Om kärleken till det rätta våldet

Peter Englund skriver om vänsterns ökenvandring efter Göteborgskravallerna 2001:

"Vissa delar av vänstern kan bara inte släppa sin olyckliga och nostalgiska kärlek till våldet - vilket inte bara manifesteras i radikalt krossande av glas, utan även i sådana saker som abstrust svärmande för olika avdöda terrorister, som Amaltheamannen, eller Ulrike Meinhof ."

Jag har skrivit det förr: det finns inga rättfärdiga krig, inget rättfärdigt våld. Däremot kan det uppkomma situationer då våldet är det minst dåliga alternativet. Men revolutionsromantikers vandalism har inte sitt urspring i en sådan situation. Inte heller kan det vara särskilt produktivt att försvara våldsverkare i tron att de stöder en Stor Sak.