Nu var väl detta mest menat som ett skämt - mannen i fråga var juridikstuderande och visste mycket väl att det förelåg en viss, om inte annat just juridisk skillnad mellan vad man kan beteckna som politiska fångar och krigsförbrytare.
Dåförtiden menade jag nog också att Amnesty var en organisation värd allt stöd.
Men när jag idag läser artikeln om att Amnesty - i sin kampanj mot våld mot kvinnor - pekar på det problematiska med att våldtäktsmän går fria, så börjar jag undra om inte något har gått allvarligt snett. I min enfald hade jag trott att Amnesty - som namnet antyder - syftade till att få ut folk ur fängelse, inte att sy in dem.
Missförstå mig rätt: det är angeläget att bekämpa våld i alla dess former, mot kvinnor likaväl som mot män. Men detta är inte Amnestys uppgift. Amnesty ska stödja politiska fångar. Punkt.
Hela organisationens trovärdighet bygger på just detta: Vi tar inte politisk ställning, men kämpar för det fria ordet. Börjar man sväva ut och engagera sig för andra behjärtansvärda saker kommer man ofelbart också att tappa fokus. Än allvarligare är att just denna sak, engagemanget mot våldtäkter, präglas av en utmejslad ideologisk överbyggnad om "strukturellt våld". Hur viktig frågan än är, innebär det att Amnesty börjar glida i sina anspråk på att vara en organisation helt fri från politiska bindningar.
Genom att fokusera på "fel" viktiga frågor börjar Amnesty dessutom mer och mer likna den där proteströrelsen på Facebook som säger "Nej till allt dåligt":
"Istället för att gå med i hundra olika Facebook-grupper som tar ställning mot barnamord, våldtäkt, tortyr, växthuseffekten, övervakningssamhället, dåligt väder på nationella helgdagar, och så vidare, kan du nu i ett enda slag ta ställning mot ALLT SOM ÄR DÅLIGT."Nu kan vi tydligen gå med i Amnesty också, och på så sätt dämpa vårt dåliga samvete. Risken är bara att vi samtidigt glömmer bort att skriva våra brev till makthavare och politiska fångar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar