detta inte är ett försvar för vad företrädare för SSPX kläcker ur sig, eller ens av SSPX i sig, eftersom jag knappt känner till organisationen eller vad den står för. Om jag förstått rätt uppstod den i första hand som en reaktion på de liturgiska påbuden efter "Vatican II" och hur dessa genomdrevs - och det behöver inte nödvändigtvis betyda att man är ond.

Nej, det jag vill komma åt är de fördomsfulla associationerna: eftersom vi redan vet att påven är reaktionär och ondskefull - och dessutom tysk - så måste ju beslutet att häva exkommuniceringen av SSPX styras av en likaledes ondskefull agenda.

Självklart skulle heliga stolen göra klokt i att markera än starkare än vad den redan gjort mot den typ av korkade uttalanden som kommer över biskop Williamsons läppar - men det är faktiskt en annan fråga.

Uppdatering 28/1:
I dag rapporterar SvD i en notis att "Påven får ursäkt av SSPX":

"Enligt SSPX nuvarande ledare, biskop Bernard Fellay, har den brittiske biskopen Richard Williamson som häromveckan yttrade sig i Sveriges Televisions Uppdrag granskning fått en reprimand och fått order om att inte uttala sig om politik eller historiska skeenden i fortsättningen."

Detta borde väl få svenska media att erkänna att de rört upp en storm i ett vattenglas, och att de dömt en hel organisation för vad en av dess enskilda företrädare har sagt - liksom att de "högerextrema kopplingar" som man menat sig hitta hos SSPX-medlemmar i Sverige i ärlighetens namn skulle kunna återfinnas i ungefär vilken organisation som helst. Men det har som sagt bara blivit en notis än så länge.

För övrigt är det inte utan att jag undrar vad man egentligen menar med begrepp som "ultrakonservativ" när man konsekvent använder det som beteckning på SSPX. Är det bara jag som uppfattar det som en aning nedsättande?

Bloggvärldens vägar äro outgrundliga

Via Carina Burmans understreckare om Mary Beards bok Pompeii: The Life of a Roman Town har jag halkat in på samme Cambridgeprofessors blog A Don's life - ett utmärkt exempel på att lärdom och klassiska antikstudier inte behöver vara tråkigt.

Från och med idag ingår den i det amaurotiska biblioteket.


Uppdatering någon timme senare: och ja, Burmans understreckare är urintressant och spirituell, om någon undrar.

Läsning för ateister

Lika klarsynt som alltid har Göran Everdahl spanat om den ateistiska väckelsen. Under ledordet "ateist - javisst" visar han på det nyfrälsta draget hos dagens ateister och förutspår att ateister inom en snar framtid kommer att få en egen helgdag - gudlöshetens söndag. Här kunde man ju tillagt att de ju redan fått TV-gudlöstjänster via Christer Sturmark och TV 8.

Tecken i tiden är enligt spaningen den kampanj som bedrivits på bussar i Storbritannien och som har rönt viss uppmärksamhet. Med en lika klatschig slogan som hos någon frikyrklig jesus-lever-kampanj trumpetar man ut budskapet:

"There's probably no God. Now stop worrying and enjoy your life."

Det är ett gott försök, det ska erkännas. Men jag tror knappast det omvänder någon, eftersom gudstro - i alla sina fullkomligt divergerande yttringar - ytterst sällan handlar om oro utan just om en grundläggande tillit till tillvaron. Snarare är väl problemet tvärsäkerheten och bristen på oro hos en del av dess utövare - liksom den är det hos människor i gemen, inte minst hos ateister.

Jag antar att kampanjen syftar på att religiösa levnadsregler hämmar oss i hur vi lever våra liv. Problemet är bara att vi alltid kommer sätta upp moraliska och etiska riktlinjer som hämmar vårt beteende, på gott och ont, och som vi försöker pressa på andra människor. Så fungerar vi, och så fungerar samhället, vare sig vi tror på Gud eller inte. Det är heller knappast så att vi njuter mindre av livet om vi betraktar det som en gudomlig gåva.

Richard Dawkins - hardcore-ateist enligt Everdahls terminologi - lär också ha invänt mot ordet "probably". Och beroende på hur vi ser det kan det ha fatala konsekvenser för hur vi tolkar budskapet, eller som en läsare av Vasabladet kommenterar:

"There is PROBABLY no God... But what if? Time to start worrying? Alltså, den här reklamen är ju för bra! Ordet "probably" säger ju allt!"

I USA har en liknande kampanj förts under en annan, minst lika klatschig slogan: "Why believe in God? Just be good for goodness sake!" Problemet är bara att man här byter ut en form av metafysiskt tänkande mot ett annat. Frågan vi måste ställa oss här är vad det innebär att vara god - vad är godhet? Och vem bestämmer vad som är gott och inte?

Sedan är det ju utomordentligt fånigt att som den brittiska lobbygruppen Christian Voice anmäla reklamen för att den bryter mot reglerna om bevis och sannfärdighet i reklam - även om gruppens talesman har en poäng när han påpekar att människor inte brukar uppskatta att få sig predikningar till livs ens i form av klatschiga slogans.

Men, det är klart, om busskampanjen kan få igång en diskussion och ett samtal mellan olika hedervärda ståndpunkter, istället för det vanliga testuggandet, så vore det en välgärning. Ett steg på den vägen kan vara att läsa The Dawkins Delusion som biofysikern, teologen och före detta ateisten Alister McGrath skrivit tillsammans med Joanna Collicutt McGrath (som jag misstänker är hans lagvigda).

Den är bra, inte för att den inte är polemisk - det är den: Richard Dawkins och hans The God Delusion blir omsorgsfullt slaktade. Nej, den är bra för att den tvingar läsaren att se bortom ateistisk såväl som religiös dogmatism och pekar mot punkter där det går att förstå varandra, utan att därför behöva ge avkall på sina egna grundsatser och trosföreställningar.

Mot slutet glider boken olyckligtvis mot att bli kristet apologetisk, det medges. Äreräddningen av Gamla testamentet är visserligen snygg, men när det gäller försvaret för en traditionell läsning av NT och evangelierna skjuter författarna över målet. Visst, Dawkins tolkning av kristendomen som en skapelse av Paulus är löjeväckande för den som har ett minsta begrepp om kyrkohistoria - eller vanlig antik historia överhuvudtaget, men om det ska användas som argument, måste det underbyggas på ett bättre sätt än här. Samtidigt är det sammantagna intrycket att The Dawkins Delusion är en väl fungerande och kompakt text, och just den typ av resonerande inlägg som behövs för att samtalet ska kunna fortsätta.